Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.
En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.
Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.
Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.
Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.
Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.
För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.
Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.
I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.
Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.
Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...
Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.
Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!
Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....
Erik Rodenborg
Sunday, May 13, 2012
Sunday, May 6, 2012
Calle555 och bortträngda minnen
/Skriven 25 september 2007. Och läs gärna kommentarerna till ursprungsinlägget, som jag länkar till längst ner.../
Vetenskap och Folkbildning (VoF) har ett forum, där ”vetenskap” och ”pseudovetenskap” diskuteras. Tonen på detta forum brukar vara ganska sansad, men så inte när frågor om bortträngda minnen eller ”rituella övergrepp” kommer upp.
Det visades idag när pseudonymen Calle555 startade tråden ”Bortträngning är inte politiskt korrekt”, uppenbarligen provocerad av mitt inlägg på denna blogg. Han citerar det jag skriver om att förnekandet av bortträngningen som fenomen troligen har sociala orsaker och ställer den retoriska frågan ”Vad insinuerar han egentligen?”
Jag ska förklara något väldigt enkelt för Calle555. Jag insinuerar inget, jag försöker hitta en förklaring till varför teorin om bortträngda minnen är så inflammerad, varför forskningsrapporter som stöder den sällan citeras adekvat i medierna, och varför intelligenta människor kan ta till de mest halsbrytande bortförklaringar för att förklara bort beläggen för den.
Jag insinuerar i synnerhet inget om Calle555. Jag diskuterade sociala processer, och inte varför varje enskild person som inte tror på bortträngda eller återkallade minnen tror som de gör. Vad gäller Calle555 själv, har jag aldrig trott att han är en medveten förövarförsvarare. Jag tror att han har de åsikter han för fram, att han genuint tror på det han skriver, och att han inte drivs av en ”dold agenda” att beskydda förövare.
Han har för några år sedan använt sig av mycket obehagliga metoder i debatten om bortträngda vs inplanterade minnen, bland annat genom att på det mest oempatiska sätt leta runt på överlevarforum för att söka bevis för att minnen ”inplanteras” där.
Men, återigen, jag tror inte att han är en medveten förövarförsvarare. Han är dessutom normalt sett relativt saklig, vilket man inte kan säga om de som kastade sig in i debatten efter hans inlägg.
Det är lite Flashback-stämning över tråden, en person kommenterar hånfullt ett (nu borttaget) stavfel i min text, en annan kan inte låta bli att komma med följande egendomliga kommentar om mig: ”Jag hoppas att det betyder att han minns hur traumatiskt vi behandlade honom, vilket torde visa att bortträngnings-tanken kan ha någon liten poäng”. Bortsett från det kränkande Flashbackliknande sättet att skriva kan man kanske notera den bristande logiken. Om jag minns hur jag behandlades på VoFs forum torde det ju vara ett argument mot bortträngningsteorin, och inte för den!
Ja, jag minns hur en av de mer oseriösa debattörerna på VoFs Forum, signaturen Garvarn, i sin tråd ”Satanistiska rituella övergrepp i fakta och fiktion” kombinerade inställningen att han inte behövde läsa de arbeten som ansåg att ”rituella övergrepp” existerade, eftersom han på förhand ”visste” att de var ovetenskapliga, med en karakterisering av mig som ”en rabiat vettvilling”, andra älskvärdheter att förglömma (dock ej bortträngda…).
Eftersom han vägrade att ta del av den litteratur som talade emot honom (bland annat arbeten av psykiatriker, sociologer, och religionsvetare), blev han tvungen att konstruera upp en milt sagt ensidig bild av hur det hela ligger till, med stöd av källor som bland annat en längre artikel av frilansjournalisten John Earl i tidskriften ”Issues in child abuse accusations” och hemsidan ”Religous tolerance”. I övrigt var hans referenser få, bland annat några allmänna böcker om pseudovetenskap.
Hela trovärdigheten i hans beskrivning och påståenden, som ofta står i strid med den seriösa litteraturen i ämnet, står och faller med trovärdigheten i hans källor.
Nu gavs ”Issues in child abuse accusations” ut av en Ralph Underwager, som gjorde sig totalt omöjlig i alla seriösa sammanhang sedan han lät sig intervjuas i den holländska pedofilvänliga tidskriften Paidika, och där bland annat hävdade att pedofilerna med djärvhet borde hävda att de utför Guds vilja. Att som huvudsaklig referens till framförallt fallet McMartin använda en artikel av en frilansjournalist i en sådan tidskrift är som att diskutera de tyska förintelselägren med den revisionistiska ”Journal of historical review" som huvudsaklig källa.
Religous Tolerance, för sin del, är en hemsida som kombinerar rosenskimrande artiklar om sekter som scientologerna och Familjen/Guds barn med hätska utfall mot ”anti-kult-rörelsen”, dvs. organisationer som svenska FRI (Föreningen Rädda Individen). Den anser, förutsägbart nog, att rituella övergrep inte existerar.
