/Recension av David E Kaplan och Andrew Marshall, Sekten vid världens ände, Bonniers förlag, 1997. Publicerades i Internationalen, 7/1998./
En granatattack mot Naritaflygplatsen i Tokyo har väckt rädslan för terrordåd under OS i Nagano. Även om det antagligen rör sig om en i raden av protester som fortgått sedan flygplatsen byggdes är det inte minst sekter som Aum-sekten, ansvarig för giftdådet i Tokyos tunnelbana 1995, som skrämmer japanerna.
Andra tragedier som skapat debatt om faran med så kallade "nya religiösa rörelser" är Soltempelordens serie massjälvmord, eller möjligen massmord, och tragedin i Kalifornien när medlemmarna i Heavens Gate kollektivt begick självmord för att får komma med på det rymdskepp som de trodde fanns bakom kometen Hale-Bopp. Händelserna har lett till ett större intresse för de tusentals religiösa sekter och kulter som under de senaste årtiondena vuxit fram i västvärlden.
Som ett svar på den oro som många människor känner har en stridbar anti-kultrörelse också vuxit fram, som argumenterar för att de "destruktiva sekterna" är en stor fara för samhället.
Den 20 mars 1995 besannades plötsligt kultmotståndarnas värsta farhågor. Den japanska religiösa gruppen Aum Shinrikyo, (Aum den yttersta sanningen) genomförde då en attack med sarin-gas i Tokyo tunnelbana.
Med sina 5000 skadade och tolv döda var detta en av de mer förödande terrorattackerna under 1900-talet.
Förstörelseindustri
I David Kaplans och Andrew Marshalls bok "Sekten vid världens ände" får vi en levande beskrivning av den märkliga grupp som låg bakom denna attack.
Under ledning av den halvt blinde ledaren Shoko Asahara hade Aum på bara några få år snabbt vuxit från en liten grupp till en imponerande organisation med tusentals medlemmar. Denna organisation hade dessutom gradvis i hemlighet byggt upp en förstörelseindustri, där tillverkning av nervgaser och biologiska stridsmedel var en centralt prioriterad uppgift.
Kontakter
Vad som för mig är mest intressant i boken är beskrivningen av hur denna organisation lyckades knyta till sig framgående forskare och vetenskapsmän i Japan, (och knyta kontakter med delar av den postsovjetiska ryska politiska eliten!), skaffa sig kontakter högt upp i poliskåren och administrationen och framförallt hur dess förstörelseindustri kunde växa fram under skydd av polisens nästan demonstrativa ointresse.
Passiv attityd
I boken visas hur kulten inte bara konsekvent lät kritiker inom de egna leden försvinna spårlöst, utan även i flera fall mördade offentliga kritiker (bland annat en hel advokatfamilj!) utan att polisen ens inledde några undersökningar.
Samtidigt utvecklade Aum en teknologi med vars hjälp de kunde utveckla kontrollen över sina medlemmar - med metoder som droger, elektroder, och till och med hjärnkirurgiska ingrepp. I kultens egna destruktionsanläggningar kunde de dödade kritikerna förbrännas så att inga spår fanns av dem.
Det var faktiskt först när Aum började bli ett direkt hot mot den japanska staten genom sina utåtriktade giftattacker (attacken i Tokyo tunnelbana var inte den första!) som polsen ändrade sin passiva attityd.
Om Aum inte hade valt att genomföra giftgasattacker hade gruppen troligen funnits än idag - och ostört kunnat likvidera kritiker och utsätta de från samhället isolerade medlemmarna för neurokirurgiska och andra experiment.
Inget hot
Auktoritära kulter som Aum är nämligen i sig inte något hot mot det rådande samhället i Japan - lika lite som dettas motsvarigheter i västvärlden är ett hot mot de politiska eliterna här.
Och även tankekontrollexperimenten i Aums regi har ju för övrigt sina motsvarigheter i exempelvis de experiment som CIA genomförde i sitt s.k. MK Ultra-projekt, som avslöjades redan på 70-talet.
I detta projekt, som officiellt avslutades 1973, genomförde CIA en rad försök, där de med hjälp av droger, hypnos, strålning och annat försökte påverka ofta helt ovetande personer. Enligt CIA har alla sådana försök upphört, ett påstående som milt sagt kan betvivlas.
