Slasktidningen Filter vill censurera

Barnpsykiatern Frank Lindblad har fått in en mycket intressant debattartikel i DN där han visar att den så kallade "barnets berättelse" i styckmordfallet inte var så absurd som Josefsson och andra hävdar.  

DN-artikeln är låst men jag har fått läsa den i fullständigt skick.

Att den så frekvent övergreppsförnekande slasktidningen Filter tycker att hans inlägg inte skulle fått publiceras är förvisso både avslöjande och pinsamt.

Gammal skåpmat från Lef GW Persson

/Skrivet 23 mars 2011/

Har sett Leif GW Perssons program om styckmordet på Catrine da Costa. Det var ett ganska ointressant program.

Det innehöll praktiskt taget inget nytt. Det var de argument som vi hört förut - alltsedan Per Lindebergs Döden är en man.

I programmet fanns förstås de sedvanliga karaktärsmorden på "dagboksvittnet" och fotohandlarparet. Det helt obevisade påståendet att "dagboksvittnet" skulle ha förfalskat dagboken återkom förstås, trots att de utredande poliserna då det begav sig drog slutsatsen att den var äkta, och trots att Lars Borgnäs i sin bok "Sanningen är en sällsynt gäst" effektivt smulat sönder förfalskningsteorin. Vad gäller fotohandlarparet finns i samma bok en mycket grundlig vederläggning av precis den tes som drevs i programmet.

Men det mest anmärkningsvärda är fixeringen vid den ursprungliga gärningsbeskrivningen, trots att Lars Borgnäs i sin bok "Sanningen är en sällsynt gäst" och i sina program i Uppdrag Granskning visat på de samband som fanns mellan en av de huvudmisstänkta och den arkitekt som var det sista vittnet som såg Catrine da Costa i livet. Hela GW Perssons resonemang om det tidsmässigt omöjliga faller om man antar fler medhjälpare.

Att "arkitekten" aldrig nämndes i programmet trots att han utnyttjade prostituerade, hade en koppling till obducenten, och som sagt var den siste som såg Catrine da Costa i livet (hon sov över i hans bostad!) är anmärkningsvärt.

Det säger något om programmets karaktär.

Tills sist - jag vill gärna uppmana till läsning av Lars Borgnäs bok. Och av Kerstin Alfredsons artikel om ämnet. Den är några år gammal, men tillhör de artiklar som ständigt förblir aktuella.

Leif GW Persson, sanningen och da Costa-fallet

/Skrivet den 22 mars 2011/

Ikväll kommer Leif GW Persson att tala om mordet på Catrine da Costa i "Veckans brott" i SVT. Jag kan inte se det just då, men det läggs väl ut på nätet.

Men egentligen kan man hoppas att de som ser det antingen har läst Lars Borgnäs "Sanningen är en sällsynt gäst" (Norstedts 2003) eller åtminstone sett samme Borgnäs program i Uppdrag Granskning som sändes i slutet av maj 2001.

Där får vi bland annat reda på hur GW Persson var inblandad i kampanjen för att fria de båda åtalade läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") från alla misstankar. Bland annat skrev han en gärningsmannaprofil som verkar ha som enda syfte att peka bort från läkarna. Enligt all praxis ska man inte göra gärningsmannaprofiler om det finns kända misstänkta, och naturligtvis inte om man i debatten sedan länge själv haft tvärsäkra åsikter om att det inte kunde vara dessa som är skyldiga. Det hindrade inte på något sätt GW Persson.

Enligt denna "gärningsmannaprofil" (som av döma av citaten i Borgnäs bok försiktigt uttryckt ter sig aningen dilettantisk...) skulle mördaren vara från ett lägre samhällskikt och bo i Jungfrudansen i Solna. Och 1999, strax efter att Per Lindebergs bok "Döden är en man" kommit ut, hittade polisen påpassligt nog två män som bodde i området. De undersöktes på längden och tvären i månader, men det fanns inte det minsta tecken på att de skulle han något med mordet att göra. ("Sanningen"... s. 28 ff)

Men GW Persson, som annars brukar ömma för "oskyldigt anklagade män" nöjde sig inte med detta. I Lars Borgnäs bok säger han vagt om den ena av dessa män att "i min bok har han en del att göra räkning för". Visserligen var mannen ifråga för "klen" för att döda Catrine da Costa själv, men Persson menar ändå att han nog måste vara "inblandad". Och tillägger hisnande nog att "jag tror hans pappa skulle vara intressant att titta på".... ("Sanningen"... s. 60)

GW Persson drev också, tillsammans med poliskommissarie Bo Åström, tesen att Catrine måste ha dödats senare än pingsten 1984 eftersom hon hade tagit heroin på pingstdagens morgon och att kända rättskemister hävdar att heroin tar flera dagar att brytas ner. Eftersom hon inte hade heroin i kroppen när hon hittades måste mordet ha skett senare, vilket skulle fria läkarna. De hänvisade framförallt till den kände rättskemisten Wayne Jones.

Problemet var att Wayne Jones i samtal med Borgnäs tvärtom förklarade att heroin bryts ner på två timmar, och att resonemanget var rent nonsens. När Borgnäs senare talade med Persson hävdade han först att Wayne Jones verkligen hade sagt att det tar flera dagar för heroin att brytas mer. När han överbevisades om att det inte var sant började han vagt tala om att han talat med "andra rättskemister" och lovade att skicka namn senare. Det gjorde han dock inte. Borgnäs lyckades inte hitta en enda rättskemist som inte sade emot Åhströms och Perssons påfund. ("Sanningen.." sid. 44 ff)

Leif GW Persson har alltså tidigt varit mycket engagerad för att fria de båda anklagade läkarna. Det är han givetvis i sin fulla rätt till. Men Lars Borgnäs bok och TV-program visar dock med all önskvärd tydlighet hur det fick honom dels till att vara aningen oförsiktig med sanningen (eller på ren svenska, lögnaktig) i sina försök att rentvå dessa. Och dessutom att han hade en hel del att göra med nästan desperata trakasserier mot med all säkerhet helt oskyldiga män i samhällets botten, och att han långt efter att de hade friats från alla misstankar fortsatte att insinuera på det mest märkliga sätt.

Leif GW Persson är skicklig på att argumentera. Han kommer säkert att övertyga en hel del i det program som sänds i morgon. Men om man har tagit del av Borgnäs demaskering av Perssons metoder i "Sanningen är en sällsynt gäst" känner man sig på förhand mycket tveksam inför det hela.

Leif GW Persson har tidigare i Da Costa-fallet bevisligen presenterat rena påhitt som bevisade sanningar. Kommer han att göra det ikväll också?

Jo, döden var nog en man ändå

/Recension av mig från 2003 av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", också den från 2003. Min recension var bland annat publicerad i Internationalen./

När Per Lindebergs bok "Döden är en man" kom ut 1999 blev den oerhört uppmärksammad. Den presenterades som en bok som skulle ha bevisat att de två läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa var oskyldiga och hade utsatts för ett justitiemord. De hade visserligen inte dömts för mordet men domstolen slog fast att de var skyldiga till styckningen.

Trots att flera debattörer visade att Lindebergs metod var intimt kopplad till hans kvinnoförakt och elitistiska människosyn (se framförallt Kerstin Alfredssons analys i Arena, nr 3/2000) bibringades nog många uppfattningen att med Lindebergs bok hade sista ordet sagts i detta fall.

