Mary Midgley om rituella övergrepp

Jag har tidigare skrivit om en understreckare i SvD som tog upp filosofen Mary Midgley. Hon hade gett ut en av allt att döma mycket sympatisk bok som kritiserade hjärnfysiologisk reduktionism. I slutet att mitt inlägg lovade jag att komma tillbaka till henne. Jag förklarade inte hur och varför, men nu tänker jag göra det.

Under sent 80-och tidigt 90-tal skakades Storbritannien av en serie av uppmärksammade rapporter om rituella övergrepp. Det mest kända blev en härva i Nottingham, där 10 vuxna i en storfamilj fälldes i en rättegång efter att ha anklagats för rituella och sexuella övergrepp mot barn. Barnen hade berättat för sina fosterföräldrar efter att de omhändertagits.

De fällande domarna ifrågasattes egentligen knappast av någon. Det som däremot ifrågasattes var de rituella inslagen i barnens berättelser, som inte hade beaktats i domsluten. Den allmänna meningen i media och från polisledningen blev snart att berättelserna om sexuella övergrepp var riktiga, medan allt barnen berättade om satanism, sadistiska ritualer och barnamord var fantasier, eller "inplanterade" minnen.

Däremot vidhöll både fosterföräldrarna och de socialarbetare som varit engagerade i frågan att barnens berättelser om rituella övergrepp definitivt såg ut att vara lika genuina som de som hade handlat specifikt om just sexuella övergrepp.

En av de som försökte sätta sig in i den komplexa debatten var just Mary Midgley. Det hon kom fram till stödde inte förnekarsidan.

Hon intervjuads blend annat i tidningen The Independent (9.10.90). Där sade hon bland annat detta.

"All the people who believed were closest to the facts. All the people who did not believe did not seem interested in the facts. The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened". (citaten från Boyd 1991: 13).

Vidare: "Everyone who disbelieved the children seems to have assumed that what they were saying could not possibly be true and devoted their attention to proving how people could have made it up. The Chief Constable has accused the social workers, on the basis of a highly selective numbers of tapes, of asking the children leading questions. But the police tactics seems to have been to break down witnesses with hostile questions such as 'You have been making all this up?' and forcing them to retract"..."The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened. It seems a quite extraordinary way for them to be concentrating their energies". (Boyd 1991: 247).

Midgley intervjuades också i TV-kanalen Channel 4 där hon beskrev hur barnens ångestfyllda och bitvis bisarra beteende stärkte trovärdigheten i anklagelserna: "Things like eating insects, eating excrements; being absolutely terrified - terrified - of all kinds of ordinary items in the household. It´s because all this was exceptional that the foster parents took notice in the first place."
(Boyd 1991: 261).

Ja, Mary Midgley är uppenbarligen en förnuftig och tänkande människa. Men vi kommer knappast att få se hennes analyser av Nottingsham-fallet refererade i de svenska media som är så upptagna med att falla platt ner för den kuslige övergreppesförnekaren Dan Josefsson.

För vad som hände i USA och Europa under 80- och 90-tal var ett ridån drogs upp för en mycket kort tid, och vi fick inblickar i vad som har varit och är en otäck verklighet för inte så få barn.

Sedan sänktes ridån igen och mörkret omslöt på nytt dessa barns verklighet.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Referens: Andrew Boyd, Blasphemous Rumours: Is Satanic Ritual Abuse Fact of Fantasy? An Investigation, Fount/HarperCollins, London 1991

Rituella övergrepp: fallet Nottingham

/Från Spegeln 3/2000/

Storbritannien har en lång tradition av rituella övergrepp.

Under tidigt 1900-tal skrev den kände engelske ockultisten Aleister Crowley
texter där han uppmanade till rituella barnoffer, incest, pederasti och
sexmagi. Under 40- och 50-talet förekom en rad uppgifter om sexuella
övergrepp mot barn i ritualer till guden Pan. Redan på 50-talet fanns det
överlevare som berättade om rituella övergrepp.


Men när barn i en storfamilj började berätta om rituella övergrepp i
Nottingham 1987 kom det ändå som en chock. Efter en lång tids utredning
dömdes tio personer till långa fängelsestraff för incest, sexuella
övergrepp och våld mot barn. Intressant var dock att domarna aldrig nämnde
de rituella inslagen i barnens berättelser. Det var ingen tillfällighet -
det var ett resultat av polisens uppenbara motvilja att ta tag i de delarna
av barnens berättelser.

För barnen berättade inte endast om rent sexuella övergrepp. De talade också om våldsdåd och ockulta ritualer.

Dessa berättelser började inte, som backlashförfattare brukar påstå, komma som ett resultat av övernitiska terapeuter som just influerats av sina
kollegor i Förenta Staterna. Barnen började först berätta för sina
fosterföräldrar, som aldrig hört talas om rituella övergrepp förut och
inledningsvis knappast trodde sina öron. Berättelserna kom sakta, i små
bitar, som om barnen först ville förvissa sig om att de var trygga och inte skulle bli avfärdade.

Förutom de rena sexuella övergreppen innfattade barnens berättelser också
- barn som dödades och hur man gjorde av sig med kropparna
- djuroffer och rituellt drickande av de dödade djurens blod
- hur barnen målades på kroppen, ibland med blod
- barn som blev förda till andra platser där övergrepp utfördes och
filmades.
-barn som fick sprutor eller tvingades dricka apelsinjuce som gjorde att
de kände sig konstiga
-barn som tvingades äta avföring
-barn som brändes med glödande stänger
-barn som stängdes in i tränga mörka utrymmen, ibland tillsammans med
ormar och insekter
-en "jultomte" som misshandlade barnen, och ibland människor utklädda till
häxor och monster
-talkörer på latin, och en rad rituella tillbehör.

Barnen berättade också om lyxvillor, swimminpoolar och övergrepp i
fashionabla bostadskvarter.

Medan fosterföräldrarna och socialarbetarna trodde på vad barnen berättade
beslöt polisen nästan omedelbart att de rituella inslagen inte var något
att bry sig om. Polisens linje kom att slå igenom och i brottmålen kom
följaktligen de rituella inslagen att ignoreras. I de civilrättsliga
vårdnadstvisterna som följde gick däremot flera domstolar på
fosterföräldrarnas linje och inkluderade de rituella delarna i domsluten.

Den 3 oktober 1990 sände TV-journalisten Beatrix Campbell ett program där
bland annat de tunnlar där barnen berättade att de utnyttjats, visades upp.

Detta ledde till en våldsam reaktion från polisen, som hävdade att det
fullständigt saknades belägg för allt detta.

Filosofen Mary Midgley, som gjort en studie av debatten om Nottingham, har
konstaterat att de grupper som hade närmast kontakt med barnen -
fosterföräldrar, socialarbetare, psykologer - tenderade att tro på barnen,
medan de som hade föga eller ingen kontakt med barnen - som polisen - inte
ville tro dem. Polisen lade i själva verket ner mycket möda på att försöka
bevisa att de rituella delarna inte kunde ha hänt.

En socialarbetare berättade att polisens inställning var: "Det finns inga
häxkonster här, jag vill inte höra talas om detta, det du säger kan leda
till att vi förlorar målet, vi måste enbart koncentrera oss på de rent
sexuella övergreppen, vi vill inte höra talas om något annat".
Och så har det fortsatt och så är det än idag - i USA, i Kanada, i Holland,
i Storbritannien - och i Sverige.

Rekommederad litteratur

Andrew Boyd, Blasphemous rumors: Is satanic riutal abuse fact of fantasy?
An investigation, London, Fount, 1991

Erik Rodenborg