Kulter av Aums typ avspeglar inte bara brutaliteten i vårt samhälle - de har också på toppnivå ofta direkta kopplingar till delar av samhällets makthierarki.
I några fall är kopplingarna uppenbara - som hos Aum i Japan och Ryssland eller Soltempelorden i Kanada och Schweiz.
Ingen vet när nästa avslöjande kommer - men vi kan lugnt räkna med att det kommer.
Erik Rodenborg
Showing posts with label Tankekontroll. Show all posts
Showing posts with label Tankekontroll. Show all posts
Saturday, January 9, 2016
Saturday, September 10, 2011
Samansvärjningen/Conspiracy Theory
Varför man inte behöver vara paranoid för att vara "konspirationsteoretiker"...
/Skriven 27/3 2009. Att jag tar med den på denna blogg beror på att överlevare från rituella övergepp och överlevare från olika "mind control"-projekt har mycket gemensamt och att diskussionen om de två ämnena på många sätt överlappar varandra. /
Ikväll 22.45 visar SVT 1 “Conspiracy theory” (“Sammansvärjningen” är den svenska titeln) med Julia Roberts och Mel Gibson. Den kan varmt rekommenderas.
Dess grundtema är hur en till synes paranoid taxichaufför verkligen visar sig vara förföljd. Han har i själva verket varit en del av CIA:s MK Ultra-projekt och misstänks veta för mycket om det.
Filmen är både spännande, välgjord och gripande. Och i motsats vad många säkert tror saknar den inte helt verklighetsunderlag.
Det är klart – handlingen i sig är en fantasi och en inte speciellt realistisk sådan. Men MK Ultra har bevisligen existerat och var ett försök av CIA att testa olika typer av tankekontroll på ofta helt och hållet ovetande människor. Det innefattade experiment med bland annat droger, hypnos, strålning, och elchocker.
Det avslöjades i mitten av sjuttiotalet, men innan kongressen beordrade en undersökning av materialet hade det mesta förstörts, på order av CIA-chefen Richard Helms.
CIA hävdar att all sådan verksamhet numera har avbrutits, men detta betvivlas av många.
Temat i filmen kan te sig mycket osannolikt, men låg inom ramarna för vad som allmänt anses vara ett av MK Ultras syften.
När filmen hade premiär i Sverige fick den oftast dåliga recensioner och praktiskt taget ingen diskuterade den mot bakgrund av CIA:s reellt existerande experiment. Den enda recension jag sett som tog upp det, var en anmälan av David Munck i den lilla vänstertidningen Internationalen. Han nämnde där den ökände psykiatern Donald Ewen Cameron, som på uppdrag av MK Ultra mer eller mindre totalförstörde sina patienter i försöken att testa metoder för tankekontroll.
I USA finns idag inte så få människor som har beskrivit hur de utsatts för CIA:s tankekontrollexperiment. Eftersom CIA rutinmässigt förnekar alla sådana påståenden utom i de få fall där de har överbevisats (som exempelvis i fallet med Camerons patienter) befinner sig dessa människor i en situation som liknar den hos en del överlevare från övergrepp i barndomen, vars minnen ju också ofta betvivlas.
Och åtminstone en av personerna bakom MK Ultra-projektet dök senare upp i False Memory Syndrome Foundations "expertråd".
Som sagt – filmen är både intressant, angelägen och spännande. Se den gärna!
Erik Rodenborg
/Skriven 27/3 2009. Att jag tar med den på denna blogg beror på att överlevare från rituella övergepp och överlevare från olika "mind control"-projekt har mycket gemensamt och att diskussionen om de två ämnena på många sätt överlappar varandra. /
Ikväll 22.45 visar SVT 1 “Conspiracy theory” (“Sammansvärjningen” är den svenska titeln) med Julia Roberts och Mel Gibson. Den kan varmt rekommenderas.
Dess grundtema är hur en till synes paranoid taxichaufför verkligen visar sig vara förföljd. Han har i själva verket varit en del av CIA:s MK Ultra-projekt och misstänks veta för mycket om det.
Filmen är både spännande, välgjord och gripande. Och i motsats vad många säkert tror saknar den inte helt verklighetsunderlag.