En person som använder den typen av debattmetoder är outhärdlig i sig. Det värsta var dock att de övriga ”vetenskapsförsvararna” på VoFs forum aldrig distanserade sig från hans egenartade källor, eller hans underliga metod, eller hans tilltro till invektiv som argument, trots att jag tog upp frågan, utan glatt jamade med.
Det var DET som fick mig att lämna forumet, inte min skräck för den intellektuella halten i ”Garvarns” utfall.
Slutligen: till Calle555, eller någon annan i den kretsen som vill vara seriösa, och inte bara ansluta sig till en Flashback-liknande lynchmobb. Läs gärna Jennifer Freyds bok och försök komma med en seriös vetenskaplig kritik av den. Då, och endast då, ska jag ta er på allvar.
----------------------------
TILLÄGG
Det mest intressanta med detta inlägg är den debatt som uppstod efter det. Där kan vi se hur Per Edman, alias piotrr, numera styrelseledamot i Vetenskap och folkbildning, ersätter argument med ren mobbning, för att slutligen insinuera att jag tror att jag har blivit analt våldtagen av utomjordingar.
En insinuation som han faktiskt återkom till på VoF:s forum så sent som den 31 mars i år. Notera - den mannen sitter alltså i styrelsen för en förening som säger sig ha målsättningen att arbeta för "vetenskap" och "folkbildning"...
.
Vetenskap och Folkbildning (VoF) har ett forum, där ”vetenskap” och ”pseudovetenskap” diskuteras. Tonen på detta forum brukar vara ganska sansad, men så inte när frågor om bortträngda minnen eller ”rituella övergrepp” kommer upp.
Det visades idag när pseudonymen Calle555 startade tråden ”Bortträngning är inte politiskt korrekt”, uppenbarligen provocerad av mitt inlägg på denna blogg. Han citerar det jag skriver om att förnekandet av bortträngningen som fenomen troligen har sociala orsaker och ställer den retoriska frågan ”Vad insinuerar han egentligen?”
Jag ska förklara något väldigt enkelt för Calle555. Jag insinuerar inget, jag försöker hitta en förklaring till varför teorin om bortträngda minnen är så inflammerad, varför forskningsrapporter som stöder den sällan citeras adekvat i medierna, och varför intelligenta människor kan ta till de mest halsbrytande bortförklaringar för att förklara bort beläggen för den.
Jag insinuerar i synnerhet inget om Calle555. Jag diskuterade sociala processer, och inte varför varje enskild person som inte tror på bortträngda eller återkallade minnen tror som de gör. Vad gäller Calle555 själv, har jag aldrig trott att han är en medveten förövarförsvarare. Jag tror att han har de åsikter han för fram, att han genuint tror på det han skriver, och att han inte drivs av en ”dold agenda” att beskydda förövare.
Han har för några år sedan använt sig av mycket obehagliga metoder i debatten om bortträngda vs inplanterade minnen, bland annat genom att på det mest oempatiska sätt leta runt på överlevarforum för att söka bevis för att minnen ”inplanteras” där.
Men, återigen, jag tror inte att han är en medveten förövarförsvarare. Han är dessutom normalt sett relativt saklig, vilket man inte kan säga om de som kastade sig in i debatten efter hans inlägg.
Det är lite Flashback-stämning över tråden, en person kommenterar hånfullt ett (nu borttaget) stavfel i min text, en annan kan inte låta bli att komma med följande egendomliga kommentar om mig: ”Jag hoppas att det betyder att han minns hur traumatiskt vi behandlade honom, vilket torde visa att bortträngnings-tanken kan ha någon liten poäng”. Bortsett från det kränkande Flashbackliknande sättet att skriva kan man kanske notera den bristande logiken. Om jag minns hur jag behandlades på VoFs forum torde det ju vara ett argument mot bortträngningsteorin, och inte för den!
Ja, jag minns hur en av de mer oseriösa debattörerna på VoFs Forum, signaturen Garvarn, i sin tråd ”Satanistiska rituella övergrepp i fakta och fiktion” kombinerade inställningen att han inte behövde läsa de arbeten som ansåg att ”rituella övergrepp” existerade, eftersom han på förhand ”visste” att de var ovetenskapliga, med en karakterisering av mig som ”en rabiat vettvilling”, andra älskvärdheter att förglömma (dock ej bortträngda…).
Eftersom han vägrade att ta del av den litteratur som talade emot honom (bland annat arbeten av psykiatriker, sociologer, och religionsvetare), blev han tvungen att konstruera upp en milt sagt ensidig bild av hur det hela ligger till, med stöd av källor som bland annat en längre artikel av frilansjournalisten John Earl i tidskriften ”Issues in child abuse accusations” och hemsidan ”Religous tolerance”. I övrigt var hans referenser få, bland annat några allmänna böcker om pseudovetenskap.
Hela trovärdigheten i hans beskrivning och påståenden, som ofta står i strid med den seriösa litteraturen i ämnet, står och faller med trovärdigheten i hans källor.
