/Om Jennifer Freyds bok "Betrayal trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse". Publicerad i Spegeln 3/2007./
Att minnen av övergrepp kan försvinna från medvetandet är idag entydigt bevisat. Att de kan komma tillbaka långt senare är också entydigt bevisat. Men vad beror detta på?
Den klassiska förklaringen på detta fenomen formulerades av Sigmund Freud i slutet av 1800-talet. Minnena trängs bort för att de innehåller smärta och ångest. Dessa känslor är så outhärdliga att de måste förpassas till det omedvetna. Något senare lade Freud till en annan förklaring. Minnena måste trängas bort eftersom de var kopplade till önskningar som var oacceptabla för det medvetna jaget.
På den andra sidan i den över hundraåriga debatten har ”skeptiker” betvivlat att minnen kan trängas bort överhuvudtaget. Minnets uppgift är att vi ska komma ihåg viktiga saker. Det är därför, menar de, ologiskt att just sådana saker ska kunna trängas bort.
I sin bok ”Betrayal Trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse” (Harvard University Press, 1996) lade Jennifer J Freyd lagt fram en ny syn på detta problem. Det är en angelägen bok som tar upp viktiga frågor, för överlevare och andra.
Jennifer Freyd är personligt involverad i debatten om bortträngda minnen. Efter att privat anklagat sin fader för sexuella övergrepp blev hon utsatt för en veritabel kampanj för att diskreditera hennes trovärdighet. Båda hennes föräldrar tog initiativ till att grunda False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet och drev tesen att återkallade minnen var falska minnen, ofta men inte alltid inplanterade av terapeuter.
Denna debatt avspeglas nu inte i boken. Den diskuterar inte om minnen kan vara falska, och hur dessa falska minnen i så fall uppkommit. Den hävdar däremot att minnen helt eller delvis kan trängas bort för en kortare eller längre period, och försöker utveckla en teori som förklarar varför de kan göra det.
Att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är numera helt bevisat. På sidorna 40 ff redovisar Freyd för en rad genomgångar av sådana bevisade fall. Inte ens de som helt förnekar existensen av bortträngda minnen vågar numera förneka detta.
Ett exempel hon återkommer till flera gånger är fallet Ross Cheit, en professor i statskunskap vid Browns universitet. 1992 fick han upp minnen av att ha utsatts för övergrepp av en ledare för ett sommarläger för pojkar, som han var på årligen mellan 10 och 13 års ålder. Dessa minnen kom plötsligt, efter att ha varit frånvarande i åratal. När han började undersöka saken fick han kontakt med andra som hade utsatts av samme man, och lyckades till sist få förövaren att erkänna.
Mannen fälldes senare för övergreppen.
Men hur resonerar de som förnekar existensen av bortträngda minnen? De menar att även om minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka bevisar inte detta att de ursprungligen trängdes bort för att de var obehagliga. De kan ha glömts bort som andra minnen, av en rad olika orsaker. Framförallt för att de inte var så viktiga att komma ihåg.
Denna lätt befängda ståndpunkt är mer en bortförklaring än en teori. Att hävda att minnen av upprepade sexuella övergrepp är så perifera och oviktiga att de kan glömmas bort på samma sätt som småsaker strider mot elementärt ”sunt förnuft”. I grunden kan teorin endast på allvar förespråkas av personer som förlorat all kontakt med den mänskliga verkligheten. Att många aktivister i och kring den svenska föreningen ”Vetenskap och folkbildning” ansluter sig till denna bisarra tes är nog tyvärr betecknande för denna förenings karaktär.
Boken redogör också för hur sådana förnekare försökt förklara bort fallet Cheit. De har lagt ner en viss energi på att hävda att det endast handlade om vanlig glömska, inte bortträngning, och att Cheit bara ”råkade” komma ihåg övergreppen igen efter att ha läst en bok om pedofili (vilket han för övrigt inte hade). På något sätt är detta letande efter (bort)förklaringar lite patetiskt. På ett plan har det ingen betydelse varför man tror att minnen av övergrepp glöms bort och sedan återfås. Det faktum att det i många fall kan bevisas att återkallade minnen varit riktiga gör att ingen borde ha rätt att automatiskt förneka sådana minnen, oavsett vad man tror glömskan från början berodde på.
Men det har som sagt ändå en betydelse, på ett annat plan. För som redan antytts innebär att förneka att det trängdes bort för att det var obehagligt och inte bara glömdes i största allmänhet logiskt sett ett trivialiserande av övergrepp mot barn.
Freyds teori om bortträngningens mekanism är annorlunda än den som först formulerades av Freud. Hon menar att det inte är plågsamma upplevelser i allmänhet som trängs bort. Många har minnen av plågsamma upplevelser från tidig ålder, som inte trängs bort. Ett vanligt exempel är minnen av tidiga sjukhusvistelser.
Nej, den väsentliga faktorn bakom bortträngningen är enligt Freyd svek och förräderi. Ett barn är helt utlämnad åt vårdnadshavare eller andra vuxna auktoritetspersoner. Om dessa skulle svika barnet på ett fundamentalt sätt hotas barnets hela tillvaro. Att minnas saker som bevisar ett sådant förräderi är inte ändamålsenligt alls. Det innebär inte bara ett hot mot barnets trygghet utan kan i extrema fall vara ett hot mot dess själva existens.
Även Ross Cheit betonar det beroendeförhållande han i barndomen stod till förövaren, och det förtroende han hade haft för honom. Han anser själv att det var just förräderiet från en man han hade litat på som var det väsentliga i att han måste glömma händelserna.
Jennifer Freyd lägger fram en rad empiriska belägg för sin tes. Bland annat visar hon på undersökningar som visar att övergrepp av närstående ofta trängs bort, men att övergrepp av främlingar nästan aldrig gör det. Övergrepp av främlingar kan vara lika plågsamma i sig – men de utgör inte samma hot mot barnets grundtillit.
Jennifer Freyds bok är en viktig bok. Den förtjänar att få många läsare.
Erik Rodemborg
Friday, September 23, 2011
”Inplanterade minnen” och oidipuskomplex
/Publicerad i Spegeln 1/2005./
De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.
Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sätt” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.
Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.
Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.
Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.
Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.
Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religiöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.
Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alla minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.
Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.
Erik Rodenborg
De som hävdar att minnen av övergrepp i barndomen ofta är ”inplanterade” har en människosyn som endast kan beskrivas som pessimistisk. För dem är vi alla, eller många av oss, så lättpåverkade att det endast behövs några ord från en terapeut eller en förhörsledare för att vi ska få upp ett komplex av minnen om hur hemsk vår barndom har varit. Ja, vi skulle kunna få falska minnen även om vi bara så hade läst fel böcker. De som läser Spökflickan, till exempel, riskerar att få upp de hemskaste minnen. I en DN-artikel hävdas till och med att barn fått upp minnen av sexuella övergrepp av att ha sett filmen Matrix, trots att den inte alls handlar om sexuella övergrepp.
Om det är möjligt att inplantera minnen av övergrepp i barndomen borde det ju vara möjligt att inplantera minnen av andra saker, också. Och då syftar jag inte på Elisabeth Loftus famösa experiment där hon påstår sig ha lyckats med at inplantera falska minnen av att ha blivit borttappad i ett shoppingcenter i barndomen. Det är ett ganska så tvivelaktigt experiment eftersom upplevelsen av att ha blivit ”borttappad” på en offentlig plats förmodligen tillhör nästan varje barns erfarenhetsvärld. Barnet behöver inte ”objektivt sätt” blivit ”borttappat” – det räcker om det under en kortare tid trott sig vara det. Själv minns jag utan att anstränga mig ett tillfälle hur jag stod ensam i ett varuhus och inte såg de vuxna som jag var tillsammans med. Jag gick runt i flera minuter och hade definitivt känslan av att ha kommit bort.
Om någon psykolog skulle hävda att jag under en längre tid varit ”borttappad” skulle det inte vara svårt för mig att försöka placera in denna upplevelse i en sådan berättelse, och möjligen suggereras till att fylla i lite kognitiva detaljer i mitt redan existerande minne. Men det vore i så fall inte ett falskt minne – utan ett riktigt minne som kompletterades med lite falska detaljer.
Men nu finns det ett ”experiment” i levande livet som visar hur svårt det är att ”inplantera” falska minnen. Under hundra år har den freudianska skolan hävdat att alla barn har något de kallar för ”oidipuskomplex" dvs. önskan att ha sex med föräldern av motsatt kön och döda föräldern av samma kön. Denna uppfattning har spritts i hela vår kultur under ett sekel. Frågan är då förstås om det skapade en epidemi av ”falska minnen” av att ha haft ett oidipuskomplex.