Det hade det inte. Och hur skulle det kunna vara så, när Lindeberg inte bara reflexmässigt ifrågasatte trovärdigheten hos alla de vittnen som hade sagt något som kunde vara till läkarnas nackdel, utan dessutom med ett förklenande (och ofta extremt manschauvinistiskt) språkbruk ifrågasatte alla dessa människors karaktärer. Själv har jag aldrig förstått hur någon människa kunnat läsa Lindebergs bok utan att fyllas med en spontan misstro mot hans behandling av materialet

Vid läsningen av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst" inser man att en sådan misstro var i högsta grad berättigad. Borgnäs bok bygger främst på det material som användes i de fyra inslag i Uppdrag Granskning under 2001 och 2002 som tog upp styckmordsfallet. Men dessutom finns ett avsnitt på nära hundra sidor (kapitel tre) som skoningslöst går igenom två centrala partier i Lindeberg bok - de som behandlade "dagboksvittnet" och "fotohandlarparet". Dessa vittnen, som systematiskt kränktes av Lindeberg, får nu en välförtjänt upprättelse. Borgnäs visar hur Lindebergs ensidiga presentation av materialet skapade en suggestiv bild av otillförlitliga vittnen, en bild som vid en närmare granskning faller sönder.

I övrigt behandlar Borgnäs samma ämnen som han tog upp i Uppdrag Granskning. Det mest väsentliga är förmodligen fallet med "arkitekten", det sista vittnet som såg Catrine i livet. Inte nog med att denne man, som brukade gå till prostituerade och var känd för sadistiska böjelser, inte undersöktes av polisen. Dessutom visade det sig att han hade en koppling till obducenten, via en polisman, som inte bara var bekant med den anklagade läkaren, utan även var hans närmaste granne. Borgnäs går systematiskt igenom polisens underlåtenhet att undersöka detta. Denna kan knappast vara någon tillfällighet - en sådan underlåtenhet att närmare undersöka spår som pekar mot personer med en högre samhällsställning har likheter med en lång rad andra rättsfall - alltifrån Kejneaffären till Palmemordet.

I ett annat avsnitt behandlas obducentens hustrus så kallade självmord. Det fallet är på många sätt enklare än mordet på Catrine da Costa. Även den som endast läst Lindebergs beskrivning av "självmordet" i "Döden är en man" torde bli ganska så övertygad om att självmordsteorin är så pinsamt osannolik, att endast den mest naive skulle kunna gå på den. Här lägger Borgnäs fram nya fakta, som stöder denna spontana "suntförnuftsmässiga" reaktion.

Det mest spekulativa avsnittet är förmodligen teorin om hur Catrines död skulle kunna kopplas ihop med en serie av andra mord. Här gör förvisso Borgnäs många träffande iakttagelser, och en förutsättningslös polisutredning skulle möjligen kunna följa upp dessa spår. Tyvärr talar ingenting för att vi får se några seriösa förutsättningslösa polisutredningar i fallet.

Borgnäs visar i det kanske mest övertygande avsnittet i boken, hur polisen, i nära samarbete med Leif GW Persson, och livligt påhejad av Jan Guillou, försökte sätta dit några män i Solna, som hade oturen att ha likheter med Perssons dilettantiska "gärningsmammaprofil". Det framgår med en pinsam tydlighet att denna utredning endast hade syftet att fria läkarna genom ett lätt overkligt letande efter alternativa gärningsmän, som anhölls på i stort sett inga grunder alls. Något av det mest avslöjande i hela boken är de intervjuer som Borgnäs i detta avsnitt gjorde med Guillou, Persson, och kriminalkommissarie Bo Åström, som ledde den nya utredningen.

Redan 1988 visade Hanna Olsson att åklagaren Anders Helin, genom att inte vilja ta hänsyn till de många vittnesmålen från de prostituerade kvinnor som pekade ut obducenten (som han kallade för "fladdriga vittnen"), representerade en reaktionärt elitistisk människosyn. Borgnäs bok visar att denna grundinställning går igenom även i andra avseenden. Rättsväsendet har i sig en inbyggd tendens att skydda de som befinner sig högt upp i samhällshierarkin. Det blir speciellt tydligt i de fall som handlar om sexualiserat våld. Det är förmodligen endast en tidsfråga innan Sverige får en skandal jämförbar med Dutrouxaffären.

Nyheten som försvann

/Om reaktionen på "Uppdrag Granskning" om styckmordet.
Publicerad i Internationalen 26/01/

I Uppdrag Granskning den 30 maj presenterades en nyhet om styckmordet på Catrine da Costa som borde hamnat på förstasidorna på alla dagstidningar. Vi fick reda på att polisen medvetet undvikit att utreda det faktum att det sista vittnet som såg Catrine i livet hade en koppling till en av de huvudmisstänkta för mordet, ”obducenten.”. Detta vittne var en välbärgad man som bodde på Östermalm som brukade gå till prostituerade. Catrine hade sovit över hos honom den sista dagen någon sett henne i livet. Denne man var bekant med en polis som i sin tur kände obducenten. I själva verket bodde de grannar, vilket inte framkom i programmet.

Trots att den sista som ser den mördade i livet vanligtvis är högintressant i mordutredningar undersöktes inte detta av polisen. Det är naturligtvis en skandal. Den borde ha presenteras som en sådan av massmedia. I stället blev tystnaden om saken mycket snart total.

Medan Rapport och SVT 24 inledningsvis tog upp saken samma kväll som programmet sändes blev det sedan tyst. Vare sig SVT:s eller TV4:s nyhetsmorgon nämnde saken. Dagens Nyheter hade några rader om att ett spår inte hade utretts utan att nämna vad det var för spår. Svenska Dagbladet var helt tyst. Aftonbladet likaså. (Att den till större delen LO-ägda Aftonbladet under de senaste åren låtit sin bevakning av frågan domineras av Jan Guillous reaktionära kampanj är i sig också högst anmärkningsvärt.) Expressen tog heller inte upp saken efter programmet trots att den faktiskt hade nämnt det dagen innan programmet sändes. Det enda undantag jag känner till är faktiskt Metro, som ibland verkar censurera sin nyhetsrapportering lite mindre än de stora drakarna.

Vad kan nu detta bero på? Det beror knappast på att sexualbrott och sexualiserat våld inte är en nyhet i massmedia. Det är det mycket ofta. Det kan inte bero på att skandaler inom polisen anses ointressanta. Sådana tas ofta upp i media.

Svaret på frågan är snarare den att sexualiserat våld i organiserade former som infattar samhällets övre skikt är en känslig sak, som ställer alltför obehagliga frågor om detta samhälle. Samma inställning såg vi när pedofilhärvan i Italien, Tyskland och Ryssland avslöjades förra hösten. Det blev bara små notiser, trots att den enligt varje rimlig nyhetsbedömning måste ses som en stor nyhet. Om enskilda psykopater begår grova våldsbrott slås det ofta upp stort. Men när saker kommer fram som ställer frågor om hur sexualiserat våld är inbyggt i själva samhällshierarkin är tystnaden öronbedövande.