Nu gavs ”Issues in child abuse accusations” ut av en Ralph Underwager, som gjorde sig totalt omöjlig i alla seriösa sammanhang sedan han lät sig intervjuas i den holländska pedofilvänliga tidskriften Paidika, och där bland annat hävdade att pedofilerna med djärvhet borde hävda att de utför Guds vilja. Att som huvudsaklig referens till framförallt fallet McMartin använda en artikel av en frilansjournalist i en sådan tidskrift är som att diskutera de tyska förintelselägren med den revisionistiska ”Journal of historical review" som huvudsaklig källa.
Religous Tolerance, för sin del, är en hemsida som kombinerar rosenskimrande artiklar om sekter som scientologerna och Familjen/Guds barn med hätska utfall mot ”anti-kult-rörelsen”, dvs. organisationer som svenska FRI (Föreningen Rädda Individen). Den anser, förutsägbart nog, att rituella övergrep inte existerar.
En person som använder den typen av debattmetoder är outhärdlig i sig. Det värsta var dock att de övriga ”vetenskapsförsvararna” på VoFs forum aldrig distanserade sig från hans egenartade källor, eller hans underliga metod, eller hans tilltro till invektiv som argument, trots att jag tog upp frågan, utan glatt jamade med.
Det var DET som fick mig att lämna forumet, inte min skräck för den intellektuella halten i ”Garvarns” utfall.
Slutligen: till Calle555, eller någon annan i den kretsen som vill vara seriösa, och inte bara ansluta sig till en Flashback-liknande lynchmobb. Läs gärna Jennifer Freyds bok och försök komma med en seriös vetenskaplig kritik av den. Då, och endast då, ska jag ta er på allvar.
----------------------------
TILLÄGG
Det mest intressanta med detta inlägg är den debatt som uppstod efter det. Där kan vi se hur Per Edman, alias piotrr, numera styrelseledamot i Vetenskap och folkbildning, ersätter argument med ren mobbning, för att slutligen insinuera att jag tror att jag har blivit analt våldtagen av utomjordingar.
En insinuation som han faktiskt återkom till på VoF:s forum så sent som den 31 mars i år. Notera - den mannen sitter alltså i styrelsen för en förening som säger sig ha målsättningen att arbeta för "vetenskap" och "folkbildning"...
.
Vad är egentligen "moralpanik"?
/Skriven 21/12 2007/
I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.
Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.
De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.
Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.
En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.
Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?
Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?
Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.
Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?
Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.
De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).
Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.
Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.
I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.
Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.
De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.
Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.
En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.
Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?
Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?
Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.
Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?
Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.
De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).
Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.
Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.
Saturday, May 5, 2012
Men de är ju bara flyktingbarn...
/Skrivet den 4 juli 2007/
För några år sedan påstods i Evin Rubars Könskriget att nästan inga barn försvinner från Sverige. Syftet var att visa att Eva Lundgrens påståenden om att barn mördades inte kunde stämma. Det var en ren lögn, åtminstone om man med ”barn” inte endast menar svenska barn. Sedan en lång tid tillbaka var det känt att barn försvann från flyktingförläggningar. Enligt Metro den 29/12 2005 har uppemot en tredjedel av de ensamstående flyktingbarn som kommer till Sverige försvunnit spårlöst. Det gäller barn från alla delar av världen, även om kinesiska och indiska barn dominerar.
Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?
Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.
Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…
För några år sedan påstods i Evin Rubars Könskriget att nästan inga barn försvinner från Sverige. Syftet var att visa att Eva Lundgrens påståenden om att barn mördades inte kunde stämma. Det var en ren lögn, åtminstone om man med ”barn” inte endast menar svenska barn. Sedan en lång tid tillbaka var det känt att barn försvann från flyktingförläggningar. Enligt Metro den 29/12 2005 har uppemot en tredjedel av de ensamstående flyktingbarn som kommer till Sverige försvunnit spårlöst. Det gäller barn från alla delar av världen, även om kinesiska och indiska barn dominerar.
Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?
Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.
Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…
Friday, April 20, 2012
Sadistiskt spektakel på Moderna Museet
På Moderna Museet har det visats konst. Närmare bestämt har ett antal människor fått äta av en tårta som föreställer en skrikande och sargad svart kvinna
Dessa människor skrattade och/eller log förtjust. En av dessa människor var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Sedan diskuteras på olika bloggar om detta är rasism, sexism eller en kombination av båda delarna. Och det är ju en relevant diskussion.
Men ett ord saknas i debatten. Vad är det mest adekvata ordet för att beskriva när människor - låt vara i fantasin - vällustigt äter kroppsdelar från en annan, hjälplöst skrikande, människa? Och som ler förtjust när denna människa skriker.
Det finns ett ord som traditionellt brukar användas för att beskriva sådant. Det ordet är sadism.
