Ett vanligt tema i den litteratur som förnekar existensen av rituella övergepp är att det före 1980 inte fanns några rapporter om rituella övergrepp. Sedan kom "Michelle Remembers"- och efter det började en massa människor plötsligt få "falska minnen" av att ha varit utsatta.
Det är ju inte sant. Berättelser om "rituella övergrepp" har funnits i århundraden.
Ett exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi i Robert Fabians bok "London after dark", från 1954.
Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard vars verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.
I "London after dark" berättar han om olika fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...
Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).
I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.
"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.
She did not return home for months. When, with the help of the Yard, her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).
Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).
Vad är nu detta? Ska vi - som folkloristen Bill Ellis i tidskriften "Folklore" 1993 - automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om rituella övergrepp nog var lite äldre än vi trodde.... Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommisarie som Robert Fabian 1954 skulle riskera sitt anseende genom att helt lögnaktigt presenterade sägner som autentiska fall!
Eller ska vi kanske ändå våga medge att berättelser om rituella övergrepp kan avspegla en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...
Showing posts with label Robert Fabian. Show all posts
Showing posts with label Robert Fabian. Show all posts
Friday, August 3, 2012
Sunday, August 28, 2011
Skönlitteratur och film om rituella övergrepp
/Publicerad i Spegeln 2/2002. Om bland annat Stanley Kubricks Eyes Wide Shut och Jan Mårtenssons Häxhammaren./
Rituella övergrepp är ett ämne som inte ofta diskuteras offentligt. Även om den värsta backlashen nu verkar ha mattats av, har den snarare ersatts av tystnad. Tidningar skriver inte om ämnet, nästan alla andra typer av övergrepp kan behandlas men inte rituella. Det är ganska så kusligt. Den som vill ta del av litteratur som åtminstone delvis berör ämnet får ofta gå till skönlitteratur och film. Där är det ofarligt att skriva om sådana ämnen, eftersom det presenteras som fiction.
Ett exempel är Jan Mårtenssons bok Häxhammaren, som just kommit i en nytryckning. Den handlar inte om rituella övergrepp mot barn, men väl om hemliga ritualer och slutna satanistiska sällskap.
Denna bok , som kom ut redan 1976, är intressant därför att det är den kanske första svenska romanen som handlar om satanism. När den kom ut hade svenska media knappt uppmärksammat ämnet.
I Häxhammaren målas upp en bild av hemliga sällskap, baserade i överklassen som kombinerar sexuella ritualer med mord. Några år senare skulle överlevare från rituella övergrepp bli uppmärksammade när de beskrev den typen av organisationer. Men i svenska media hade allt material om satanism när Häxhammaren publicerats handlat om mer eller mindre utflippade ungdomsgäng.
Hur kommer nu detta sig? Om man är uppmärksam hittar man i Mårtensons bok en referens till förre Scotland Yard-chefen Robert Fabian, som 1954, 30 år för "tidigt" hade refererat till överlevare från rituella övergrepp och berättat om en satanistisk undergroundmiljö i London. 1976 var Fabians bok bortglömd av nästan alla, men Mårtenson hade letat upp den. På samma sätt byggde en annan tidig författare av satanistromaner, Dennis Wheatley, inte enbart på fria fantasier utan också på sina kontakter med ockultisterna runt Aleister Crowley.
Ett annat exempel är Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut". Den blev mycket omtalad när den kom men nästan inga recensenter tog upp det centrala i dess handling. Huvudpersonen kommer nämligen närmast av misstag till en herrgård, där olika typer av egendomliga orgier pågår. Det är inte bara frågan om allmän dekadens - huvudpersonen blir vittne till ett människooffer. Han blir upprörd - och när han kommer därifrån försöker han snoka i det hela och upptäcker att den kvinna som offrades just har rapporterats som död - av naturliga orsaker. Mot slutet av filmen träffar han en rik vän som varnar honom för att fortsätta forska i saken. -Om du bara visste vilka som dolde sig bakom maskerna skulle du förstå att du inte bör rota i saken, blir budskapet.