Nu verkar någon sådan ”epidemi” av minnen aldrig uppstått. Freud själv hävdade, förstås, att han mindes det hos sig själv. Men eftersom han själv utvecklade teorin kan förstås ingen ha ”implanterat” minnet hos honom. I Freuds fallbeskrivningar finns inte ett enda exempel på hur någon av hans patienter verkligen ”minns” det. Freud konstruerar hela tiden upp oidipuskomplex utifrån vad patienterna berättar – men ingen patient verkar ha mints det själv.
Den som letar i freudiansk litteratur om verkliga bekräftelser på att någon minns detta, får verkligen leta. Själv har jag inte hittat ett enda exempel. Det är väl sannolikt att freudianerna skulle ha publicerat sådana berättelser om de fanns – det vore ju en storartad bekräftelse på teorin. Men det verkar vara helt tyst.
Det finns en rad tekniker för att släppa på försvaren för att få upp minnen från barndomen. Ett av de mest drastiska tillämpades på 60-talet av den tjeckiske psykologen Stanislaf Grof, som gav sina patienter LSD och sedan väntade på vad som skulle komma upp. De fick upp allt möjligt – från minnen av övergrepp, eller övergivenhet – till religiöst-mystiska upplevelser, men ingen mindes sina oidipuskomplex. Inga andra metoder jag känner till har heller lett till att den typen av minnen kommit upp.
Jag skulle vilja påstå följande. Att människor med eller utan terapi minns sexuella (och andra) övergrepp i bardomen beror på att de utsatts för sådana övergrepp. Att i stort sett inga människor alla minns ”oidipuskomplex” beror helt enkelt på att sådana inte existerar.
Att ett århundrade av freudiansk indoktrinering inte lett till mängder av falska minnen på det området är anmärkningsvärt. Det är ett talande argument mot inplanteringsteorin och ett lika talande argument för teorin att återkallade minnen faktiskt är verkliga minnen.
Erik Rodenborg
"Du raljerar om min tragedi"
Södertäljeflickan till hårt angrepp mot Jan Guillous häxjakt.
/Från DN 16/9 2002. Inlagd med författarens tillstånd./
Den intresserade kunde häromveckan läsa hur Jan Guillou i medierna
framställdes som en sanningens riddare genom sin nyutkomna bok
"Häxornas försvarare - ett historiskt reportage". Han utger sig för
att, som seriös journalist, skriva ett historiskt reportage om
dåtidens och nutidens häxprocesser. Med de senare avses barns
vittnesberättelser om hur de utsatts för sexuella övergrepp, något
som ibland lett till rättegångar och fällande domar.
Guillou tar upp fyra medialt mycket uppmärksammade nutida fall. Ett
av dessa fall, det så kallade Södertäljefallet, handlar om mig. Jag
råkar med andra ord vara mycket väl insatt i ärendet och vågar
följaktligen påstå att Guillou inte har granskat sina källor
särskilt noggrant och att han är mycket slarvig i sitt återgivande.
Utan hänsyn till det faktiska historiska tidsglappet liksom
skillnaden i företeelser, blandar Guillou det ena med det andra.
Inom modern vetenskap är det vedertaget att ange kriterier för sitt
urval, sitt syfte och sin metod, varför och hur man väljer att
tillämpa en företeelse på en annan. Det gör inte Guillou och
resultatet blir förödande.
Södertäljefallet fick stor uppmärksamhet i medierna i början av
90-talet. Efter flera rättegångar under två års tid, dömdes en
anhörig till fem års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, det vill säga av mig. Det fanns klar teknisk bevisning,
ett rättsintyg om skador, som kunde stödja den delen av min
berättelse.
Men jag hade också berättat om mina plågsamma minnesbilder av hur
även andra personer, i grupp eller enskilt, utsatt mig och andra
barn för så grova övergrepp att barn ibland inte överlevt. Här
fanns i stort sett bara ett barns - mina - minnesbilder. Det
skapade osäkerhet om tillförlitligheten och bevisningen ansågs inte
tillräcklig för fällande dom. Detta har jag lärt mig att leva med.
Det har under årens lopp funnits ett antal personer som av diverse
skäl haft intresse av att ta upp Södertäljefallet. Trots både grovt
felaktiga och kränkande skriverier har jag hittills inte velat ägna
min tid åt detta. Jag anser att den drygt två år långa och mycket
plågsamma rättsliga processen är ett avslutat kapitel och hade
hoppats att det så skulle få förbli. Men Jan Guillou river i sin
bok upp gamla sår och åstadkommer plågsamma konsekvenser i mitt
vardagsliv genom sina ogrundade och vilseledande påståenden. Jag
har därför inget annat val än att bemöta den förvrängda bild av
fallet som han presenterar i sin bok.
I arrogant ton, som om det vore en självklarhet, hävdar han att jag
är "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" och att
fängelsedomen därför var felaktig.
Guillou, skicklig på retorik, plockar ut fragment av fakta ur sitt
sammanhang, förenklar och generaliserar, blandar dem med
överdrifter, ironiserar, mystifierar och förvränger och får då
fallet att framstå som än mer osannolikt.
Guillou har rätt när han skriver om hur kvällstidningarna i sin
rapportering talade om massgravar och skändade lik efter ett
trettiotal barn. Men mig veterligt är det inte någon som har
berättat om massgravar i detta fall - jag har i alla fall inte gjort
det! Mediernas överdrifter ger, som bekant, större tidningsupplagor
än den krassa verkligheten.
Jag hade bland annat minnen av att övergreppen riktats mot utländska
barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som
försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser
tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över
nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska
verklighet.
Guillou plockar endast ut vissa delar som han anser skulle kunna
styrka hans teser, genom att polisen inte lyckats hitta tillräckliga
bevis. Men det har funnits andra indikationer. Hade Guillou haft
tillgång till polisens egna utredningsanteckningar, hade han till
exempel kunnat läsa om hur polisen konstaterat att märken efter att
någon grävt av grästorvor fanns på en plats som jag pekat ut samt
att man funnit en del av en trasig plastsäck intill.
Ett annat exempel kan vara polisens egen beskrivning av en sekvens
från ett filmbeslag i samband med förundersökningen: "minderårig
eller eventuellt utvecklingsstörd flicka som binds, hotas med kniv,
piskas och tvingas till oralsex. Man som för in halva underarmen i
slidan på flickan". Dessa uppgifter med flera har inte kommit fram
i medierapporteringen.
Guillou låter påskina att polismyndigheten lade ner ett så intensivt
arbete på fallet, tvärs emot sin egen övertygelse om uppgifternas
trovärdighet. Varför utredde man då? Ur förundersökningsprotokoll
framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott
som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande
uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende
av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med
utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa
fall avlidit.
I mitt vittnesmål hade jag pekat ut några personer som tidigare
dömts respektive misstänkts för sexuella övergrepp mot barn, liksom
en senare omskriven porrklubb och en filmstudio i centrala
Stockholm. Det fanns alltså stor anledning för polisen att ta mina
uppgifter på allvar.
Guillou kritiserar den journalistik som utgår från ogrundade
uppgifter och hörsägen och på så sätt ger en förvrängd bild av
verkligheten. Men det är uppenbart att det är just denna metod han
själv använder här.
Guillou beskriver detta fall som om det skulle handla om "historier
om djävulssekter". Det är en beskrivning som inte kommer från mig.
Genom sina överdrifter skapar Guillou en förvrängd bild av
barnsexhandel och får sexuella övergrepp att framstå som en mystisk
osanning. Om Guillous resonemang får stöd kan det "legitimera"
verksamheten. Eftersom den inte kan finnas behöver den inte
bekämpas.
Men vem kan förneka Dutrouxfallet som har skakat Belgien sedan 1996
då fem flickor återfanns döda efter fångenskap, vanvård och sexuellt
utnyttjande? Två flickor räddades och i samband med fallet
avslöjades sexuell handel med barn samt barnporrfilmer. Vem kan
påstå att fall som Huddingehärvan, "Örebropedofilen"eller så kallad
trafficking inte existerar? Vem kan förneka att det finns en
verklighet bakom begrepp som sadism, psykopati och pedofili?