Jag avslutar nog här. Dels för att jag vill undvika att utveckla temat närmare och riskera att skriva något direkt åtalbart. Dels för att ögonen är så fulla av tårar att jag nästan inte ser tangentbordet.
Dessa människor skrattade och/eller log förtjust. En av dessa människor var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Sedan diskuteras på olika bloggar om detta är rasism, sexism eller en kombination av båda delarna. Och det är ju en relevant diskussion.
Men ett ord saknas i debatten. Vad är det mest adekvata ordet för att beskriva när människor - låt vara i fantasin - vällustigt äter kroppsdelar från en annan, hjälplöst skrikande, människa? Och som ler förtjust när denna människa skriker.
Det finns ett ord som traditionellt brukar användas för att beskriva sådant. Det ordet är sadism.
Jag avslutar nog här. Dels för att jag vill undvika att utveckla temat närmare och riskera att skriva något direkt åtalbart. Dels för att ögonen är så fulla av tårar att jag nästan inte ser tangentbordet.
Tuesday, April 17, 2012
Case 39 - skräckfilm som försvarar barnamord
För några veckor sedan såg jag Case 39, som film på DVD. Det var faktiskt väldigt obehagligt.
Filmen handlar om en socialarbetare, Emily, som arbetar med utsatta barn. Hon får ett nytt fall - fall 39 - fast hon egentligen redan har för mycket. Det visar sig vara ett mycket ovanligt fall.
Hon tar kontakt med familjen och träffar två bisarra föräldrar och en skräckslagen tioårig flicka, Lily . Lily öppnar sig efter ett tag och det visar sig att hon är rädd för att föräldrarna ska döda henne. Emily ger flickan sitt telefonnummer och säger att hon kan ringa när som helst.
Sent en kväll ringer Lily. Hon är rädd. Emily hör hur Lily attackeras och tillkallar polis och tar sig till huset. De kommer just i tid för att rädda Lily, som föräldrarna just stängt in i ugnen, och sedan satt på värmen.
Lily räddas och föräldrarna hamnar på rättspsyk . De hävdar att Lily är en demon och att det var rätt av dem att försöka döda henne.
Emily adopterar Lilly efter ett tag .
Så långt liknar handlingen en rad dokumenterade fall. Att föräldrar grovt misshandlar, och till och med dödar, sina barn för att de hävdat att barnen är besatta av demoner händer faktiskt då och då. I Sverige hade vi ett fall nyligen där ett barn misshandlades på sådana grunder och 1999 dödades ett barn i Skogås av den anledningen.
I USA är sådana fall mycket vanligare än här. Troligen därför att det religiösa klimatet är mer hysteriskt i USA, men även för att barns ställning i USA är svagare än i Sverige, och att samhället även i övrigt är mer brutalt..
Det är ju definitivt inte fel att i en spelfilm skildrar ett sådant fall. Men det är inte det filmen gör.
För efter att Emily adopterat Lily ändrar filmen helt karaktär. Lily beter sig mer och mer märkligt, och visar sig ha något att göra med mystiska dödsfall bland andra barn. Efter ett tag inser Emily att Lily faktiskt är en demon. Hennes rädsla ökar, och till sist tar hon kontakt med föräldrarna på rättspsyk. Hon konfererar med fadern om hur man bäst ska döda Lily...
Efter mycket om och men lyckas hon till sist med detta. Det presenteras som ett "lyckligt" slut -monsterbarnet har äntligen dödats.
Efter att ha sett filmen kan man verkligen ställa frågor om filmmakarnas moraliska ansvar. Eftersom barn i världen regelbundet blir misshandlade, och ibland dödade, av föräldrar som påstår att barnen är besatta av demoner, är en sådan film farlig. Och just denna i synnerhet - eftersom den inleds så realistiskt och psykologiskt trovärdigt. Den har blivit en mycket sedd film - och den sprider faktiskt budskapet att barn kan vara demoner, eller demonbesatta, och att det enda som i sådana fall hjälper är att döda dem.
Ja, den överväldigande majoriteten av de som ser filmen kommer förstås inte alls att dra några sådana slutsatser. De kommer att se den som en välgjord skräckfilm. Men bör inte de som gör sådana filmer ägna en liten tanke åt vilka effekter dessa kan få hos den procent, eller de promille, av tittarna som kanske reagerar på helt andra sätt?
Konstnärlig frihet är bra, men det finns gränser. Filmen är på sätt och vis lika ansvarslös som om man gjorde en film om hur någon räddar en svart man från att lynchas av Ku Klux Klan och det sedan visar sig att denne faktiskt systematiskt mördar vita - och att Ku Klux Klan hade rätt. Eller om en jude som räddas från nazisterna bara för att sedan återgå till att förgifta brunnar och äta kristna barn till påsken….
Men sådana etniska hatfllmer kan dessbättre inte göras i vår tid. Den antirasistiska opinionen har gett etniska minoriteter en viss typ av skydd mot allt för vidrig hets. Men barn har uppenbarligen inte något motsvarande skydd….