Sensmoralen i filmen är att det pågår saker som inte kan avslöjas därför att mäktiga inblandade hela tiden skyddas.
Det påstås att vi lever i en tid av konspirationsteorier. Sanningen är snarare tvärtom. De så kallade "konspirationsteorierna" om exempelvis rituella övergrepp förpassas till filmernas och skräckromanernas värld medan de stora media förklarar att allt sådant endast är produkten av paranoida fantaster och inte ens behöver undersökas. Och de som ändå försöker undersöka det har inte en chans att få det publicerat i några större media.
Sensmoral? Ibland kan det vara nödvändigt att läsa deckare och/eller gå på bio för att få reda på otäcka saker som finns därute men som är nedtystade i nästan alla "seriösa" sammanhang.....
Erik Rodenborg
Rituella övergrepp är ett ämne som inte ofta diskuteras offentligt. Även om den värsta backlashen nu verkar ha mattats av, har den snarare ersatts av tystnad. Tidningar skriver inte om ämnet, nästan alla andra typer av övergrepp kan behandlas men inte rituella. Det är ganska så kusligt. Den som vill ta del av litteratur som åtminstone delvis berör ämnet får ofta gå till skönlitteratur och film. Där är det ofarligt att skriva om sådana ämnen, eftersom det presenteras som fiction.
Ett exempel är Jan Mårtenssons bok Häxhammaren, som just kommit i en nytryckning. Den handlar inte om rituella övergrepp mot barn, men väl om hemliga ritualer och slutna satanistiska sällskap.
Denna bok , som kom ut redan 1976, är intressant därför att det är den kanske första svenska romanen som handlar om satanism. När den kom ut hade svenska media knappt uppmärksammat ämnet.
I Häxhammaren målas upp en bild av hemliga sällskap, baserade i överklassen som kombinerar sexuella ritualer med mord. Några år senare skulle överlevare från rituella övergrepp bli uppmärksammade när de beskrev den typen av organisationer. Men i svenska media hade allt material om satanism när Häxhammaren publicerats handlat om mer eller mindre utflippade ungdomsgäng.
Hur kommer nu detta sig? Om man är uppmärksam hittar man i Mårtensons bok en referens till förre Scotland Yard-chefen Robert Fabian, som 1954, 30 år för "tidigt" hade refererat till överlevare från rituella övergrepp och berättat om en satanistisk undergroundmiljö i London. 1976 var Fabians bok bortglömd av nästan alla, men Mårtenson hade letat upp den. På samma sätt byggde en annan tidig författare av satanistromaner, Dennis Wheatley, inte enbart på fria fantasier utan också på sina kontakter med ockultisterna runt Aleister Crowley.
Ett annat exempel är Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut". Den blev mycket omtalad när den kom men nästan inga recensenter tog upp det centrala i dess handling. Huvudpersonen kommer nämligen närmast av misstag till en herrgård, där olika typer av egendomliga orgier pågår. Det är inte bara frågan om allmän dekadens - huvudpersonen blir vittne till ett människooffer. Han blir upprörd - och när han kommer därifrån försöker han snoka i det hela och upptäcker att den kvinna som offrades just har rapporterats som död - av naturliga orsaker. Mot slutet av filmen träffar han en rik vän som varnar honom för att fortsätta forska i saken. -Om du bara visste vilka som dolde sig bakom maskerna skulle du förstå att du inte bör rota i saken, blir budskapet.
Sensmoralen i filmen är att det pågår saker som inte kan avslöjas därför att mäktiga inblandade hela tiden skyddas.
Det påstås att vi lever i en tid av konspirationsteorier. Sanningen är snarare tvärtom. De så kallade "konspirationsteorierna" om exempelvis rituella övergrepp förpassas till filmernas och skräckromanernas värld medan de stora media förklarar att allt sådant endast är produkten av paranoida fantaster och inte ens behöver undersökas. Och de som ändå försöker undersöka det har inte en chans att få det publicerat i några större media.
Sensmoral? Ibland kan det vara nödvändigt att läsa deckare och/eller gå på bio för att få reda på otäcka saker som finns därute men som är nedtystade i nästan alla "seriösa" sammanhang.....
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)