Guillou ger sig också raljerande ut på beteendevetenskapens och
psykiatrins område genom att anföra: ". . . den flicka vars
uppgifter fällt båda föräldrarna, visat sig kapabel till fullständig
galenskap . . ." Och "om hovrätten trott på en uppenbart galen
människa borde ju båda föräldrarna frikännas . . . eftersom hans
dotter visat sig lögnaktig".
Min stilla undran är: Var går gränsen för förtal?
Om man har för avsikt att skildra faktiska omständigheter är även
berättelsens kronologi av stor betydelse. Bland annat hånar Guillou
mig och menar att jag inte vid första kontakten med polisen
berättade om de organiserade övergreppen utan att de skulle ha varit
en efterhandskonstruktion. Så var det inte. Jag berättade, om än i
början ibland antydningsvis och ibland utan att de som lyssnade
orkade ta in det.
Mina minnen trängde sig obönhörligt fram sedan jag äntligen sluppit
mina förövare och försiktigt började kunna lita på vuxna.
Minnesbilder styr man inte över. De kommer upp när man minst anar
det, ofta hemma, mitt i natten under vånda och skräck. Mina mest
fasansfulla minnen berättade jag om redan på försommaren 1992, hemma
och hos min terapeut, och även för polis och åklagare, som bad mig
"lagra", det vill säga inte berätta mer på grund av pågående
rättsprocess.
Min berättelse skapade ångest och oro även hos professionella. Få
förstod hur man skulle bemöta och handskas med dessa hemska,
osannolika minnesbilder. "Du måste nog mena så här i stället?!" var
en vanlig reaktion. Erfarenhet av den typen av berättelser
saknades, varför amerikanska terapeuter, vana att behandla barn med
liknande upplevelser, konsulterades på hösten 1992 i samband med en
vanlig terapitimme.
Guillou skriver: "efter att hon berättat sanningen inför hovrätten
har hon . . . utsatts för en amerikansk terapeut som lärt henne hur
det gick till med djävulsdyrkare i USA . . ." Detta är inte sant.
Jag har alltså berättat om mina upplevelser långt tidigare och några
djävulsdyrkare har aldrig nämnts i sammanhanget
Delar av Guillous bok vidmakthåller felaktigheter som får negativa
konsekvenser för de individer han skriver om. Min främsta kritik är
att han tar sig friheten att föraktfullt raljera över en mänsklig
tragedi, som de berörda kämpar för att lägga bakom sig för att nå
ett drägligt liv.
Guillou har dock sina poänger när han kritiserar domstolar, polis
och medier för deras bristfälliga hantering av utsatta barns
berättelser. Samhället tillåter inte sexuella övergrepp mot barn i
någon form, men har i dag små medel att förhindra det. I stället
riskerar berättande barn att utsättas för plågsamma rättegångar och
mediernas många gånger förvrängda uppmärksamhet, som i mitt fall
till och med har upplevts som än större kränkning än själva brottet.
Även vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin har nyligen erkänt
att samhället i dag inte klarar av att hantera sexuella övergrepp
mot barn rättsligt. Hon pekar på samhällets vanmakt vad gäller
möjligheter till åtal och fler fällande domar. Den juridiska
verkligheten har helt andra kriterier än den rent fysiska, vilket är
ofrånkomligt.
Jag vill bidra till att den organiserade barnsexhandeln definieras
som den egentligen är: Gränsöverskridande och gränslösa vuxna
människor som i egna och kommersiella syften tar sig rätten att
använda barn.
Jan Guillou, om du verkligen är den sanningssökande journalist du
utger dig för att vara, borde du då inte, i dina strävanden efter
sanning, ta dig tid att söka och belysa fler perspektiv på
verkligheten än ditt eget?
Du läsare, var kritiskt medveten om ordets makt och varje individs
samhällsansvar. De ord och definitioner du använder skapar andra
människors verklighet. Vilken verklighet vill du vara med att
skapa?
Södertäljeflickan
/Från DN 16/9 2002. Inlagd med författarens tillstånd./
Den intresserade kunde häromveckan läsa hur Jan Guillou i medierna
framställdes som en sanningens riddare genom sin nyutkomna bok
"Häxornas försvarare - ett historiskt reportage". Han utger sig för
att, som seriös journalist, skriva ett historiskt reportage om
dåtidens och nutidens häxprocesser. Med de senare avses barns
vittnesberättelser om hur de utsatts för sexuella övergrepp, något
som ibland lett till rättegångar och fällande domar.
Guillou tar upp fyra medialt mycket uppmärksammade nutida fall. Ett
av dessa fall, det så kallade Södertäljefallet, handlar om mig. Jag
råkar med andra ord vara mycket väl insatt i ärendet och vågar
följaktligen påstå att Guillou inte har granskat sina källor
särskilt noggrant och att han är mycket slarvig i sitt återgivande.
Utan hänsyn till det faktiska historiska tidsglappet liksom
skillnaden i företeelser, blandar Guillou det ena med det andra.
Inom modern vetenskap är det vedertaget att ange kriterier för sitt
urval, sitt syfte och sin metod, varför och hur man väljer att
tillämpa en företeelse på en annan. Det gör inte Guillou och
resultatet blir förödande.
Södertäljefallet fick stor uppmärksamhet i medierna i början av
90-talet. Efter flera rättegångar under två års tid, dömdes en
anhörig till fem års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande av
underårig, det vill säga av mig. Det fanns klar teknisk bevisning,
ett rättsintyg om skador, som kunde stödja den delen av min
berättelse.
Men jag hade också berättat om mina plågsamma minnesbilder av hur
även andra personer, i grupp eller enskilt, utsatt mig och andra
barn för så grova övergrepp att barn ibland inte överlevt. Här
fanns i stort sett bara ett barns - mina - minnesbilder. Det
skapade osäkerhet om tillförlitligheten och bevisningen ansågs inte
tillräcklig för fällande dom. Detta har jag lärt mig att leva med.
Det har under årens lopp funnits ett antal personer som av diverse
skäl haft intresse av att ta upp Södertäljefallet. Trots både grovt
felaktiga och kränkande skriverier har jag hittills inte velat ägna
min tid åt detta. Jag anser att den drygt två år långa och mycket
plågsamma rättsliga processen är ett avslutat kapitel och hade
hoppats att det så skulle få förbli. Men Jan Guillou river i sin
bok upp gamla sår och åstadkommer plågsamma konsekvenser i mitt
vardagsliv genom sina ogrundade och vilseledande påståenden. Jag
har därför inget annat val än att bemöta den förvrängda bild av
fallet som han presenterar i sin bok.
I arrogant ton, som om det vore en självklarhet, hävdar han att jag
är "lögnaktig" och "en uppenbart galen människa" och att
fängelsedomen därför var felaktig.
Guillou, skicklig på retorik, plockar ut fragment av fakta ur sitt
sammanhang, förenklar och generaliserar, blandar dem med
överdrifter, ironiserar, mystifierar och förvränger och får då
fallet att framstå som än mer osannolikt.
Guillou har rätt när han skriver om hur kvällstidningarna i sin
rapportering talade om massgravar och skändade lik efter ett
trettiotal barn. Men mig veterligt är det inte någon som har
berättat om massgravar i detta fall - jag har i alla fall inte gjort
det! Mediernas överdrifter ger, som bekant, större tidningsupplagor
än den krassa verkligheten.
Jag hade bland annat minnen av att övergreppen riktats mot utländska
barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som
försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser
tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över
nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska
verklighet.
Guillou plockar endast ut vissa delar som han anser skulle kunna
styrka hans teser, genom att polisen inte lyckats hitta tillräckliga
bevis. Men det har funnits andra indikationer. Hade Guillou haft
tillgång till polisens egna utredningsanteckningar, hade han till
exempel kunnat läsa om hur polisen konstaterat att märken efter att
någon grävt av grästorvor fanns på en plats som jag pekat ut samt
att man funnit en del av en trasig plastsäck intill.
Ett annat exempel kan vara polisens egen beskrivning av en sekvens
från ett filmbeslag i samband med förundersökningen: "minderårig
eller eventuellt utvecklingsstörd flicka som binds, hotas med kniv,
piskas och tvingas till oralsex. Man som för in halva underarmen i
slidan på flickan". Dessa uppgifter med flera har inte kommit fram
i medierapporteringen.
Guillou låter påskina att polismyndigheten lade ner ett så intensivt
arbete på fallet, tvärs emot sin egen övertygelse om uppgifternas
trovärdighet. Varför utredde man då? Ur förundersökningsprotokoll
framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott
som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande
uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende
av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med
utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa
fall avlidit.