Filmen handlar om en socialarbetare, Emily, som arbetar med utsatta barn. Hon får ett nytt fall - fall 39 - fast hon egentligen redan har för mycket. Det visar sig vara ett mycket ovanligt fall.
Hon tar kontakt med familjen och träffar två bisarra föräldrar och en skräckslagen tioårig flicka, Lily . Lily öppnar sig efter ett tag och det visar sig att hon är rädd för att föräldrarna ska döda henne. Emily ger flickan sitt telefonnummer och säger att hon kan ringa när som helst.
Sent en kväll ringer Lily. Hon är rädd. Emily hör hur Lily attackeras och tillkallar polis och tar sig till huset. De kommer just i tid för att rädda Lily, som föräldrarna just stängt in i ugnen, och sedan satt på värmen.
Lily räddas och föräldrarna hamnar på rättspsyk . De hävdar att Lily är en demon och att det var rätt av dem att försöka döda henne.
Emily adopterar Lilly efter ett tag .
Så långt liknar handlingen en rad dokumenterade fall. Att föräldrar grovt misshandlar, och till och med dödar, sina barn för att de hävdat att barnen är besatta av demoner händer faktiskt då och då. I Sverige hade vi ett fall nyligen där ett barn misshandlades på sådana grunder och 1999 dödades ett barn i Skogås av den anledningen.
I USA är sådana fall mycket vanligare än här. Troligen därför att det religiösa klimatet är mer hysteriskt i USA, men även för att barns ställning i USA är svagare än i Sverige, och att samhället även i övrigt är mer brutalt..
Det är ju definitivt inte fel att i en spelfilm skildrar ett sådant fall. Men det är inte det filmen gör.
För efter att Emily adopterat Lily ändrar filmen helt karaktär. Lily beter sig mer och mer märkligt, och visar sig ha något att göra med mystiska dödsfall bland andra barn. Efter ett tag inser Emily att Lily faktiskt är en demon. Hennes rädsla ökar, och till sist tar hon kontakt med föräldrarna på rättspsyk. Hon konfererar med fadern om hur man bäst ska döda Lily...
Efter mycket om och men lyckas hon till sist med detta. Det presenteras som ett "lyckligt" slut -monsterbarnet har äntligen dödats.
Efter att ha sett filmen kan man verkligen ställa frågor om filmmakarnas moraliska ansvar. Eftersom barn i världen regelbundet blir misshandlade, och ibland dödade, av föräldrar som påstår att barnen är besatta av demoner, är en sådan film farlig. Och just denna i synnerhet - eftersom den inleds så realistiskt och psykologiskt trovärdigt. Den har blivit en mycket sedd film - och den sprider faktiskt budskapet att barn kan vara demoner, eller demonbesatta, och att det enda som i sådana fall hjälper är att döda dem.
Ja, den överväldigande majoriteten av de som ser filmen kommer förstås inte alls att dra några sådana slutsatser. De kommer att se den som en välgjord skräckfilm. Men bör inte de som gör sådana filmer ägna en liten tanke åt vilka effekter dessa kan få hos den procent, eller de promille, av tittarna som kanske reagerar på helt andra sätt?
Konstnärlig frihet är bra, men det finns gränser. Filmen är på sätt och vis lika ansvarslös som om man gjorde en film om hur någon räddar en svart man från att lynchas av Ku Klux Klan och det sedan visar sig att denne faktiskt systematiskt mördar vita - och att Ku Klux Klan hade rätt. Eller om en jude som räddas från nazisterna bara för att sedan återgå till att förgifta brunnar och äta kristna barn till påsken….
Men sådana etniska hatfllmer kan dessbättre inte göras i vår tid. Den antirasistiska opinionen har gett etniska minoriteter en viss typ av skydd mot allt för vidrig hets. Men barn har uppenbarligen inte något motsvarande skydd….
Tuesday, April 3, 2012
Begreppet "rituella övergrepp" - igen
Det kan verka förvirrande att jag ibland förklarar att jag anser att begreppet "rituella övergrepp" (eller "ritualmord") är missvisande, men inte så sällan använder det i alla fall.
Det handlar om flera saker. Dels att det är vedertagna begrepp, som jag ibland använder för att de just är vedertagna.
Men dels för att verkligheten är komplex, och att det till och från händer att det som kallas "rituella övergrepp" och "ritualmord" verkligen förtjänar det namnet.
För det mesta gör det det inte. Anser jag. Vanligtvis används termen "rituella övergrepp" om sexuellt sadistiska övergrepp mot barn, utförda i gruppsammanhang. Här är det uppenbart att de sexuellt sadistiska motiven nästan alltid dominerar och "ritualerna" nästan alltid är en förevändning, eller överbyggnad (eller i några enstaka fall ett sätt att skrämma offren). Det gäller även i de fall där barn dödas. Jag tror alltså att den sadistiska tillfredsställelsen dessa dåd ger förövarna är den centrala orsaken till att de utförs. Jag anser att i dessa fall är termen "rituella övergrepp" mest en förskönande omskrivning. där man accepterar den bild som förövarna försöker ge sig själva.