Det gäller, tragiskt nog, även vänstertidningar som Arbetaren, Proletären, Offensiv och Flamman, som i sina senaste nummer är lika tysta. De verkar inte inse att detta inte bara är en stor nyhet, utan även en politiskt viktig sådan.
Att sexualiserat våld och sexuella övergrepp i organiserade former är en politiskt känslig fråga visades i Belgien 1996, då Dutrouxaffären närmast ledde till en förrevolutionär situation. Detta inser naturligtvis den borgerliga pressen – de har kanske goda skäl för sin tystnad. Men för socialister borde detta vara ett desto större skäl att ta upp det.


Erik Rodenborg

Styckmordet på Catrine da Costa – debatten handlar om klass, kön, människosyn

/Eftersom Socialistens webbsida är nedstängd, lägger jag ut Kerstin Alfredssons idag närmast klassiska artikel om da Costa-fallet på denna blogg. Den är inlagd med tillstånd av författaren. Jag kommer inte att tillåta kommentarer till denna post. /

1984 hittades Catrine da Costas styckade kropp i två svarta plastsäckar. Fyra år senare ställdes två män, ”obducenten” och ”allmänläkaren”, inför rätta åtalade för mordet. Domstolen kom fram till att de styckat kroppen, men ansåg det inte ställt utom allt rimligt tvivel att de först mördat Catrine. Efter en prövning i Kammarrätten 1991 förlorade männen sina läkarlegitimationer.

Sen dess har en hetsig debatt, med tydliga politiska undertoner och olika klasståndpunkter, böljat fram och tillbaka om detta rättsfall. Nedan publicerar vi en kritisk granskning av Per Lindebergs uppmärksammade bok Döden är en man. Artikeln publicerades (marginellt kortad) i tidskriften Politikens, kulturens och idéernas Arena i juni 2000.

Efter artikeln följer ytterligare kommentarer och information som kommit fram sen artikeln skrevs.


Per Lindebergs Döden är en man: Simpel svartmålning av vittnen – inga nya fakta

År 1999 gavs Per Lindbergs Döden är en man ut på Fischers förlag. Boken lanserades med buller och bång som sanningen om rättsrötan i Sverige. Tesen i boken är att "allmänläkaren" och "obducenten", som förlorade sina legitimationer i Kammarrätten 1991, utsatts för justitiemord. De har offrats för att tillfredställa en kompromisslös kvinnoopinion.
Bakvägen har nu en ny sanning etablerats i massmedia: läkarna är oskyldiga till vad de dömts för.
Professorn i kriminologi, Leif GW Persson, bokens tillskyndare, är till och med beredd att vittna om detta under ed! (Se läkarnas resningsansökan till regeringsrätten 1999, mål nr 8343 och 8344, s. 34).


I mars 2000 fick Per Lindeberg Grävande journalisters bokpris, Guldspaden, med motiveringen: "För djupt grävande som avslöjat allvarliga svagheter i den rättsliga hanteringen”… "bidragit till att polisen inlett en ny förundersökning och till att nya och viktiga fakta kommit i dagen".
Men vad är det egentligen Grävande journalister belönat? Vilka nya fakta har kommit fram?
Den nya förundersökning som Västerortspolisen sjösatte har lagts ner.1 Det märkliga är att Lindeberg fått ett sådant spelrum. Varför denna tystnad från dem som borde ha reagerat? Ett skäl är att många känner en motvilja mot att överhuvudtaget läsa boken. Ett annat är dess 766 sidor. Relativt få vet antagligen vad Lindeberg faktiskt skriver i sin bok.


Till det kommer ett totalt förändrat debattklimat. Lindeberg och hans anhängare framställer sig idag som de enda sanna försvararna av rättssäkerheten. Lindeberg har satsat på direkt knock-out av alla presumtiva åsiktsmotståndare. Alla de som i samband med rättegångarna reste frågor om barns och prostituerade kvinnors rättigheter, och om vad man kan läsa ut av en sexualsadisktiskt styckad kropp, blir i hans historiebeskrivning en del av själva rättsrötan.


När Maj Wechselman till exempel i Expressen den 29 februari 2000 recenserade juristerna Lena Styrlins och Eva Nybergs examensarbete om styckmordsmålet och drog slutsatsen att materialet, i motsats till Lindebergs bok, talar för läkarnas skuld så svarade Lindberg inte i sak utan så här:

"Tidningen Expressen är skyldig till mediemord på de två läkare som fick sina liv förstörda i det så kallade styckmålet". "Företrädare för det sektliknande nätverk av feminister och ultravänster som tidigare med sådan framgång ideologiskt exploaterat rättsfallet Catrine da Costa har under året fått ansenligt utrymme för sin kritik mot boken på just Expressens sidor". "Den här gången är det Maj Wechselmann som skickats fram." (Expressen 7/3 2000)

Lindebergs stil kan tyckas udda. Men han står inte ensam. Det finns en hel del etablerade män, och också några kvinnor, som pressades tillbaka av den diskussion om rättvisa, klass och kön som fördes i samband med rättegångarna 1988 och 1991. Nu stiger de fram för att få revansch.

Domstolarnas beslut

Men faktum kvarstår: Tre olika domstolar har funnit obducenten och allmänläkaren skyldiga till att ha styckat den prostituerade kvinnan Catrine da Costas kropp. I den första domen i tingsrätten 1988 fälldes männen dessutom för mord. Den domen rev dock hovrätten upp på grund av att domaren inte varit med på det sista nämndmötet (hon var sjuk), och att några nämndemän talat med en journalist om sina beslut. Hovrätten släppte männen fria och deklarerade att möjligheten var "beaktanssvärd" att "mordåtalet vid en slutlig prövning inte kommer att bifallas". Med andra ord visade hovrättens domare att de inte ansåg männen skyldiga, trots att de inte alls granskat fallet lika grundligt som tingsrätten.
Hovrätten fick senare skarp kritik för sitt agerande av Justitiekanslern (JK) Hans Stark. Han ansåg att hovrätten inte skulle ha undanröjt tingsrättsbeslutet (Döden…s.506).

I den andra rättegången (med nya nämndemän och ny domare) friades läkarna, samtidigt som det skrevs in i domskälen att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de båda männen styckat kvinnans kropp i närvaro av den enes dotter. Den handlingen rubricerades som brott mot griftefrid, ett brott som aldrig kunde leda till åtal eftersom det redan hade preskriberats (fyra år hade då förflutit sen Catrine da Costas kvarlevor hittades). Något straff fick läkarna alltså inte.2

I Kammarrätten granskades hela frågan på nytt 1991. Också där kom man fram till att de styckat kroppen. De båda männen förlorade då slutgiltigt sina läkarlegitimationer.

Icke trovärdig

Hur kan då Lindeberg komma fram till att läkarna utsatts för ett justitiemord?
Hans metod är simpel. Han ifrågasätter trovärdigheten hos precis vartenda vittne och sakkunnig som sagt något som talat till läkarnas nackdel. Är de inte sinnesrubbade så är de ute efter att rädda sin karriär. Många - barnomsorgspersonal och de prostituerade - fråntas helt förmågan att tänka självständigt. De framställs som hjälplösa rov för myter och sägner.
Lindeberg målar upp ett scenario där vittnens och andra poliskällors berättelser framstår som "bisarra" och helt orimliga. Som läsare drabbas man av en overklighetskänsla. Man undrar inte längre vem som mördat, utan om det överhuvudtaget var någon som dog.