I mitt vittnesmål hade jag pekat ut några personer som tidigare
dömts respektive misstänkts för sexuella övergrepp mot barn, liksom
en senare omskriven porrklubb och en filmstudio i centrala
Stockholm. Det fanns alltså stor anledning för polisen att ta mina
uppgifter på allvar.
Guillou kritiserar den journalistik som utgår från ogrundade
uppgifter och hörsägen och på så sätt ger en förvrängd bild av
verkligheten. Men det är uppenbart att det är just denna metod han
själv använder här.
Guillou beskriver detta fall som om det skulle handla om "historier
om djävulssekter". Det är en beskrivning som inte kommer från mig.
Genom sina överdrifter skapar Guillou en förvrängd bild av
barnsexhandel och får sexuella övergrepp att framstå som en mystisk
osanning. Om Guillous resonemang får stöd kan det "legitimera"
verksamheten. Eftersom den inte kan finnas behöver den inte
bekämpas.
Men vem kan förneka Dutrouxfallet som har skakat Belgien sedan 1996
då fem flickor återfanns döda efter fångenskap, vanvård och sexuellt
utnyttjande? Två flickor räddades och i samband med fallet
avslöjades sexuell handel med barn samt barnporrfilmer. Vem kan
påstå att fall som Huddingehärvan, "Örebropedofilen"eller så kallad
trafficking inte existerar? Vem kan förneka att det finns en
verklighet bakom begrepp som sadism, psykopati och pedofili?
Guillou ger sig också raljerande ut på beteendevetenskapens och
psykiatrins område genom att anföra: ". . . den flicka vars
uppgifter fällt båda föräldrarna, visat sig kapabel till fullständig
galenskap . . ." Och "om hovrätten trott på en uppenbart galen
människa borde ju båda föräldrarna frikännas . . . eftersom hans
dotter visat sig lögnaktig".
Min stilla undran är: Var går gränsen för förtal?
Om man har för avsikt att skildra faktiska omständigheter är även
berättelsens kronologi av stor betydelse. Bland annat hånar Guillou
mig och menar att jag inte vid första kontakten med polisen
berättade om de organiserade övergreppen utan att de skulle ha varit
en efterhandskonstruktion. Så var det inte. Jag berättade, om än i
början ibland antydningsvis och ibland utan att de som lyssnade
orkade ta in det.
Mina minnen trängde sig obönhörligt fram sedan jag äntligen sluppit
mina förövare och försiktigt började kunna lita på vuxna.
Minnesbilder styr man inte över. De kommer upp när man minst anar
det, ofta hemma, mitt i natten under vånda och skräck. Mina mest
fasansfulla minnen berättade jag om redan på försommaren 1992, hemma
och hos min terapeut, och även för polis och åklagare, som bad mig
"lagra", det vill säga inte berätta mer på grund av pågående
rättsprocess.
Min berättelse skapade ångest och oro även hos professionella. Få
förstod hur man skulle bemöta och handskas med dessa hemska,
osannolika minnesbilder. "Du måste nog mena så här i stället?!" var
en vanlig reaktion. Erfarenhet av den typen av berättelser
saknades, varför amerikanska terapeuter, vana att behandla barn med
liknande upplevelser, konsulterades på hösten 1992 i samband med en
vanlig terapitimme.
Guillou skriver: "efter att hon berättat sanningen inför hovrätten
har hon . . . utsatts för en amerikansk terapeut som lärt henne hur
det gick till med djävulsdyrkare i USA . . ." Detta är inte sant.
Jag har alltså berättat om mina upplevelser långt tidigare och några
djävulsdyrkare har aldrig nämnts i sammanhanget
Delar av Guillous bok vidmakthåller felaktigheter som får negativa
konsekvenser för de individer han skriver om. Min främsta kritik är
att han tar sig friheten att föraktfullt raljera över en mänsklig
tragedi, som de berörda kämpar för att lägga bakom sig för att nå
ett drägligt liv.
Guillou har dock sina poänger när han kritiserar domstolar, polis
och medier för deras bristfälliga hantering av utsatta barns
berättelser. Samhället tillåter inte sexuella övergrepp mot barn i
någon form, men har i dag små medel att förhindra det. I stället
riskerar berättande barn att utsättas för plågsamma rättegångar och
mediernas många gånger förvrängda uppmärksamhet, som i mitt fall
till och med har upplevts som än större kränkning än själva brottet.
Även vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin har nyligen erkänt
att samhället i dag inte klarar av att hantera sexuella övergrepp
mot barn rättsligt. Hon pekar på samhällets vanmakt vad gäller
möjligheter till åtal och fler fällande domar. Den juridiska
verkligheten har helt andra kriterier än den rent fysiska, vilket är
ofrånkomligt.
Jag vill bidra till att den organiserade barnsexhandeln definieras
som den egentligen är: Gränsöverskridande och gränslösa vuxna
människor som i egna och kommersiella syften tar sig rätten att
använda barn.
Jan Guillou, om du verkligen är den sanningssökande journalist du
utger dig för att vara, borde du då inte, i dina strävanden efter
sanning, ta dig tid att söka och belysa fler perspektiv på
verkligheten än ditt eget?
Du läsare, var kritiskt medveten om ordets makt och varje individs
samhällsansvar. De ord och definitioner du använder skapar andra
människors verklighet. Vilken verklighet vill du vara med att
skapa?
Södertäljeflickan
Thursday, September 15, 2011
Joan Baez om rituella övergrepp
1992 sjöng Joan Baez in en sång som handlade om rituella övergrepp mot barn. Det var ett ställningstagande i den debatt som då fördes om sådana övergrepp existerade eller inte. Mycket riktigt blev Baez angripen i backlashförfattarna Debbie Nathans och Michael Snedekers bok "Satan´s Silence" från 1995, som tyckte att hon hjälpte till att sprida en "häxjakt" på oskyldiga...
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.
Den heter Play Me Backwards och kan här höras i ett liveframträdande.
För den som har svårt att uppfatta sångtexten finns den att läsa här.
Sunday, September 11, 2011
Ensamma förövare eller nätverk?
/Skrivet 3/9 2009/
Nu skriver tidningarna om Jacyee Lee Dugard och hennes kidnappare Phillip och Nancy Garrido. Liksom polisen intresserar de sig för om Garrido kan vara ansvarig för ouppklarade mord på prostituerade. Philip Garrido var kanske en seriemördare.
Det var han kanske, eller kanske inte.
Men en fråga som sällan ställs var hur nätverket runt honom såg ut. Ibland skymtar saker fram som visar att det uppenbarligen fanns ett.
I en artikel i Aftonbladet citeras en av Garridos grannar:
"Rogers, 49, uppger att han försökte hålla sig utanför grannens affärer. Men när Garrido hade ett vilt party kikade han över staketet och skrek åt gästerna att dämpa ljudet. – Det jag såg var inte normalt. Åtta till tio män stod i kö i hans trädgård, drack öl, skrek och svor. – Jag såg hur de en och en gick in i tälten. Vid flera tillfällen såg jag genom fönstret hur de rörde sig upp och ner och tänkte, ”Herregud, det är något sexuellt som pågår därinne”."
Så fast polisen inte visste att något pågick hos paret Garrido verkade det finnas andra som visste det. Åtminstone ”åtta till tio män” verkade veta om att hos Garrido kunde de begå övergrepp.
Kommer polisen att leta efter dessa män? Jag tror inte det. I liknande fall brukar de dra en ganska klar cirkel runt en ensam eller några fåtal förövare, och inte leta vidare.
Det gällde till exempel i Yolanda-fallet i Holland. (Finns beskrivet i Yolanda - min egen berättelse, Yolanda och Bob Snoijnik, Affidavit 1995) Där utnyttjades Yolanda på det mest sadistiska sätt under barndom och tonår av sina föräldrar och sin äldre bror. De erkände, och dömdes, liksom hennes pojkvän, som började delta i övergreppen när hon hade blivit äldre.
Men de män som brukade bjudas in för att utnyttja henne mot betalning ställdes aldrig inför rätta, trots att Yolanda visste namnen på flera av dem.
En av förövarna var till och med polis. Men dessa anklagelser avskrevs omedelbart.
Det finns samma mönster i fall som Dutroux och makarna West. Och det finns ju som bekant också exempel på detta i Sverige.