Men det finns ju andra fall av övergrepp och "offer" där "övernaturliga" motiv verkar dominera. Även om de också här är kopplade till sadism. I det senaste fallet i Mexiko verkar det vara så. I Matamaros var det så. Det kan också ha gällt en del av det som brukar räknas som rituella övergrepp mot barn, exempelvis fallet Presidio.
Tillvaron är ofta inte endast otäck, även det otäcka är komplext. Inga definitioner är heltäckande. "Rituella övergrepp", "offer", "ritualmord", "sataniska övergrepp", och en rad andra termer som ofta används i sammanhanget är svårdefinierade. Och en del är direkt olämpliga, som till exempel just "sataniska övergrepp".
Det viktigaste är nu inte hur man definierar olika ord, utan att man inser att de står för något existerade. Som bör bekämpas.
Det handlar om flera saker. Dels att det är vedertagna begrepp, som jag ibland använder för att de just är vedertagna.
Men dels för att verkligheten är komplex, och att det till och från händer att det som kallas "rituella övergrepp" och "ritualmord" verkligen förtjänar det namnet.
För det mesta gör det det inte. Anser jag. Vanligtvis används termen "rituella övergrepp" om sexuellt sadistiska övergrepp mot barn, utförda i gruppsammanhang. Här är det uppenbart att de sexuellt sadistiska motiven nästan alltid dominerar och "ritualerna" nästan alltid är en förevändning, eller överbyggnad (eller i några enstaka fall ett sätt att skrämma offren). Det gäller även i de fall där barn dödas. Jag tror alltså att den sadistiska tillfredsställelsen dessa dåd ger förövarna är den centrala orsaken till att de utförs. Jag anser att i dessa fall är termen "rituella övergrepp" mest en förskönande omskrivning. där man accepterar den bild som förövarna försöker ge sig själva.
Men det finns ju andra fall av övergrepp och "offer" där "övernaturliga" motiv verkar dominera. Även om de också här är kopplade till sadism. I det senaste fallet i Mexiko verkar det vara så. I Matamaros var det så. Det kan också ha gällt en del av det som brukar räknas som rituella övergrepp mot barn, exempelvis fallet Presidio.
Tillvaron är ofta inte endast otäck, även det otäcka är komplext. Inga definitioner är heltäckande. "Rituella övergrepp", "offer", "ritualmord", "sataniska övergrepp", och en rad andra termer som ofta används i sammanhanget är svårdefinierade. Och en del är direkt olämpliga, som till exempel just "sataniska övergrepp".
Det viktigaste är nu inte hur man definierar olika ord, utan att man inser att de står för något existerade. Som bör bekämpas.
Sunday, April 1, 2012
Jo, döden var nog en man ändå
/Recension av mig från 2003 av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", också den från 2003. Min recension var bland annat publicerad i Internationalen./
När Per Lindebergs bok "Döden är en man" kom ut 1999 blev den oerhört uppmärksammad. Den presenterades som en bok som skulle ha bevisat att de två läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa var oskyldiga och hade utsatts för ett justitiemord. De hade visserligen inte dömts för mordet men domstolen slog fast att de var skyldiga till styckningen.
Trots att flera debattörer visade att Lindebergs metod var intimt kopplad till hans kvinnoförakt och elitistiska människosyn (se framförallt Kerstin Alfredssons analys i Arena, nr 3/2000) bibringades nog många uppfattningen att med Lindebergs bok hade sista ordet sagts i detta fall.
Det hade det inte. Och hur skulle det kunna vara så, när Lindeberg inte bara reflexmässigt ifrågasatte trovärdigheten hos alla de vittnen som hade sagt något som kunde vara till läkarnas nackdel, utan dessutom med ett förklenande (och ofta extremt manschauvinistiskt) språkbruk ifrågasatte alla dessa människors karaktärer. Själv har jag aldrig förstått hur någon människa kunnat läsa Lindebergs bok utan att fyllas med en spontan misstro mot hans behandling av materialet
Vid läsningen av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst" inser man att en sådan misstro var i högsta grad berättigad. Borgnäs bok bygger främst på det material som användes i de fyra inslag i Uppdrag Granskning under 2001 och 2002 som tog upp styckmordsfallet. Men dessutom finns ett avsnitt på nära hundra sidor (kapitel tre) som skoningslöst går igenom två centrala partier i Lindeberg bok - de som behandlade "dagboksvittnet" och "fotohandlarparet". Dessa vittnen, som systematiskt kränktes av Lindeberg, får nu en välförtjänt upprättelse. Borgnäs visar hur Lindebergs ensidiga presentation av materialet skapade en suggestiv bild av otillförlitliga vittnen, en bild som vid en närmare granskning faller sönder.