Utrymmet här räcker inte till för attredovisa Lindebergs hela argumentering. Men exemplen jag valt är inte alls unika. Samma metod används genom hela boken.

I början av spaningsarbetet gick polisen ut bland Stockholms prostituerade. De sökte Catrines sista kund, som också antogs vara hennes mördare. Med sig hade de 13 fotografier av kända "torskar".

Enligt Lindeberg var det ett tips från obducentens före detta svärfar som gjorde att obducentens bild togs med. Så här beskrivs sen den före detta svärfaderns besök på polishuset.: "Mannen i besöksstolen var i femtioårsåldern. Det tunna mörka håret hade dragit sig tillbaka i vikar över pannan. Munnen var lite för bred för det smala höga ansiktet och gav honom ett glupskt uttryck. Han såg sliten ut och de gråblå ögonen antydde en ironisk uppgivenhet, som om han inte väntade sig något gott från en oförstående omvärld." (Han) "berättade att han arbetade inom underrättelse tjänsten"…

"Det mesta talade för att han helt enkelt var en av de där avvikande personligheterna, som brukar höra av sig till polisen när tidningarna skrivit extra mycket om något spektakulärt fall." (Döden…s. 89-92)


Ett löjes skimmer läggs direkt över den forne svärfadern. Men det han säger till polisen är långt ifrån löjligt. Obducenten hade varit gift med hans dotter, som under mystiska omständigheter hittades död - hängd, festklädd - i sin egen sänggavel 1982. Den unga kvinnans far tror inte att det var ett självmord, trots att motsatsen inte gått att bevisa.3 Misstanken om mord delade han med många inom polisen (Döden…s. 33-52 och 149-170). Svärsonen hade förmodligen fått ut minst 250 000 på livförsäkringen.
Svärfadern berättade om obducentens fientlighet mot kvinnor (våldtäkter existerade egentligen inte) och besök på Malmskillnadsgatan (där många prostituerade höll till). Han kommenterade att säckarna med likdelar hittats i närheten av rättsläkarstationen i Solna, där obducenten arbetade, och att just en rättsläkare skulle kunna begå det perfekta brottet.
Om mannen och hans tankar varit så "avvikande" som Lindeberg vill få oss att tro så skulle han självklart motsagts så fort poliserna gick ut med bilderna bland de prostituerade. Men så blev det inte.

De prostituerades trovärdighet

130 kvinnor tittade på bilderna. 50 av dem kände igen ”obducenten”. 23 sa att de själva hade haft kontakt med honom. Antingen hade han köpt sex eller så hade det diskuterats men inte fullföljts (Döden…s.108). Dessutom berättade en av kvinnorna, "Elisabet", att hon nästan blivit strypt av honom.
De prostituerades uppgifter slår helt hål på obducentens egen historia att han besökt en prostituerad en enda gång, 1981. I stället knyts han hårt till den prostitutionsvärld där Catrine da Costa rörde sig.
Men Lindeberg låter sig inte rubbas. "Något allvarligt försök att pröva sanningshalten i de här vittnesuppgifterna gjordes aldrig" … "de tillfrågade var ofta påverkade av alkohol och narkotika" (s110). "konfrontationerna i sig gav upphov till rykten" (Döden…s. 110-111).

Att de prostiterades upplysningar skulle vara rena fantasifoster motsägs av vad Lindeberg själv skriver, nämligen att obducenten senare medgav att han inte bara gått omkring och tittat på Malmskillnadsgatan "utan också själv köpt sextjänster vid ett antal tillfällen" (Döden…s 110).


Lindeberg menar att polisen påverkade de prostituerade att peka ut obducenten, men det strider mot vad han skriver på andra ställen: "Till utredarnas häpnad visade det sig nu att allt fler prostituerade pekade ut T", och "ett fotografi som sedan till polisens överraskning fick många prostituerade att reagera" (Döden…s. 97 och 533).

I samband med rättegångarna 1988 kontaktades polisen av flera prostituerade. Lindeberg antar att ”rykten” som kommit i omlopp 1984 "i efterhand växt ur till skräckladdade vandringssägner med stor suggestionskraft bland utsatta gatuprostituerade i Stockholm". Och han tillägger:"Det verkade som om någon medvetet uppmuntrat dem att kontakta polisen när det såg ut som om åtalet mot de båda läkarna kanske trots allt skulle läggas ner."


När man tagit sig fram till sidan 660 klargör Lindeberg hur han anser att de prostituerade bör bedömas. "Uppskrämda prostituerade narkomaner är inga bra vittnen. Och detta faktum (förf:s markering) utgjorde ett mycket konkret trovärdighetsproblem i den utredning om Obducentens sexkontakter, som Stockholmspolisen genomförde under hösten 1984", heter det nu.
Kort sagt, enligt Lindeberg ska prostituerade kvinnor som grupp hållas på ett betryggande avstånd från våra rättssalar. De saknar trovärdighet på grund av sitt missbruk och sitt utsatta liv. Likhet inför lagen kan tyvärr inte gälla för riktigt alla. De som är allra underst i samhällspyramiden, prostituerade och narkomaner, kan man bara inte lita på.

På samma sätt behandlar Lindeberg "Elisabets" vittnesmål om strypförsöket. Elisabet reagerade omedelbart inför bilden på obducenten första gången hon såg polisens album (Döden…s.105). Hon pekade sen ut obducenten i en konfrontation på polishuset 1984, och hon visade polisen huset där övergreppet skett. 1988 hade minnet försvagats men hon pekade ändå ut honom på video och kon kände igen hans inspelade röst. Hon till och med vittnade i rättssalen den andra rättegången, trots att hon uppenbarligen var rädd och mådde dåligt. (Döden…s.477) Om inte det duger, vad ska då till?
På sid 660 får Elisabet Lindebergs dom "Däremot fanns det inte - trots allt vad polisen senare uppgav- några som helst tillförlitliga uppgifter som tydde på att T betett sig våldsamt eller aggressivt mot kvinnor."
Budskapet från Lindeberg är glasklart: En prostituerad kvinnas klara utpekande har ingen tyngd då det ställs mot en nekande manlig läkares ord.

Hur tillförlitlig är en dagbok?

Det vittne som tydligast knöt läkarna till Catrine da Costa var en av hennes vänner, "Anna", en kvinna som också missbrukat heroin och gått på gatan (Döden…s. 458-). De två kvinnorna hade legat inne på sjukhus samtidigt 1983 och också umgåtts intensivt en period strax innan Catrine försvann i juni 1984. Catrine hade berättat för Anna om de två läkarna. Den ene kallade hon skåningen (allmänläkaren hade skånsk bakgrund/ förf. anm.). Han hade en dotter i samma ålder som en av Catrines omhändertagna pojkar. De två läkarna brukade träffa Catrine på kollegans arbetsplats någonstans på Karolinska institutet, men hon hade också varit i hans hus i Täby (obducenten hade ett nybyggt hus där/förf.anm.).

Catrine hade varit ledsen för att den lilla flickan varit med när läkarna haft samlag med henne och varandra. Hon berättade också att den ene tagit stryptag på henne.
Lindeberg skriver: "bara två omständigheter ...skilde AnnaS:s historia från alla andra osannolika historier som berättats av kvinnliga prostituerade narkomaner…".