Bilden av ensamma gärningsmän, med eller utan bistånd av några till familjemedlemmar, är inte direkt hotande för samhället. Men att ställa frågan om större nätverk skulle – om det undersöktes ordentligt – kunna ställa riktigt obehagliga frågor om detta samhälle.
Därför är det kanske bäst att låta bli. För att ingen ska börja ställa just dessa riktigt obehagliga frågor.
Erik Rodenborg
Nu skriver tidningarna om Jacyee Lee Dugard och hennes kidnappare Phillip och Nancy Garrido. Liksom polisen intresserar de sig för om Garrido kan vara ansvarig för ouppklarade mord på prostituerade. Philip Garrido var kanske en seriemördare.
Det var han kanske, eller kanske inte.
Men en fråga som sällan ställs var hur nätverket runt honom såg ut. Ibland skymtar saker fram som visar att det uppenbarligen fanns ett.
I en artikel i Aftonbladet citeras en av Garridos grannar:
"Rogers, 49, uppger att han försökte hålla sig utanför grannens affärer. Men när Garrido hade ett vilt party kikade han över staketet och skrek åt gästerna att dämpa ljudet. – Det jag såg var inte normalt. Åtta till tio män stod i kö i hans trädgård, drack öl, skrek och svor. – Jag såg hur de en och en gick in i tälten. Vid flera tillfällen såg jag genom fönstret hur de rörde sig upp och ner och tänkte, ”Herregud, det är något sexuellt som pågår därinne”."
Så fast polisen inte visste att något pågick hos paret Garrido verkade det finnas andra som visste det. Åtminstone ”åtta till tio män” verkade veta om att hos Garrido kunde de begå övergrepp.
Kommer polisen att leta efter dessa män? Jag tror inte det. I liknande fall brukar de dra en ganska klar cirkel runt en ensam eller några fåtal förövare, och inte leta vidare.
Det gällde till exempel i Yolanda-fallet i Holland. (Finns beskrivet i Yolanda - min egen berättelse, Yolanda och Bob Snoijnik, Affidavit 1995) Där utnyttjades Yolanda på det mest sadistiska sätt under barndom och tonår av sina föräldrar och sin äldre bror. De erkände, och dömdes, liksom hennes pojkvän, som började delta i övergreppen när hon hade blivit äldre.
Men de män som brukade bjudas in för att utnyttja henne mot betalning ställdes aldrig inför rätta, trots att Yolanda visste namnen på flera av dem.
En av förövarna var till och med polis. Men dessa anklagelser avskrevs omedelbart.
Det finns samma mönster i fall som Dutroux och makarna West. Och det finns ju som bekant också exempel på detta i Sverige.
Bilden av ensamma gärningsmän, med eller utan bistånd av några till familjemedlemmar, är inte direkt hotande för samhället. Men att ställa frågan om större nätverk skulle – om det undersöktes ordentligt – kunna ställa riktigt obehagliga frågor om detta samhälle.
Därför är det kanske bäst att låta bli. För att ingen ska börja ställa just dessa riktigt obehagliga frågor.
Erik Rodenborg
Saturday, September 10, 2011
Samansvärjningen/Conspiracy Theory
Varför man inte behöver vara paranoid för att vara "konspirationsteoretiker"...
/Skriven 27/3 2009. Att jag tar med den på denna blogg beror på att överlevare från rituella övergepp och överlevare från olika "mind control"-projekt har mycket gemensamt och att diskussionen om de två ämnena på många sätt överlappar varandra. /
Ikväll 22.45 visar SVT 1 “Conspiracy theory” (“Sammansvärjningen” är den svenska titeln) med Julia Roberts och Mel Gibson. Den kan varmt rekommenderas.
Dess grundtema är hur en till synes paranoid taxichaufför verkligen visar sig vara förföljd. Han har i själva verket varit en del av CIA:s MK Ultra-projekt och misstänks veta för mycket om det.
Filmen är både spännande, välgjord och gripande. Och i motsats vad många säkert tror saknar den inte helt verklighetsunderlag.
Det är klart – handlingen i sig är en fantasi och en inte speciellt realistisk sådan. Men MK Ultra har bevisligen existerat och var ett försök av CIA att testa olika typer av tankekontroll på ofta helt och hållet ovetande människor. Det innefattade experiment med bland annat droger, hypnos, strålning, och elchocker.
Det avslöjades i mitten av sjuttiotalet, men innan kongressen beordrade en undersökning av materialet hade det mesta förstörts, på order av CIA-chefen Richard Helms.
CIA hävdar att all sådan verksamhet numera har avbrutits, men detta betvivlas av många.
Temat i filmen kan te sig mycket osannolikt, men låg inom ramarna för vad som allmänt anses vara ett av MK Ultras syften.
När filmen hade premiär i Sverige fick den oftast dåliga recensioner och praktiskt taget ingen diskuterade den mot bakgrund av CIA:s reellt existerande experiment. Den enda recension jag sett som tog upp det, var en anmälan av David Munck i den lilla vänstertidningen Internationalen. Han nämnde där den ökände psykiatern Donald Ewen Cameron, som på uppdrag av MK Ultra mer eller mindre totalförstörde sina patienter i försöken att testa metoder för tankekontroll.
I USA finns idag inte så få människor som har beskrivit hur de utsatts för CIA:s tankekontrollexperiment. Eftersom CIA rutinmässigt förnekar alla sådana påståenden utom i de få fall där de har överbevisats (som exempelvis i fallet med Camerons patienter) befinner sig dessa människor i en situation som liknar den hos en del överlevare från övergrepp i barndomen, vars minnen ju också ofta betvivlas.
Och åtminstone en av personerna bakom MK Ultra-projektet dök senare upp i False Memory Syndrome Foundations "expertråd".
Som sagt – filmen är både intressant, angelägen och spännande. Se den gärna!
Erik Rodenborg
/Skriven 27/3 2009. Att jag tar med den på denna blogg beror på att överlevare från rituella övergepp och överlevare från olika "mind control"-projekt har mycket gemensamt och att diskussionen om de två ämnena på många sätt överlappar varandra. /
Ikväll 22.45 visar SVT 1 “Conspiracy theory” (“Sammansvärjningen” är den svenska titeln) med Julia Roberts och Mel Gibson. Den kan varmt rekommenderas.
Dess grundtema är hur en till synes paranoid taxichaufför verkligen visar sig vara förföljd. Han har i själva verket varit en del av CIA:s MK Ultra-projekt och misstänks veta för mycket om det.
Filmen är både spännande, välgjord och gripande. Och i motsats vad många säkert tror saknar den inte helt verklighetsunderlag.
Det är klart – handlingen i sig är en fantasi och en inte speciellt realistisk sådan. Men MK Ultra har bevisligen existerat och var ett försök av CIA att testa olika typer av tankekontroll på ofta helt och hållet ovetande människor. Det innefattade experiment med bland annat droger, hypnos, strålning, och elchocker.
Det avslöjades i mitten av sjuttiotalet, men innan kongressen beordrade en undersökning av materialet hade det mesta förstörts, på order av CIA-chefen Richard Helms.
CIA hävdar att all sådan verksamhet numera har avbrutits, men detta betvivlas av många.
Temat i filmen kan te sig mycket osannolikt, men låg inom ramarna för vad som allmänt anses vara ett av MK Ultras syften.
När filmen hade premiär i Sverige fick den oftast dåliga recensioner och praktiskt taget ingen diskuterade den mot bakgrund av CIA:s reellt existerande experiment. Den enda recension jag sett som tog upp det, var en anmälan av David Munck i den lilla vänstertidningen Internationalen. Han nämnde där den ökände psykiatern Donald Ewen Cameron, som på uppdrag av MK Ultra mer eller mindre totalförstörde sina patienter i försöken att testa metoder för tankekontroll.
I USA finns idag inte så få människor som har beskrivit hur de utsatts för CIA:s tankekontrollexperiment. Eftersom CIA rutinmässigt förnekar alla sådana påståenden utom i de få fall där de har överbevisats (som exempelvis i fallet med Camerons patienter) befinner sig dessa människor i en situation som liknar den hos en del överlevare från övergrepp i barndomen, vars minnen ju också ofta betvivlas.
Och åtminstone en av personerna bakom MK Ultra-projektet dök senare upp i False Memory Syndrome Foundations "expertråd".
Som sagt – filmen är både intressant, angelägen och spännande. Se den gärna!