I övrigt behandlar Borgnäs samma ämnen som han tog upp i Uppdrag Granskning. Det mest väsentliga är förmodligen fallet med "arkitekten", det sista vittnet som såg Catrine i livet. Inte nog med att denne man, som brukade gå till prostituerade och var känd för sadistiska böjelser, inte undersöktes av polisen. Dessutom visade det sig att han hade en koppling till obducenten, via en polisman, som inte bara var bekant med den anklagade läkaren, utan även var hans närmaste granne. Borgnäs går systematiskt igenom polisens underlåtenhet att undersöka detta. Denna kan knappast vara någon tillfällighet - en sådan underlåtenhet att närmare undersöka spår som pekar mot personer med en högre samhällsställning har likheter med en lång rad andra rättsfall - alltifrån Kejneaffären till Palmemordet.
I ett annat avsnitt behandlas obducentens hustrus så kallade självmord. Det fallet är på många sätt enklare än mordet på Catrine da Costa. Även den som endast läst Lindebergs beskrivning av "självmordet" i "Döden är en man" torde bli ganska så övertygad om att självmordsteorin är så pinsamt osannolik, att endast den mest naive skulle kunna gå på den. Här lägger Borgnäs fram nya fakta, som stöder denna spontana "suntförnuftsmässiga" reaktion.
Det mest spekulativa avsnittet är förmodligen teorin om hur Catrines död skulle kunna kopplas ihop med en serie av andra mord. Här gör förvisso Borgnäs många träffande iakttagelser, och en förutsättningslös polisutredning skulle möjligen kunna följa upp dessa spår. Tyvärr talar ingenting för att vi får se några seriösa förutsättningslösa polisutredningar i fallet.
Borgnäs visar i det kanske mest övertygande avsnittet i boken, hur polisen, i nära samarbete med Leif GW Persson, och livligt påhejad av Jan Guillou, försökte sätta dit några män i Solna, som hade oturen att ha likheter med Perssons dilettantiska "gärningsmammaprofil". Det framgår med en pinsam tydlighet att denna utredning endast hade syftet att fria läkarna genom ett lätt overkligt letande efter alternativa gärningsmän, som anhölls på i stort sett inga grunder alls. Något av det mest avslöjande i hela boken är de intervjuer som Borgnäs i detta avsnitt gjorde med Guillou, Persson, och kriminalkommissarie Bo Åström, som ledde den nya utredningen.
Redan 1988 visade Hanna Olsson att åklagaren Anders Helin, genom att inte vilja ta hänsyn till de många vittnesmålen från de prostituerade kvinnor som pekade ut obducenten (som han kallade för "fladdriga vittnen"), representerade en reaktionärt elitistisk människosyn. Borgnäs bok visar att denna grundinställning går igenom även i andra avseenden. Rättsväsendet har i sig en inbyggd tendens att skydda de som befinner sig högt upp i samhällshierarkin. Det blir speciellt tydligt i de fall som handlar om sexualiserat våld. Det är förmodligen endast en tidsfråga innan Sverige får en skandal jämförbar med Dutrouxaffären.
När Per Lindebergs bok "Döden är en man" kom ut 1999 blev den oerhört uppmärksammad. Den presenterades som en bok som skulle ha bevisat att de två läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa var oskyldiga och hade utsatts för ett justitiemord. De hade visserligen inte dömts för mordet men domstolen slog fast att de var skyldiga till styckningen.
Trots att flera debattörer visade att Lindebergs metod var intimt kopplad till hans kvinnoförakt och elitistiska människosyn (se framförallt Kerstin Alfredssons analys i Arena, nr 3/2000) bibringades nog många uppfattningen att med Lindebergs bok hade sista ordet sagts i detta fall.
Det hade det inte. Och hur skulle det kunna vara så, när Lindeberg inte bara reflexmässigt ifrågasatte trovärdigheten hos alla de vittnen som hade sagt något som kunde vara till läkarnas nackdel, utan dessutom med ett förklenande (och ofta extremt manschauvinistiskt) språkbruk ifrågasatte alla dessa människors karaktärer. Själv har jag aldrig förstått hur någon människa kunnat läsa Lindebergs bok utan att fyllas med en spontan misstro mot hans behandling av materialet
Vid läsningen av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst" inser man att en sådan misstro var i högsta grad berättigad. Borgnäs bok bygger främst på det material som användes i de fyra inslag i Uppdrag Granskning under 2001 och 2002 som tog upp styckmordsfallet. Men dessutom finns ett avsnitt på nära hundra sidor (kapitel tre) som skoningslöst går igenom två centrala partier i Lindeberg bok - de som behandlade "dagboksvittnet" och "fotohandlarparet". Dessa vittnen, som systematiskt kränktes av Lindeberg, får nu en välförtjänt upprättelse. Borgnäs visar hur Lindebergs ensidiga presentation av materialet skapade en suggestiv bild av otillförlitliga vittnen, en bild som vid en närmare granskning faller sönder.