”Det ena var att hon… faktiskt erbjöd sig att vittna inför domstol. Det andra att hon överlämnade två dagböcker från åren 1983 och 1984 till polisen..” (Döden…s. 469).

I dagboken den 3 juni 1984 konstaterar Lindeberg att ”Anna” skrivit om läkarna: "Ruskprickar och nekrofiler (men kanske skojade hon om det). Vet ej. Dom höll till i nåt dödsrum va de nu e? Bårhus?" (Döden…s. 464).

Rätten fann Anna fullt trovärdig, liksom många av de journalister som bevakade rättegången. Men Lindeberg, som inte var där, gör det inte. "Anna S och Elisabet N skapade en illusorisk begriplighet åt brottet. De kom som sändebud från en annan värld, en värld där kvinnor alltid hade misshandlats och utnyttjas" (Döden…s.490), förklarar han, så att läsarna ska förledas att tro att det inte alls var deras vittnesmål som övertygade rätten.4

Kan man tro på ett barn?5

Redan på hösten 1984 hade anställda på det daghem där allmänläkarens dotter gick misstänkt att flickan utsatts för sexuella övergrepp. Hon var ofta röd och irriterad inne i själva slidan, och hon hade sagt "ont" när personalen ville byta på henne. (Styckmordsmålet s. 181 och 134) Slidan hade också varit vidgad på ett sätt som den barnskötare som haft hand om invänjningen inte sett hos något barn tidigare. Barnskötaren tog upp saken med mamman (Döden… s187).

Barnets tvångsmässiga onani som började våren 1984 hade även fått andra att reagera. Enligt Lindeberg hade barnets mormor sagt till mamman att beteendet var helt normalt, men i förhöret säger mormodern (som själv arbetat 20 år som förskolelärare) att hon inte sett något barn som gnidit sig så ofta och intensivt mot allt möjligt (Styckmordsmålet s. 143).

Barnskötaren berättade för mamman att daghemmet var skyldigt att göra en anmälan, om hon inte självmant gick med flickan till St Göran för en undersökning. Mamman oroade sig för vilka konsekvenser ett sånt besök kunde få för henne själv, allmänläkaren och släkten. Hon tyckte att allmänläkaren verkade må dåligt. Enligt Lindeberg förklarade hon att allmänläkarens far var en känd person på just St Görans sjukhus. Därför undrade hon om läkaren kunde titta på flickan utan att anteckningar gjordes. Läkaren nekade, och mamman fick gå dit ändå.
Någon bekräftelse på att flickan blivit sexuellt utnyttjad gav inte undersökningen, men en anmälan från socialdistriktet lämnades in i alla fall. Detta för att en grundlig utredning skulle kunna göras.
Det var alltså inte mamman - som av något slags hat eller hämndbegär mot sin man - drog igång incestutredningen.

När barnet började tala stärktes misstankarna om övergrepp. I Lena Styrlins och Eva Nybergs examensarbete Styckmordsmålet (s.83-99) kan man ta del av förundersökningen. Se även Döden är en man sidorna 193- 256.

Mamman berättade att barnet en gång tagit tag i knappen på allmänläkarens byxlinning och sagt "suga pappas tutte". En annan gång hade barnet sagt "pappa kissar där (sitt namn) " och pekat på sitt könsorgan. Till psykolog Margareta Erixon sa barnet "Pappi kissar på ryggen" samtidigt som hon höll i en pojkdocka utrustad med snopp och pekade på sig själv mellan blöjan och ryggen. När Erixon sa "Nu ska pappi byta blöja på (barnets namn)" skrek barnet högt "Nej, nej,ont". På frågan "Vad är det som gör ont?" svarade barnet "Skruvmejsel".
Den barnkirurg som nu undersökte barnet tyckte att barnet var "påtagligt röd och irriterad innanför stora blygdläpparna runt introitus". I utlåtandet skrevs om hudirritationer och kärlinjicering (Döden…s.195) men man kunde inte säga hur irritationen uppstått. Margareta Erixon ansåg att man inte kunde utesluta att flickan utsatts för sexuella övergrepp. Vid den tidpunkten, december 1984, ville mamman skiljas och allmänläkaren vägrade delta i den fortsatta utredningen.
Men det var mer än berättelsen om ett eventuellt sexuellt övergrepp som kom fram när flickan fick ett rikare språk. Enligt mamman började hon sommaren 1984 tala om"Farbror T"(obducentens förnamn, som är mycket ovanligt), och "Catrine". Hon pratade om att ”pippa” men gled sen över till att säga ”bibba”. Hon sa att Catrine "bibbade", men ändrade sig sen, "Nej, hon bibbade inte. Hon var snäll, jag tyckte om henne". Vid ett annat tillfälle pekade hon igenkännande på en bild av Catrine da Costa i tidningen. Hon sa att hon var rädd för obducenten och hon kopplade ihop honom med sin pappa. Hon sa att hon träffat honom när mamman var på jobbet.


På hösten 1985 hade flickan, enligt mamman, i stället för obducentens rätta namn börjat använda uttrycket Tomt. Hon hade sagt att han klippt upp henne, samtidigt som hon visat bröstkorgen. En bekant till familjen kunde bekräfta detta. Den bekante hade också hört flickan säga: "Han bibbade mig, bibbade och pappa också".

En annan gång hade barnet apropå operationer sagt att när man öppnat magen hade man maskar i den. Barnet hade också pratat om batterier, och att man kunde stoppa dem i en snopp som man satte i stjärten och så brummade den. En hel eftermiddag hade hon sprungit runt och skrikit "gummisnopp".
Under en veckas tid hade flickan sen pratat om något som hon kallade "takluckan", en "taklucka i en vägg". När mamman velat veta mer hade flickan fått ett raseriutbrott och börjat slå sin mamma i ansiktet. Hon hade skrikit "Nej, nej, nej, du får inte fråga!" Senare hade hon sagt: "Du fanns där, det var du som låg där", och hon hade varit väldigt rädd och ledsen.


I oktober hade flickan pressat sina händer mot halsen och sagt: "Dom borrade och borrade, dom borrade av sig huvudet". "De kastade det (huvudet) i en papperskorg och det blev mos." När mamman frågat om hon sett det på film svarade hon nej. Hon hade svarat ja när mamman frågat om det skett i verkligheten. Dagen efter hade hon vaknat gråtande efter en sovstund och sagt :"Man får inte berätta, man får inte berätta".
En annan gång hade flickan lekt med sin barbiedocka. Hon hade plockat sönder dockan del för del och sen sagt: "Ja, man kan ta av huvudet. Först var tanten hel, men på slutet var hon sönder". Vid ett tillfälle hade barnet reagerat på en skruvmejsel som en kvinna använt. Hon hade pratat om sin pappa och sagt: "När dom hackade så hårt på dig". och "Dom huggde så här"., samtidigt som hon visat med ihållande rörelser mot sin egen hals.
Många av flickans lekar och beteenden över huvud taget visade att hon varit med om något mycket skrämmande. På sitt dagis hade hon visat stor skräck för hantverkare och fotografer. Just fotografer pratade hon också mycket om i samband med Tomt, pappan och tanten.