Erik Rodenborg
Sunday, August 28, 2011
Skönlitteratur och film om rituella övergrepp
/Publicerad i Spegeln 2/2002. Om bland annat Stanley Kubricks Eyes Wide Shut och Jan Mårtenssons Häxhammaren./
Rituella övergrepp är ett ämne som inte ofta diskuteras offentligt. Även om den värsta backlashen nu verkar ha mattats av, har den snarare ersatts av tystnad. Tidningar skriver inte om ämnet, nästan alla andra typer av övergrepp kan behandlas men inte rituella. Det är ganska så kusligt. Den som vill ta del av litteratur som åtminstone delvis berör ämnet får ofta gå till skönlitteratur och film. Där är det ofarligt att skriva om sådana ämnen, eftersom det presenteras som fiction.
Ett exempel är Jan Mårtenssons bok Häxhammaren, som just kommit i en nytryckning. Den handlar inte om rituella övergrepp mot barn, men väl om hemliga ritualer och slutna satanistiska sällskap.
Denna bok , som kom ut redan 1976, är intressant därför att det är den kanske första svenska romanen som handlar om satanism. När den kom ut hade svenska media knappt uppmärksammat ämnet.
I Häxhammaren målas upp en bild av hemliga sällskap, baserade i överklassen som kombinerar sexuella ritualer med mord. Några år senare skulle överlevare från rituella övergrepp bli uppmärksammade när de beskrev den typen av organisationer. Men i svenska media hade allt material om satanism när Häxhammaren publicerats handlat om mer eller mindre utflippade ungdomsgäng.
Hur kommer nu detta sig? Om man är uppmärksam hittar man i Mårtensons bok en referens till förre Scotland Yard-chefen Robert Fabian, som 1954, 30 år för "tidigt" hade refererat till överlevare från rituella övergrepp och berättat om en satanistisk undergroundmiljö i London. 1976 var Fabians bok bortglömd av nästan alla, men Mårtenson hade letat upp den. På samma sätt byggde en annan tidig författare av satanistromaner, Dennis Wheatley, inte enbart på fria fantasier utan också på sina kontakter med ockultisterna runt Aleister Crowley.
Ett annat exempel är Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut". Den blev mycket omtalad när den kom men nästan inga recensenter tog upp det centrala i dess handling. Huvudpersonen kommer nämligen närmast av misstag till en herrgård, där olika typer av egendomliga orgier pågår. Det är inte bara frågan om allmän dekadens - huvudpersonen blir vittne till ett människooffer. Han blir upprörd - och när han kommer därifrån försöker han snoka i det hela och upptäcker att den kvinna som offrades just har rapporterats som död - av naturliga orsaker. Mot slutet av filmen träffar han en rik vän som varnar honom för att fortsätta forska i saken. -Om du bara visste vilka som dolde sig bakom maskerna skulle du förstå att du inte bör rota i saken, blir budskapet.
Sensmoralen i filmen är att det pågår saker som inte kan avslöjas därför att mäktiga inblandade hela tiden skyddas.
Det påstås att vi lever i en tid av konspirationsteorier. Sanningen är snarare tvärtom. De så kallade "konspirationsteorierna" om exempelvis rituella övergrepp förpassas till filmernas och skräckromanernas värld medan de stora media förklarar att allt sådant endast är produkten av paranoida fantaster och inte ens behöver undersökas. Och de som ändå försöker undersöka det har inte en chans att få det publicerat i några större media.
Sensmoral? Ibland kan det vara nödvändigt att läsa deckare och/eller gå på bio för att få reda på otäcka saker som finns därute men som är nedtystade i nästan alla "seriösa" sammanhang.....
Erik Rodenborg
Rituella övergrepp är ett ämne som inte ofta diskuteras offentligt. Även om den värsta backlashen nu verkar ha mattats av, har den snarare ersatts av tystnad. Tidningar skriver inte om ämnet, nästan alla andra typer av övergrepp kan behandlas men inte rituella. Det är ganska så kusligt. Den som vill ta del av litteratur som åtminstone delvis berör ämnet får ofta gå till skönlitteratur och film. Där är det ofarligt att skriva om sådana ämnen, eftersom det presenteras som fiction.
Ett exempel är Jan Mårtenssons bok Häxhammaren, som just kommit i en nytryckning. Den handlar inte om rituella övergrepp mot barn, men väl om hemliga ritualer och slutna satanistiska sällskap.
Denna bok , som kom ut redan 1976, är intressant därför att det är den kanske första svenska romanen som handlar om satanism. När den kom ut hade svenska media knappt uppmärksammat ämnet.
I Häxhammaren målas upp en bild av hemliga sällskap, baserade i överklassen som kombinerar sexuella ritualer med mord. Några år senare skulle överlevare från rituella övergrepp bli uppmärksammade när de beskrev den typen av organisationer. Men i svenska media hade allt material om satanism när Häxhammaren publicerats handlat om mer eller mindre utflippade ungdomsgäng.
Hur kommer nu detta sig? Om man är uppmärksam hittar man i Mårtensons bok en referens till förre Scotland Yard-chefen Robert Fabian, som 1954, 30 år för "tidigt" hade refererat till överlevare från rituella övergrepp och berättat om en satanistisk undergroundmiljö i London. 1976 var Fabians bok bortglömd av nästan alla, men Mårtenson hade letat upp den. På samma sätt byggde en annan tidig författare av satanistromaner, Dennis Wheatley, inte enbart på fria fantasier utan också på sina kontakter med ockultisterna runt Aleister Crowley.
Ett annat exempel är Stanley Kubricks sista film "Eyes Wide Shut". Den blev mycket omtalad när den kom men nästan inga recensenter tog upp det centrala i dess handling. Huvudpersonen kommer nämligen närmast av misstag till en herrgård, där olika typer av egendomliga orgier pågår. Det är inte bara frågan om allmän dekadens - huvudpersonen blir vittne till ett människooffer. Han blir upprörd - och när han kommer därifrån försöker han snoka i det hela och upptäcker att den kvinna som offrades just har rapporterats som död - av naturliga orsaker. Mot slutet av filmen träffar han en rik vän som varnar honom för att fortsätta forska i saken. -Om du bara visste vilka som dolde sig bakom maskerna skulle du förstå att du inte bör rota i saken, blir budskapet.
Sensmoralen i filmen är att det pågår saker som inte kan avslöjas därför att mäktiga inblandade hela tiden skyddas.
Det påstås att vi lever i en tid av konspirationsteorier. Sanningen är snarare tvärtom. De så kallade "konspirationsteorierna" om exempelvis rituella övergrepp förpassas till filmernas och skräckromanernas värld medan de stora media förklarar att allt sådant endast är produkten av paranoida fantaster och inte ens behöver undersökas. Och de som ändå försöker undersöka det har inte en chans att få det publicerat i några större media.
Sensmoral? Ibland kan det vara nödvändigt att läsa deckare och/eller gå på bio för att få reda på otäcka saker som finns därute men som är nedtystade i nästan alla "seriösa" sammanhang.....
Erik Rodenborg
Sunday, August 21, 2011
Rituella övergrepp: fallet Nottingham
/Från Spegeln 3/2000/
Storbritannien har en lång tradition av rituella övergrepp.
Under tidigt 1900-tal skrev den kände engelske ockultisten Aleister Crowley
texter där han uppmanade till rituella barnoffer, incest, pederasti och
sexmagi. Under 40- och 50-talet förekom en rad uppgifter om sexuella
övergrepp mot barn i ritualer till guden Pan. Redan på 50-talet fanns det
överlevare som berättade om rituella övergrepp.
Men när barn i en storfamilj började berätta om rituella övergrepp i
Nottingham 1987 kom det ändå som en chock. Efter en lång tids utredning
dömdes tio personer till långa fängelsestraff för incest, sexuella
övergrepp och våld mot barn. Intressant var dock att domarna aldrig nämnde
de rituella inslagen i barnens berättelser. Det var ingen tillfällighet -
det var ett resultat av polisens uppenbara motvilja att ta tag i de delarna
av barnens berättelser.
För barnen berättade inte endast om rent sexuella övergrepp. De talade också om våldsdåd och ockulta ritualer.
Dessa berättelser började inte, som backlashförfattare brukar påstå, komma som ett resultat av övernitiska terapeuter som just influerats av sina
kollegor i Förenta Staterna. Barnen började först berätta för sina
fosterföräldrar, som aldrig hört talas om rituella övergrepp förut och
inledningsvis knappast trodde sina öron. Berättelserna kom sakta, i små
bitar, som om barnen först ville förvissa sig om att de var trygga och inte skulle bli avfärdade.