Det är klart – handlingen i sig är en fantasi och en inte speciellt realistisk sådan. Men MK Ultra har bevisligen existerat och var ett försök av CIA att testa olika typer av tankekontroll på ofta helt och hållet ovetande människor. Det innefattade experiment med bland annat droger, hypnos, strålning, och elchocker.
Det avslöjades i mitten av sjuttiotalet, men innan kongressen beordrade en undersökning av materialet hade det mesta förstörts, på order av CIA-chefen Richard Helms.
CIA hävdar att all sådan verksamhet numera har avbrutits, men detta betvivlas av många.
Temat i filmen kan te sig mycket osannolikt, men låg inom ramarna för vad som allmänt anses vara ett av MK Ultras syften.
När filmen hade premiär i Sverige fick den oftast dåliga recensioner och praktiskt taget ingen diskuterade den mot bakgrund av CIA:s reellt existerande experiment. Den enda recension jag sett som tog upp det, var en anmälan av David Munck i den lilla vänstertidningen Internationalen. Han nämnde där den ökände psykiatern Donald Ewen Cameron, som på uppdrag av MK Ultra mer eller mindre totalförstörde sina patienter i försöken att testa metoder för tankekontroll.
I USA finns idag inte så få människor som har beskrivit hur de utsatts för CIA:s tankekontrollexperiment. Eftersom CIA rutinmässigt förnekar alla sådana påståenden utom i de få fall där de har överbevisats (som exempelvis i fallet med Camerons patienter) befinner sig dessa människor i en situation som liknar den hos en del överlevare från övergrepp i barndomen, vars minnen ju också ofta betvivlas.
Och åtminstone en av personerna bakom MK Ultra-projektet dök senare upp i False Memory Syndrome Foundations "expertråd".
Som sagt – filmen är både intressant, angelägen och spännande. Se den gärna!
Erik Rodenborg
Tuesday, July 26, 2011
"Morning, Come Quickly"
/En roman om förövarnätverk och en terapeut som får insikter om hur samhället fungerar./
Går det att skriva en roman om rituella/sadistiska övergrepp? Eller rättare sagt - går det att skriva en bra roman, som inte är kränkande för överlevare, eller gör någon form av makaber underhållning av övergreppen? Wanda Karriker har genom sin nyligen utgivna "Morning, Come Quickly" (Sandine LTD, Catawba 2003) visat att det är möjligt.
Wanda Karriker är själv en psykolog i North Carolina som arbetat med överlevare i mer än två decennier. Romanen handlar också om en psykolog, Emily Klein, som i terapier med överlevare för rituella övergrepp börjar få insikter som drastiskt förändrar hennes världsbild.
Handlingen är förvisso fiktiv - men verkligheten bakom är i högsta grad verklig. Den avspeglar det faktum att överlevare från rituella övergrepp, och de fåtal personer, och då inte bara terapeuter, som mött överlevare och insett att de talar sanning, med nödvändighet kommer att få insikter som få andra människor har. Dessa påverkar hela sättet att se på världen på ett sätt som är svårt att föreställa sig.
Att få upp eller ta del av minnen av rituella övergrepp är naturligtvis plågsamt i sig - men det blir än mer plågsamt genom insikten om att världen inte ser ut på det sätt man föreställde sig innan. När en överlevare träffar en annan överlevare som minns att de var med i samma grupp, och dessutom kan bidra med detaljer som hon/han absolut inte kunde veta om hon verkligen inte varit där - ja, då försvinner allt hopp om att allt skulle kunna vara en ond fantasi. När en terapeut har flera patienter, som helt oberoende av varandra kan beskriva samma scenarier - ja, då kan terapeuten inte längre tro att det kanske skulle handla om "symboler", "falska minnen" eller något annat mer uthärdligt. "Rituella" sadistiska övergrepp existerar - och säger en del mycket otäcka saker om världen idag.