Mamman kontaktade polisen och en ny utredning genomfördes på St Görans sjukhus hösten 1985 under ledning av psykiatriker Frank Lindblad och psykolog Margareta Erixon. Uppdraget från polisen var nu att utreda om flickans utsagor kunde tyda på att hon bevittnat en styckning av en människokropp. De sakkunnigas svar blev ja.

Incest

För att rasera den här delen av bevisningen mot läkarna börjar Lindeberg med att skissa upp ett 80-tal där incestskräcken på nått hysteriska dimensioner. "Journalister, socialarbetare och psykologer - nästan undantagslöst kvinnor - kom hem från studieresor i USA med vetenskapliga rapporter och uppgifter från behandlingscentra i bagaget." .(Döden…s.183)6
Lindbergs lätt förtäckta budskap är att dagispersonalen var offer för en mediakampanj och därför inte värda att lyssna på. En idé han faktiskt inte alls lyckas leda i bevis. Barnskötarna kastade sig inte direkt på telefonen med sina misstankar. Först frågade de trevande varandra. Sen ville de få flickan undersökt, och de ville prata med mamman innan de gjorde något alls. När en av barnskötarna vände sig till en sjuksköterska för att få råd hade denna sagt att "man skulle vara försiktig och inte så snabb" (Styckmordsmålet… s.139). Det fanns ingenting av hysteri i personalens agerande.

Nästa sanning som Lindeberg vill slå fast är att ingen lyckats beskriva några säkra symtom på att sexuella övergrepp verkligen förekommit (Döden…s 185). Genom att dra upp falska "incestepedemier" från England och Norge ger han ett sken av att incest och pedofili egentligen inte existerar. Pedofilskandalen i Belgien och pedofilavslöjanden på svenska daghem nämns inte med ett ord. Han lyfter fram vittnespsykologernas syn att barn kan hitta på, och manipuleras av andra att ljuga om sexuella övergrepp, och han tar ensidigt upp risken för att oskyldiga män kan dras inför rätta.7

Konsekvensen av Lindebergs resonemang är kuslig: Man ska inte tro på barn när de berättar om övergrepp. Om allmänläkarens dotter skriver Lindeberg följdriktigt: "Ingen läkare hade kunnat fastställa att barnet uppvisade några som helst fysiska spår av att ha blivit utsatt för sexuellt övergrepp" (Döden …s 536). Det hon själv berättat och gestaltat får ingen förklaring, och heller ingen betydelse i Lindebergs bok.

Mamman och de sakkunniga

När Lindeberg ska ifrågasätta mammans berättelse vänder han först allmänläkarens samhällsposition mot henne "De misstankar Marita (Lindebergs namn på mamman) väckt mot A. gällde en serie utomordentligt allvarliga brott. Det rörde sig om en person som aldrig tidigare misstänkts för några oegentligheter eller varit i klammeri med polisen och vars sociala ställning var sådan att redan obestyrkta misstankar som gavs offentlighet tveklöst skulle medföra allvarliga konsekvenser både för honom själv och hans anhöriga". (Döden…s. 240).
Han fortsätter:

Maritas uppgifter borde ha granskats av "sakkunniga utifrån högt ställda krav på vetenskaplig kompetens". "Hur var det egentligen med Maritas egen psykiska hälsa? Fanns det ett dolt missbruk hos henne..?" (Döden…s 236). Lindeberg får det att låta som om han den förste som tänkt på detta. Men frågorna har redan ställts och svaren finns i rättegångsmaterialet. Psykologen och psykiatrikern har funnit mamman helt normal (Styckmordsmålet s. 249). Om allt som mamman sagt bara varit fantasier skulle man funnit mer psykiatriska symptom hos henne. Dessutom kunde flera personer vittna om barnets berättelser (mormor, morfar, granne, psykologer). Lindeberg inte lyckas dra fram en enda person i mammans omgivning som ens antyder att hon skulle vara rubbad.
Lindblad/Erixon utreder och avvisar även tanken att flickan skulle vara sinnessjuk, hitta på eller vara manipulerad av mamman.Om mamman manipulerat flickan att säga saker som var falska skulle hon inte utvecklats så positivt som hon gjort efter skilsmässan.

Lindeberg ger sig då på psykiatrikern och psykologen: "Frågan om huruvida Lindblad och Erixon verkligen besatt den kompetens som krävdes för att genomföra utredningen av den här svårighetsgraden tycks inte ha oroat deras uppdragsgivare" (Döden…s.242).
Också den frågan besvaras i rättegångshandlingarna (Styckmordsmålet s. 247 resp. 253) Frank Lindblad legitimerades som läkare 1975, och blev specialist i barn och ungdomspsykiatri 1981. Utbildad psykoanalytiker sen 1983 och legitimerad psykoterapeut. De senaste åren hade han arbetat med frågor kring sexuella övergrepp på barn och ungdomar.
Margareta Erixon hade arbetat som psykolog sen 1966. Sen 1970 vid St Görans barnkliniker. Hon hade arbetat med barn som utsatts för sexuella övergrepp sedan 1981 och gått olika utbildningar inom detta ämne. Hon hade även terapiutbildning. Vid rättegången 1988 hade hon varit verksam 22 år. Kompetentare utredare gick knappast att få.

Mot Lindblad/Erixon, andra psykologer som träffat mamman, grannar och domstolarna ställer Lindeberg "vittnespsykolog" Astrid Holgersson och hennes kollega Birgit Hellbom. Dessa båda avfärdar hela mammans vittnesmål som fria fantasier. Lindeberg förklarar segervisst "Enligt kammarrättens två sakkunniga saknade alltså barnets berättelse helt och hållet bevisvärde". "Birgit Hellbom tecknade bilden av "en kvinna som känt sig ratad av äkta mannen". (Döden…s.567) Att hela Psykologförbundet tog avstånd från att Holgersson och Hellbom utsågs som sakkunniga av Kammarrätten rycker Lindeberg på axlarna åt. Han redovisar att en vittnespsykolog saknar psykologutbildning, och medger också att Holgerssons egna vetenskapliga arbeten inte hade något större anseende i forskarkretsar (Döden…s. 567), men för inte fram några egna betänkligheter mot vare sig Holgersson eller Hellbom.

Vad kroppen berättade

För att bryta upp indiciekedjan som binder läkarna vid styckningen måste Lindeberg också desarmera det obduktionsutlåtande som skrevs av rättsläkare Jovan Rajs, med stöd av 15 olika inblandade experter. Utlåtandet sa att styckningen genomförts av person (-er) med medicinska kunskaper i kirurgi, ortopedi och obduktionsteknik. Det sa också att helhetsbilden tydde på att styckningen genomförts av personer med sadistiska och nekrofilistiska böjelser. Obduktionsfynden talade för att kvinnan bragts om livet.
Särskilt i den andra rättegången tog Rajs upp internationell erfarenhet av och litteratur om styckade kroppar. Det sätt som Catrine styckats på var aggressivt/offensivt. Könsorgan, anus och bröst var bortskurna. Det fanns inget exempel i vetenskaplig litteratur på att en sådan styckning inte föregåtts av mord.