Förutom de rena sexuella övergreppen innfattade barnens berättelser också
- barn som dödades och hur man gjorde av sig med kropparna
- djuroffer och rituellt drickande av de dödade djurens blod
- hur barnen målades på kroppen, ibland med blod
- barn som blev förda till andra platser där övergrepp utfördes och
filmades.
-barn som fick sprutor eller tvingades dricka apelsinjuce som gjorde att
de kände sig konstiga
-barn som tvingades äta avföring
-barn som brändes med glödande stänger
-barn som stängdes in i tränga mörka utrymmen, ibland tillsammans med
ormar och insekter
-en "jultomte" som misshandlade barnen, och ibland människor utklädda till
häxor och monster
-talkörer på latin, och en rad rituella tillbehör.
Barnen berättade också om lyxvillor, swimminpoolar och övergrepp i
fashionabla bostadskvarter.
Medan fosterföräldrarna och socialarbetarna trodde på vad barnen berättade
beslöt polisen nästan omedelbart att de rituella inslagen inte var något
att bry sig om. Polisens linje kom att slå igenom och i brottmålen kom
följaktligen de rituella inslagen att ignoreras. I de civilrättsliga
vårdnadstvisterna som följde gick däremot flera domstolar på
fosterföräldrarnas linje och inkluderade de rituella delarna i domsluten.
Den 3 oktober 1990 sände TV-journalisten Beatrix Campbell ett program där
bland annat de tunnlar där barnen berättade att de utnyttjats, visades upp.
Detta ledde till en våldsam reaktion från polisen, som hävdade att det
fullständigt saknades belägg för allt detta.
Filosofen Mary Midgley, som gjort en studie av debatten om Nottingham, har
konstaterat att de grupper som hade närmast kontakt med barnen -
fosterföräldrar, socialarbetare, psykologer - tenderade att tro på barnen,
medan de som hade föga eller ingen kontakt med barnen - som polisen - inte
ville tro dem. Polisen lade i själva verket ner mycket möda på att försöka
bevisa att de rituella delarna inte kunde ha hänt.
En socialarbetare berättade att polisens inställning var: "Det finns inga
häxkonster här, jag vill inte höra talas om detta, det du säger kan leda
till att vi förlorar målet, vi måste enbart koncentrera oss på de rent
sexuella övergreppen, vi vill inte höra talas om något annat".
Och så har det fortsatt och så är det än idag - i USA, i Kanada, i Holland,
i Storbritannien - och i Sverige.
Rekommederad litteratur
Andrew Boyd, Blasphemous rumors: Is satanic riutal abuse fact of fantasy?
An investigation, London, Fount, 1991
Erik Rodenborg
Storbritannien har en lång tradition av rituella övergrepp.
Under tidigt 1900-tal skrev den kände engelske ockultisten Aleister Crowley
texter där han uppmanade till rituella barnoffer, incest, pederasti och
sexmagi. Under 40- och 50-talet förekom en rad uppgifter om sexuella
övergrepp mot barn i ritualer till guden Pan. Redan på 50-talet fanns det
överlevare som berättade om rituella övergrepp.
Men när barn i en storfamilj började berätta om rituella övergrepp i
Nottingham 1987 kom det ändå som en chock. Efter en lång tids utredning
dömdes tio personer till långa fängelsestraff för incest, sexuella
övergrepp och våld mot barn. Intressant var dock att domarna aldrig nämnde
de rituella inslagen i barnens berättelser. Det var ingen tillfällighet -
det var ett resultat av polisens uppenbara motvilja att ta tag i de delarna
av barnens berättelser.
För barnen berättade inte endast om rent sexuella övergrepp. De talade också om våldsdåd och ockulta ritualer.
Dessa berättelser började inte, som backlashförfattare brukar påstå, komma som ett resultat av övernitiska terapeuter som just influerats av sina
kollegor i Förenta Staterna. Barnen började först berätta för sina
fosterföräldrar, som aldrig hört talas om rituella övergrepp förut och
inledningsvis knappast trodde sina öron. Berättelserna kom sakta, i små
bitar, som om barnen först ville förvissa sig om att de var trygga och inte skulle bli avfärdade.
Förutom de rena sexuella övergreppen innfattade barnens berättelser också
- barn som dödades och hur man gjorde av sig med kropparna
- djuroffer och rituellt drickande av de dödade djurens blod
- hur barnen målades på kroppen, ibland med blod
- barn som blev förda till andra platser där övergrepp utfördes och
filmades.
-barn som fick sprutor eller tvingades dricka apelsinjuce som gjorde att
de kände sig konstiga
-barn som tvingades äta avföring
-barn som brändes med glödande stänger
-barn som stängdes in i tränga mörka utrymmen, ibland tillsammans med
ormar och insekter
-en "jultomte" som misshandlade barnen, och ibland människor utklädda till
häxor och monster
-talkörer på latin, och en rad rituella tillbehör.
Barnen berättade också om lyxvillor, swimminpoolar och övergrepp i
fashionabla bostadskvarter.
Medan fosterföräldrarna och socialarbetarna trodde på vad barnen berättade
beslöt polisen nästan omedelbart att de rituella inslagen inte var något
att bry sig om. Polisens linje kom att slå igenom och i brottmålen kom
följaktligen de rituella inslagen att ignoreras. I de civilrättsliga
vårdnadstvisterna som följde gick däremot flera domstolar på
fosterföräldrarnas linje och inkluderade de rituella delarna i domsluten.
Den 3 oktober 1990 sände TV-journalisten Beatrix Campbell ett program där
bland annat de tunnlar där barnen berättade att de utnyttjats, visades upp.
Detta ledde till en våldsam reaktion från polisen, som hävdade att det
fullständigt saknades belägg för allt detta.
Filosofen Mary Midgley, som gjort en studie av debatten om Nottingham, har
konstaterat att de grupper som hade närmast kontakt med barnen -
fosterföräldrar, socialarbetare, psykologer - tenderade att tro på barnen,
medan de som hade föga eller ingen kontakt med barnen - som polisen - inte
ville tro dem. Polisen lade i själva verket ner mycket möda på att försöka
bevisa att de rituella delarna inte kunde ha hänt.
En socialarbetare berättade att polisens inställning var: "Det finns inga
häxkonster här, jag vill inte höra talas om detta, det du säger kan leda
till att vi förlorar målet, vi måste enbart koncentrera oss på de rent
sexuella övergreppen, vi vill inte höra talas om något annat".
Och så har det fortsatt och så är det än idag - i USA, i Kanada, i Holland,
i Storbritannien - och i Sverige.
Rekommederad litteratur
Andrew Boyd, Blasphemous rumors: Is satanic riutal abuse fact of fantasy?
An investigation, London, Fount, 1991
Erik Rodenborg
Saturday, August 20, 2011
Spegeln - unik motvikt och debattorgan
/RSCI:s tidning Spegeln var så vitt jag vet den enda tidningen i Sverige som tog ämnet "rituella övergrepp" på alvar då nästan all media frossade i fantasier om "masshysterin". Därför lägger jag ut denna artikel här. Den publicerades i Spegeln för tio år sedan i nr 4/2001./
---------------------
Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.
Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.
Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)
När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.
I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.
Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!
Avslöjar pedofila nätverk
Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).
Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.
Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).
När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.
Spegeln inte tystad
En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.
Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.
Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).
Förtjänar större publik
För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.
Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.
Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.
Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.
Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....
Erik Rodenborg
---------------------
Om någon frågade mig om det bästa sättet att få en bra överblick över debatten om sexuella övergrepp mot barn under nittiotalet, skulle jag rekommendera honom/henne att gå igenom årgångarna av Spegeln.
Spegeln är en unik tidning - den avspeglar inte endast överlevares erfarenheter (vilket den också gör, på ett väldigt fint sätt) utan den har också deltagit i den allmänna debatten om övergrepp - på överlevarnas sida.
Spegeln är inte en strömlinjeformad tidning, där man måste akta sig för vad man skriver. Om man bortser från några språkliga korrigeringar har, så vitt jag kan minnas, inget jag skrivit censurerats. Det är en levande tidning som låter olika uppfattningar komma till tals utifrån grundlinjen att stå på överlevarnas sida. Till och med personer från "motståndarlägret" i debatten om övergrepp har fått ocensurerade fått komma till tals (Lena Hellblom Sjögren i nummer 1/94 och Hans Klette i nummer 2/2000)
När jag först fick kontakt med Spegeln på våren 1993 hade debatten om sexuella övergrepp inte kommit igång på allvar. Backlashen hade ännu inte riktigt samlat sig för att försöka underminera tilltron till de rapporter som kommit regelbundet sedan ett årtionde tillbaka. Men redan 1992 hade False Memory Syndrome Foundation bildats i USA och sommaren 1993 presenterades den i svensk media i positivt hållna artiklar. Men då hade redan denna strömning skärskådats i kritiska artiklar i Spegeln, nummer 4/92.
