Juridisk terror mot överlevare från "rituella övergrepp"

Nu har det alltså hänt igen. En flicka berättade om hur hon utsatts för hundratals våldtäkter av sin far och fick honom dömd. Men så berättar hon att hon - liksom många andra i Sverige och västvärlden - också utsatts för övergrepp med rituella inslag . Då anses hon genast som mindre trovärdig - och fadern får resning.

Beslutet togs av HD - som däremot gick emot RÅ, som var mot resning.  Med tanke på den roll HD numera spelar är det inte alls förvånande.

Ja, det står förstås också att "polisen kunde visa att en del av uppgifterna var falska". Det brukar stå sådant. På vilket sätt de påstås kunnat "visa" något sådant kommer att bli intressant att veta. Jag vill notera att i nio fall av tio där det förekommer den typen av formuleringar i media om den typen av fall, visar det sig vara grundlöst - när man undersökt saken. Jfr mediamyterna om Södertäljefallet!

Lägg märke till att jag inte uttalar mig om ett specifikt fall, som jag vet ytterst lite om. Vad jag reagerar på är att i rättsapparaten idag betraktas berättelser om övergrepp med rituella inslag som något som närmast automatiskt leder till att den som berättar misstros. En åklagare vägrade för några år sedan att starta en förundersökning om ett fall med rituella övergrepp med kommentaren: "här har vi en till som har läst Spökflickan"!!

Mitt råd till alla överlevare som fått rätt i domstol men som dessutom har minnen av övegrepp med rituella inslag är att de bör hålla tyst med det, offentligt. Och inte låta rättsväsendet få veta det. För så fort de får veta det kommer mörkermän inom den juridiska apparaten omedelbart att utnyttja detta.

Å andra sidan är inte allt automatiskt förlorat ens när detta händer. Alla resningar i sådana fall leder inte till upphävd dom. I Södertäljefallet stod som bekant domen mot fadern kvar (även om den reducerades) och i ett mindre känt fall i Motala stod den kvar i sin helhet.

Motala, Guillou och de "oskyldiga pedofilerna"

Den 22/2 2004 skrev Jan Guillou en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Medierna gillar inte oskyldiga pedofiler”. Det han menade med denna något märkliga rubrik var att media frossar i sexualbrott mot barn, medan de tystar ner fall med oskyldigt dömda

Det har nog aldrig varit sant, och definitivt inte sedan mitten av 90-talet. I själva verket blir friande domar vanligtvis betydligt mer omskrivna än fällande. Vem visste vem Bo Larsson var innan Uppdrag Granskning startade sin kampanj, men efter de fällande tingsrätts- och hovrättsdomarna? Jag visste det i alla fall inte, och hade inte hört talas om fallet förrän Uppdrag Granskning sände sitt första program i frågan. Blev det ens notiser när han fick sina fällande domar? Vet inte, jag har inte kollat, men om det fanns notiser måste de varit väldigt små, eller endast publicerade i någon lokaltidning.

Nu har en man som dömts för övergrepp mot sin dotter och fått resning fällts på nytt i Motala. Jag skrev om fallet tidigare på bloggen, eftersom media stort uppmärksammade det som ett nytt fall av ”falskt dömda” . Det blev ganska stora artiklar om en man som fällts för incest men där det nu upptäckts att dottern även berättat om övergrepp i skogen, med flera män inblandade, med ”rituella och sadistiska” inslag. Man kunde vänta sig en massiv mediebevakning, och en friande dom.

Men så blev det inte. Domen blev på nytt fällande, och tidningarnas notiser blev ganska små. DN hade en mindre artikel, men i övrigt har jag bara sett just smånotiser. SvD:s och Aftonbladets papperstidningar idag innehåller inte ett ord om fallet. Expressen hade en liten notis.

Om det hade blivit en friande dom skulle det blivit stora rubriker, som i Bo Larsson-fallet. Proffstyckare som Jan Guillou skulle tala om att det bara var ett av många fall av oskyldigt dömda, och Göran Lambertz skulle intervjuas. Och de mest långtgående slutsatser skulle dras om det svenska rättssystemet - att det så ofta sätter ”oskyldiga män” bakom lås och bom. Och det skulle bli många kommentarer om hur dåraktigt det är att tro på organiserade sadistiska (och ”rituella”) övergrepp.

Om media var konsekventa skulle de nu istället upplåta plats åt Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud för kommentarer, det faktum att fallet med Södertäljeflickan ledde till resning 1993 men slutade i en ny fällande dom 1994 skulle kanske tagits upp, och, vem vet, kanske någon tidning i så fall skulle kunna tänkas intervjua Eva Lundgren och få synpunkter på våld och ritualisering. Men sådana mediereaktioner kan man ju titta i månen efter.

Jo, media gillar just vad Guillou i ett av sina (inte alltför sällsynta) förvirrade ögonblick kallade för ”oskyldiga pedofiler”. D.v.s. på mer vanlig svenska, män (och i något enstaka fall kvinnor) som anklagats för sexualbrott mot barn, och sedan friats av domstolar, och/eller av media. De som helt enkelt fälls är inte lika intressanta, det blir oftast notiser.

Vad beror det på, egentligen?

Erik Rodenborg 15 september 2007.