Wanda Karrikers bok handlar om en terapeut som får göra denna resa. Hon blir gradvis medveten om omfattningen av de nätverk som utnyttjar människor, och om vad de är kapabla att göra. Hon får vara med om hur att en av hennes patienter brutalt mördas efter att börjat tala om vad han varit med om, och hon får efter ett tag bevis för att även hennes egen släkt var inblandad. Hon inser att det inte bra handlar om grupper av marginaliserade och isolerade psykopater - trådarna går tvärtom långt upp i den samhälleliga hierarkin. Ja, det finns även kopplingar till CIA: s beryktade tankekontrollprogram på 50- och 60-talen, MK Ultra.
De läsare som vill se bokens handling som en paranoid fantasi bör hålla i minnet att just den här typen av erfarenheter och belägg är vanliga i USA - och inte bara i USA. De sociala krafter som vill tysta ned övergreppen är mycket starka - vilket avslöjar en hel del mycket tragiska saker om det samhälle vi lever i.
Boken kan varmt rekommenderas. Men håll i minnet att det är en roman endast till formen - de personer som beskrivs i den har aldrig existerat men scenariot liknar i alltför hög grad verkliga scenarier, som överlevare, terapeuter och andra personer som vågat konfrontera denna värld fått uppleva.
Erik Rodenborg februari 2004
Går det att skriva en roman om rituella/sadistiska övergrepp? Eller rättare sagt - går det att skriva en bra roman, som inte är kränkande för överlevare, eller gör någon form av makaber underhållning av övergreppen? Wanda Karriker har genom sin nyligen utgivna "Morning, Come Quickly" (Sandine LTD, Catawba 2003) visat att det är möjligt.
Wanda Karriker är själv en psykolog i North Carolina som arbetat med överlevare i mer än två decennier. Romanen handlar också om en psykolog, Emily Klein, som i terapier med överlevare för rituella övergrepp börjar få insikter som drastiskt förändrar hennes världsbild.
Handlingen är förvisso fiktiv - men verkligheten bakom är i högsta grad verklig. Den avspeglar det faktum att överlevare från rituella övergrepp, och de fåtal personer, och då inte bara terapeuter, som mött överlevare och insett att de talar sanning, med nödvändighet kommer att få insikter som få andra människor har. Dessa påverkar hela sättet att se på världen på ett sätt som är svårt att föreställa sig.
Att få upp eller ta del av minnen av rituella övergrepp är naturligtvis plågsamt i sig - men det blir än mer plågsamt genom insikten om att världen inte ser ut på det sätt man föreställde sig innan. När en överlevare träffar en annan överlevare som minns att de var med i samma grupp, och dessutom kan bidra med detaljer som hon/han absolut inte kunde veta om hon verkligen inte varit där - ja, då försvinner allt hopp om att allt skulle kunna vara en ond fantasi. När en terapeut har flera patienter, som helt oberoende av varandra kan beskriva samma scenarier - ja, då kan terapeuten inte längre tro att det kanske skulle handla om "symboler", "falska minnen" eller något annat mer uthärdligt. "Rituella" sadistiska övergrepp existerar - och säger en del mycket otäcka saker om världen idag.
Wanda Karrikers bok handlar om en terapeut som får göra denna resa. Hon blir gradvis medveten om omfattningen av de nätverk som utnyttjar människor, och om vad de är kapabla att göra. Hon får vara med om hur att en av hennes patienter brutalt mördas efter att börjat tala om vad han varit med om, och hon får efter ett tag bevis för att även hennes egen släkt var inblandad. Hon inser att det inte bra handlar om grupper av marginaliserade och isolerade psykopater - trådarna går tvärtom långt upp i den samhälleliga hierarkin. Ja, det finns även kopplingar till CIA: s beryktade tankekontrollprogram på 50- och 60-talen, MK Ultra.
De läsare som vill se bokens handling som en paranoid fantasi bör hålla i minnet att just den här typen av erfarenheter och belägg är vanliga i USA - och inte bara i USA. De sociala krafter som vill tysta ned övergreppen är mycket starka - vilket avslöjar en hel del mycket tragiska saker om det samhälle vi lever i.
Boken kan varmt rekommenderas. Men håll i minnet att det är en roman endast till formen - de personer som beskrivs i den har aldrig existerat men scenariot liknar i alltför hög grad verkliga scenarier, som överlevare, terapeuter och andra personer som vågat konfrontera denna värld fått uppleva.
Erik Rodenborg februari 2004
Subscribe to:
Posts (Atom)