Till sin hjälp har Lindeberg Socialstyrelsens rättsliga råd. Sakkunniga i det här fallet var professorerna Gerhard Voigt och Tom Saldeen och docent Lennart Rammer. De avfärdade Rajs utlåtande som spekulationer, och räknade i stället upp alla tänkbara sätt kvinnan rent hypotetiskt kunnat dö på. Ett par av förslagen står i direkt strid mot obduktionsresultaten, t ex överdos av narkotika och drunkning.
Eftersom huvudet, som antogs blivit utsatt för det dödande våldet, aldrig återfanns ansåg rådet att det inte behövde handla om mord. Frågan om sexualsadism berördes inte alls.

Varför ska man då lita på Rättsliga rådet i stället för på Rajs och hans kollegor?
Skälet är att Rättsliga rådet är "landets högsta medicinska auktoritet". Läkarna där står över Rajs i hierarkin. Voigt får omdömet "tung ledamot "och "nestorn" (Döden…s. 153). Rajs däremot beskrivs som en person som gör vad som helst för att rädda sin karriär (Döden…s 132, 133).
Men i Lindebergs bok ser man också en annan bild. Både åklagare Helin och poliserna uttalade sig om att Rajs inte tog hänsyn till kollegiala bindningar. Mot rättsliga rådet däremot lämnade åklagaren in en jävsinvändning, eftersom både Voigt och Saldeen i olika sammanhang förklarat att läkarna inte kunde ha gjort detta. Helin uttryckte sig ganska klart i sin plädering "Det är inte första gången vi kan konstatera att så att säga läkare ilar till bröders hjälp när det behövs" (Catrine och rättvisan, s.163).


Rammers trovärdighet, liksom hela Rättsliga rådets, har på senare år fått sig ytterligare en knäck i samband med debatten kring och granskningen av fallet Osmo Vallo. Rammer var den rättsläkare som efter en första slarvig obduktion beordrade fram ett dödsorsaksintyg för att lugna Vallos mor. Efter att de brutna revbenen i kroppen upptäckts vid den andra obduktionen sa han att revbenen kunde ha skadats efter att Vallo dött, någon kunde ju ha tappat liket. Först den tredje obduktionen, som gjordes av Jovan Rajs och Jan Lindberg, visade att Vallo levde då revbensbrotten skedde och att dödsorsaken kunde kopplas till polisvåld.


Fallet Osmo Vallo har bland annat lett till Amnesty Internationals första rapport om Sverige, och ärendet ligger fortfarande på JKs bord. TV-journalisterna Hannes Råstam och Janne Josefsson skrev i DN den 28/6 1999: "Inget fall i modern tid bekräftar så tydligt som detta folks värsta misstankar om att makthavarna håller varandra om ryggen. Osmo Kalevi Vallos död sätter människors olika värde inför lagen i blixtbelysning ".
Lindebergs "högsta auktoritet" är i hårt blåsväder idag.

Hanna Olsson

Vad handlade egentligen Hanna Olssons artiklar, som väckte sådant rabalder om?
Hanna Olsson hade två dagar innan den första rättegången avslutades ringt upp åklagare Helin och frågat varför polisens utredning bland de prostituerade inte alls använts i rättegången. Hon fick svaret att Helin inte ville "smutskasta männen". Han ville inte ha några "fladdriga vittnen" i rättssalen utan en "juste och rak rättegång".


Hanna Olsson reagerade starkt mot åklagarens svar. I en DN-artikel med rubrike ""Vad är motivet bakom mordet?" skrev hon att målet snarast måste tas upp igen. Åklagaren fick inte göra halt vid de punkter där gärningen - i all sin ohygglighet - skulle bli möjlig att förklara. Just den kunskap som de prostituerade hade om obducentens sexuella böjelser hade hittills inte fått komma fram i rättssalen. Helin hade heller inte tagit upp obducentens omvittnade intresse för den allra grövsta (senare förbjudna) typen av våldspornografi, videofilmade ritualmord på kvinnor. Därför blev mordåtalet obegripligt.


Hanna Olsson kritiserade också Socialstyrelsens rättsliga råd, som genom sitt resonemang om hur en normal obduktion går till blundade för att det här handlade om en kvinnoslakt.
Det faktum som satt sin prägel på hela målet, menade Hanna Olsson, var att de män som stod åtalade för mord tillhörde en social elit, medan offret var en kvinna med lägsta rang i vårt samhälle.

Hanna Olssons resonemang väckte gensvar. På sidan 659 i sin bok uttrycker Lindeberg sin indignation över det. " "Först när en upprörd kvinnopolitisk opinion började göra sig hörd, ändrade Anders Helin ståndpunkt. Det beslutet medförde att en rad ytterst tvivelaktiga vittnen, däribland dagboksvittnet Anna, fick stor betydelse för massmediernas bevakning av fallet". Men med sitt resonemang visar ju bara Lindeberg med att Hanna Olsson hade rätt. Det krävdes en opinion för att dessa viktiga vittnen överhuvudtaget skulle släppas fram!

1990 skrev Hanna Olsson boken Catrine och rättvisan. Där redovisar hon bland annat den kunskap som finns i internationell vetenskaplig litteratur om lustmord, och som helt förtegs av Socialstyrelsens rättsliga råd. Men framför allt visar hon det dolda mönster som funnits i rättsprocessen. Högre instanser har slagit ut lägre, och den högre instansens skäl för sitt beslut har inte diskuterats offentligt. Hovrätten körde över tingsrätten. Jovan Rajs obduktionsutlåtande avfärdas av Socialstyrelsens rättsliga råd. Läkarna anses av domstolarna ha styckat kroppen, men inget resonemang förs om deras trovärdighet överhuvudtaget, motivet för styckningen eller varifrån de fått kroppen om de inte själva orsakat hennes död.

Lindebergs förklaring till bokens stora framgångar är att Hanna Olsson lyckas ge en "skenbar begriplighet" åt ett gåtfullt brott. Han menar att boken inte alls var en dokumentär beskrivning utan en "kvinnopolitisk uppgörelse med vad som beskrevs som ett elitistiskt och konservativt patriarkalt samhälle". Det finns dock ett besvärande faktum i sammanhanget , som Lindeberg själv tvingas ta upp: "Denna anklagelseskrift (hade) aldrig kunnat skrivas om inte författarinnan fått hjälp och råd från polisens sida" ( Döden…s.529) Han anklagar henne för att ensidigt ge polisens version av händelseförloppet.

Så polisen, som samlat in allt förundersökningsmaterial, skulle alltså också vara ute efter att sätta dit läkarna? Ja, Lindeberg lägger fram argument även för den tesen. Han skriver (Döden s 92, 145):
"Det var ingen hemlighet bland personalen på våldsroteln, att rotelchefen Irwell aldrig riktigt kunnat förlika sig med rättsläkaren T. Arne Irwell tyckte att T. hade en konstig utstrålning och någon sorts övermänniskoattityd."
"Samtidigt innebar spaningsledaren Inge Reneborgs talrika uttalanden i massmedierna om mordmisstankarna mot T. en ödesdiger låsning. Att backa frånså graverande anklagelser, utan att själv förlora prestige var knappast möjligt. Spaningsledningens utspel hadeskapat ett psykologiskt motiv för att få fast just T."

Efter mordet på Olof Palme1986 fick visserligen helt nya poliser ta över fallet, men de gick tydligen i samma fotspår.