I de stora media var artiklarna mindre kritiska. Först på plan var kanske DN:s Merete Mazarella som den 22/6-93 hyllade denna organisation. Spegeln kommenterade för övrigt hennes inlägg i nummer 3/93. Under de följande åren skulle debattörer som Max Scharnberg, Lilian Öhrström, Lennart Hane, Pelle Svensson, Astrid Holgerson och många andra upprepa FMSF:s budskap: återkallade minnen av sexuella övergrepp är vanligtvis, eller för vissa av debattörerna alltid, falska.
Under dessa dystra år mellan 1993 och 1996 var detta den uppfattning som dominerade media. Några få röster gick envist och konsekvent mot denna uppfattning. Den mest konsekventa var Spegeln. I vart och vartannat nummer skärskådade Spegeln backlashförfattarnas argument. Den skoningslösa genomgången av svenska vittnespsykologers agerande i nummer 1/94 kan rekommenderas!
Avslöjar pedofila nätverk
Men dessutom gjorde Spegeln något den var i stort sett ensam om i Sverige. Den började visa på de kopplingar som fanns mellan förnekarsidan och olika pedofila nätverk. Spegeln var först i Sverige med att avslöja kopplingen mellan Ralph Underwager i False Memory Syndrome Foundations styrelse och den holländska pedofiltidningen Paidika. (Spegeln nr 1/95).
Spegeln belyste också Pelle Svenssons hyllningar till Hans Scheikes sexsekt, (nr 3/95) och hur Max Scharnberg, Astrid Holgerson, Siv Westerberg och Lilian Öhrström medverkat i pedofilförsvararen Underwagers tidning, även efter att denne avslöjats som pedolfilförsvarare. (nr 1/00). Andra intressanta kopplingar behandlades i några artiklar i nummer 1/98.
Vetenskapliga belägg för existensen av bortträngda minne har presenterats i många nummer och ihåligheten i teorin om "inplanterade" minnen har demonstrerats (exempelvis i nr 2/96, 3/96, 2/97 och 1/98).
När Lilian Öhrströms bok Sex lögner och terapi kom ut hyllades den i stora delar av svensk media. Så ej i Spegeln. Två kritiska anmälningar av Öhrströms bok presenterades, av Anna-Karin Granberg och Karin Lindeqvist i nummer 2/96 och av undertecknad i nummer 3/96.
Spegeln inte tystad
En fråga där backlashen lyckades bättre med att tysta debatten än på andra områden var minnen av rituella övergrepp. Den lyckades aldrig tysta Spegeln.
Med början i nummer 1/94, som bland annat innehöll en intervju med Eva Lundgren i ämnet, har Spegeln behandlat ämnet rituella övergrepp mot barn. Framförallt har det varit artiklar av undertecknad och artiklar av pseudonymen Fredrika, men även andra har skrivit om ämnet i Spegeln.
Spegeln har som enda tidning i Sverige recenserat viktiga böcker som Valerie Sinasons Treating Survivors of Satanist Abuse (nr 2/95), Chrystine Oksanas Safe Passage to Healing, (2/96) och överlevarantologin Breaking Ritual Silence (2/99). Flera artiklar har gått igenom kända internationella fall och visat att det funnits både teknisk och annan bevisning (se exempelvis om Oude Pekele i 4/97, om McMartin i 2/00 och om Nottingham i 3/00).
Förtjänar större publik
För min personliga del vill jag säga att det alltid har varit mycket lätt att samarbeta med Spegelns redaktion. De har alltid haft en positiv inställning och samarbetet har alltid fungerat bra. Det är lite paradoxalt, då SCI /numera RSCI/ av somliga kritiker anklagades för att vara mansfientlig. Denna mansfientlighet har åtminstone jag aldrig märkt någonting av.
Spegeln förtjänar en större publik än den har. Att den är illa omtyckt i backlashlägret visades när Knut Ahnlund i SvD hösten 97 gick till vildsint angrepp mot tidningen och krävde att Socialstyrelsen skulle dra in anslagen till Stödcentrum för att få tyst på Spegeln. Men den har överlevt.
Spegeln har hela tiden prioriterats. Vilka nedskärningar som föreningen än tvingats till har de aldrig fått slå ut Spegeln. För mig, som inte kan bli medlem i Rsci men som ser Spegeln som en tidning jag i högsta grad är delaktig i, är denna prioritering glädjande.
Att Spegeln nu ska läggas på nätet är bra. Då kommer fler människor att kunna ta del av en motvikt mot backlashen, nedtystandet och desinfomationen.
Spegeln har funnits i snart 20 år. Låt oss hoppas att den kommer att överleva inte endast 20 år till, utan så länge den behövs. Å andra sidan - låt oss hoppas att det kommer en dag då vare sig den eller stödorganisationer mot sexuella övergrepp kommer att behövas.....
Erik Rodenborg
Wednesday, August 10, 2011
Bortträngning och hypnos
Jag har flera gånger berört debatten om minnen av övergrepp i barndomen kan trängas bort eller inte, bland annat i min recension av Jennifer Freyds bok "Betrayal Trauma".
Mitt ställningstagande i frågan torde vara väl känt, så jag ska inte utveckla det här.
Debatten om bortträngda minnen handlar ganska ofta om en polemik mellan de som menar att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort obehagliga saker och de som menar att borträngning kan vara nödvändigt för ett barn att stå ut och överleva i en outhärdlig situation. Jag stöder som bekant den senare ståndpunkten. Men det finns något som man oftast missar i den typen av diskussioner.
För det handlar ofta inte endast om att minnen trängs bort pga. inre processer hos de som har utsatts för övergrepp. Det är nog det vanligaste men ofta finns det också något annat inblandat.
Många överlevare - i synnerhet de som utnyttjats inom ramen för olika typer av rituella övergrepp - har berättat om hur de utsatts för hypnos eller hypnosliknande ritualer där förövarna suggererar dem, eller befaller dem, att glömma. Det gäller inte en majoritet av överlevare, men en inte obetydlig minoritet. Det gäller i synnerhet när det gäller mycket grova sadistiska övergrepp, som exempelvis ”rituella övergrepp” .
Att man kan fås att glömma som ett resultat av hypnotiska suggestioner är mycket väl dokumenterat. Ändå berörs den frågan nästan aldrig i den allmänna debatten om bortträngda minnen. Och jag har hittills aldrig sett någon ”skeptiker” som har diskuterat frågan.
Om vuxna människor kan fås att glömma under hypnos, varför skulle det inte i än högre grad gälla barn, som dessutom ofta är helt beroende av sin ”hypnotisör”?
Mitt ställningstagande i frågan torde vara väl känt, så jag ska inte utveckla det här.
Debatten om bortträngda minnen handlar ganska ofta om en polemik mellan de som menar att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort obehagliga saker och de som menar att borträngning kan vara nödvändigt för ett barn att stå ut och överleva i en outhärdlig situation. Jag stöder som bekant den senare ståndpunkten. Men det finns något som man oftast missar i den typen av diskussioner.
För det handlar ofta inte endast om att minnen trängs bort pga. inre processer hos de som har utsatts för övergrepp. Det är nog det vanligaste men ofta finns det också något annat inblandat.
Många överlevare - i synnerhet de som utnyttjats inom ramen för olika typer av rituella övergrepp - har berättat om hur de utsatts för hypnos eller hypnosliknande ritualer där förövarna suggererar dem, eller befaller dem, att glömma. Det gäller inte en majoritet av överlevare, men en inte obetydlig minoritet. Det gäller i synnerhet när det gäller mycket grova sadistiska övergrepp, som exempelvis ”rituella övergrepp” .
Att man kan fås att glömma som ett resultat av hypnotiska suggestioner är mycket väl dokumenterat. Ändå berörs den frågan nästan aldrig i den allmänna debatten om bortträngda minnen. Och jag har hittills aldrig sett någon ”skeptiker” som har diskuterat frågan.
Om vuxna människor kan fås att glömma under hypnos, varför skulle det inte i än högre grad gälla barn, som dessutom ofta är helt beroende av sin ”hypnotisör”?
Subscribe to:
Posts (Atom)