Lindeberg kämpar över huvud taget hårt för att framställa tanken att läkarna kan ha utfört styckning (för att inte tala om mord) som barock.
Så här misstänkliggörs fotohandlarparet, som pekade ut allmänläkaren som den person som lämnat in en film på en styckad kvinnokropp till framkallning (Dödens… 325, 327, 336, 658) "Det var något konstigt med deras beskrivning av bilderna och deras innehåll. Det var helt enkelt svårt att förstå hur de bilder de beskrev kunde ge upphov till så uppjagade och känsloladdade reaktioner hos dem båda."8

Ansvaret för debatten


Bokens titel "Döden är en man" visar hur Lindeberg vill att läsarna ska se på fallet da Costa. Den som dömer läkarna dömer samtidigt alla män. Han skriver på sid 754: "Domstolarna började tillämpa ett könsperspektiv på rättvisan, där kvinnors uppgifter a priori tillmättes större trovärdighet än mäns". Han söker alltså en allians med alla män i sin kamp, men det kommer han inte att få. Det handlar inte enbart om kön. Det handlar också om klass.


Lindebergs indelning av människor i trovärdiga och icke-trovärdiga har en klar politisk innebörd. Därför är det här en viktig debatt för arbetarrörelsen och hela den breda vänstern. För dem som vill befästa hierarkierna och klassamhället är det klokt att ge sig på de svagaste först. Vem försvarar i dag prostituerade narkomaner? Ett första framsteg för reaktionen skulle vara att frånta den gruppen dess människovärde. Sen kan man gå vidare till barn. Och sen? Borde inte välutbildades ord väga tyngre än lågutbildades? Rikas tyngre än fattigas? Så var det ju förr och vem har sagt att det var sämre då? Lindeberg och hans anhängare måste bemötas på den arena de faktiskt spelar - den politiska reaktionens.

Kerstin Alfredsson, maj 2000
Frilansjournalist
(Poppiusstuderande)
(Artikeln är redigerad för Internet publicering 050517)

---

1 Om de märkliga turerna i den havererade förundersökningen, om icke uppföljda spår och glömska poliser kan man läsa i journalisten Lars Borgnäs sin bok Sanningen är en sällsynt gäst (2003). Där tar han också upp frågan om Catrines sista kund och hans länkar till obducenten. En bok som rekommenderas varmt.

2 Lindeberg skriver själv att skälet till att läkarna friades från åtalet för mord/ vållande till annans död verkade vara hovrättens tidigare inhopp. Om en högre instans ändå tänkte riva upp en sådan dom skulle det inte "vara någon vits med att avkunna den".) Tingsrätten förde också ett resonemang om att eftersom två var inblandade och båda nekade kunde man inte veta vem av dem som utfört ett eventuellt mord (Döden…s.495-496).

3 Lars Borgnäs har både i TV:s Uppdrag granskning och sin bok Sanningen är en sällsynt gäst låtit sakkunniga som granskat fallet med obducentens första hustrus död få ordet. Professor Bernd Brinkelmann vid Institut fur Rechtsmedizin, som publicerat över 50 medicinska artiklar om kvävning och hängning, hävdar där att obducentens första hustru inte begått självmord genom hängning. Hon var enligt Brinkelmann redan död när hon placerades i snaran vid sin säng.

4 Jan Guillou kallade i en av sina krönikor det s.k. dagboksvittnet för ”menederskan” och i läkarnas resningsansökan hävdas också att hon lämnat falska uppgifter. Västerortspolisen höll nya förhör med henne år 2000 för att utröna om hon begått mened. Men inget nytt kom fram. Åklagare Bjarne Rosén fann inget skäl att misstro hennes vittnesmål, och utredningen lades ner. Och varför skulle hon ljuga om detta? På den frågan ger Lindeberg ger inget svar.

5 Domstolarna ansåg det ställt utom varje rimligt tvivel att allmänläkarens dotter vid ett och ett halvt års ålder varit närvarande vid styckningen av Catrine da Costas kropp. Mamman vittnade om vad barnet uttryckt och sagt, och ett sakkunnigutlåtande lämnades av barnpsykiatriker Frank Lindblad och barnpsykolog Margareta Erixon. Vittnade gjorde också en barnskötare från barnets daghem. Jag har i det här avsnittet ibland hämtat uppgifterna från Styrlin/Nybergs examensarbete i processrätt Styckmordsmålet (Stockholms universitet, 1999) som är mer lättöverskådligt och utförligare än Lindebergs bok.
6 Den som vill skaffa sig en uppfattning om hur mediadebatten sett ut kan läsa Jenny Westerstrands uppsats Sexuella övergrepp mot barn; en genomgång av debatten 1983-1986, samt en feministisk kritik av vittnespsykologisk metod (Juridiska institutionen Uppsala universitet, 1997).

Sammanfattnings vis kan sägas att redan från debattens första år varnas för häxprocesser och hysteri. Först omkring 1988 deklarerar pressen samfällt att sexuella övergrepp mot barn måste uppmärksammas och tas på allvar. 1989 skrivs det knappt alls om frågan. 1992 börjar det svänga tillbaka och från och med 1994 fram till studiens slut 1996 domineras media av vad Westerstrand kallar ”motrörelsen”, det vill säga debattörer som oroar sig mer för överdrifter och männens rättssäkerhet än för barnens välbefinnande.

7 Huvudproblemet är inte att barn ljuger ihop historier om sexuella övergrepp. Tvärtom håller utsatta barn för det mesta tyst. Pedofiler blir sällan avslöjade av offren. Boken Barn som inte berättar av Svedin/Back (utgiven av Rädda Barnen, 1996) bygger på beslag av barnpornografi från Huddinge- och Norrköpingshärvorna, 1992-1993. 10 svenska barn identifierades i bildmaterialet. Inget av barnen hade spontant berättat om övergreppen, och de talade inte nu heller förrän de fick veta att förhörsledaren redan visste vad som skett. Att tala väcker ångest, och flera hade förträngt händelserna. En pojke ville inte ens när han fick se ett foto där han utnyttjades av en man gå med på att det skett. ”Det kan inte vara jag”, upprepade han gång på gång.

När det gäller farhågorna att oskyldiga män döms på lösa grunder så talar statistiken mot det. Christian Diesen, professor vid juridiska institutionen i Stockholm, har lett en undersökning av polisdistrikt i Stockholm i början 2000-talet som visar att 19 av 20 utredningar om sexuella övergrepp på barn läggs ner. De leder alltså aldrig till åtal och anmälningarna blir aldrig prövade i domstol. 30 procent av barnen hörs aldrig. Till och med när gärningsmannen erkänt har det hänt att åtal inte väckts.

Kan då barn återge händelser som hänt i så späd ålder? Ja. Se till exempel boken Traumatiska minnen av Sven -Åke Christianson, docent och tf professor vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet (Natur och Kultur, 1994)

8 Fotohandlarparets vittnesmål framställs i Lindebergs bok som tveksamt och oklart. Lindeberg menar att de vägleds av polisen att peka ut allmänläkaren. Men i Lars Borgnäs Sanningen är en sällsynt gäst får man en annan bild. Båda pekade var för sig ut allmänläkaren, men mannen var osäkrare, han tvekade mellan två av männen i konfrontationsgruppen som liknade varandra. Hustrun granskade också dessa två extra grundligt, men var helt säker när hon pekade ut allmänläkaren.