I övrigt behandlar Borgnäs samma ämnen som han tog upp i Uppdrag Granskning. Det mest väsentliga är förmodligen fallet med "arkitekten", det sista vittnet som såg Catrine i livet. Inte nog med att denne man, som brukade gå till prostituerade och var känd för sadistiska böjelser, inte undersöktes av polisen. Dessutom visade det sig att han hade en koppling till obducenten, via en polisman, som inte bara var bekant med den anklagade läkaren, utan även var hans närmaste granne. Borgnäs går systematiskt igenom polisens underlåtenhet att undersöka detta. Denna kan knappast vara någon tillfällighet - en sådan underlåtenhet att närmare undersöka spår som pekar mot personer med en högre samhällsställning har likheter med en lång rad andra rättsfall - alltifrån Kejneaffären till Palmemordet.
I ett annat avsnitt behandlas obducentens hustrus så kallade självmord. Det fallet är på många sätt enklare än mordet på Catrine da Costa. Även den som endast läst Lindebergs beskrivning av "självmordet" i "Döden är en man" torde bli ganska så övertygad om att självmordsteorin är så pinsamt osannolik, att endast den mest naive skulle kunna gå på den. Här lägger Borgnäs fram nya fakta, som stöder denna spontana "suntförnuftsmässiga" reaktion.
Det mest spekulativa avsnittet är förmodligen teorin om hur Catrines död skulle kunna kopplas ihop med en serie av andra mord. Här gör förvisso Borgnäs många träffande iakttagelser, och en förutsättningslös polisutredning skulle möjligen kunna följa upp dessa spår. Tyvärr talar ingenting för att vi får se några seriösa förutsättningslösa polisutredningar i fallet.
Borgnäs visar i det kanske mest övertygande avsnittet i boken, hur polisen, i nära samarbete med Leif GW Persson, och livligt påhejad av Jan Guillou, försökte sätta dit några män i Solna, som hade oturen att ha likheter med Perssons dilettantiska "gärningsmammaprofil". Det framgår med en pinsam tydlighet att denna utredning endast hade syftet att fria läkarna genom ett lätt overkligt letande efter alternativa gärningsmän, som anhölls på i stort sett inga grunder alls. Något av det mest avslöjande i hela boken är de intervjuer som Borgnäs i detta avsnitt gjorde med Guillou, Persson, och kriminalkommissarie Bo Åström, som ledde den nya utredningen.
Redan 1988 visade Hanna Olsson att åklagaren Anders Helin, genom att inte vilja ta hänsyn till de många vittnesmålen från de prostituerade kvinnor som pekade ut obducenten (som han kallade för "fladdriga vittnen"), representerade en reaktionärt elitistisk människosyn. Borgnäs bok visar att denna grundinställning går igenom även i andra avseenden. Rättsväsendet har i sig en inbyggd tendens att skydda de som befinner sig högt upp i samhällshierarkin. Det blir speciellt tydligt i de fall som handlar om sexualiserat våld. Det är förmodligen endast en tidsfråga innan Sverige får en skandal jämförbar med Dutrouxaffären.
Friday, February 3, 2012
Nyheten som försvann
/Om reaktionen på "Uppdrag Granskning" om styckmordet.
Publicerad i Internationalen 26/01/
I Uppdrag Granskning den 30 maj presenterades en nyhet om styckmordet på Catrine da Costa som borde hamnat på förstasidorna på alla dagstidningar. Vi fick reda på att polisen medvetet undvikit att utreda det faktum att det sista vittnet som såg Catrine i livet hade en koppling till en av de huvudmisstänkta för mordet, ”obducenten.”. Detta vittne var en välbärgad man som bodde på Östermalm som brukade gå till prostituerade. Catrine hade sovit över hos honom den sista dagen någon sett henne i livet. Denne man var bekant med en polis som i sin tur kände obducenten. I själva verket bodde de grannar, vilket inte framkom i programmet.
Trots att den sista som ser den mördade i livet vanligtvis är högintressant i mordutredningar undersöktes inte detta av polisen. Det är naturligtvis en skandal. Den borde ha presenteras som en sådan av massmedia. I stället blev tystnaden om saken mycket snart total.
Medan Rapport och SVT 24 inledningsvis tog upp saken samma kväll som programmet sändes blev det sedan tyst. Vare sig SVT:s eller TV4:s nyhetsmorgon nämnde saken. Dagens Nyheter hade några rader om att ett spår inte hade utretts utan att nämna vad det var för spår. Svenska Dagbladet var helt tyst. Aftonbladet likaså. (Att den till större delen LO-ägda Aftonbladet under de senaste åren låtit sin bevakning av frågan domineras av Jan Guillous reaktionära kampanj är i sig också högst anmärkningsvärt.) Expressen tog heller inte upp saken efter programmet trots att den faktiskt hade nämnt det dagen innan programmet sändes. Det enda undantag jag känner till är faktiskt Metro, som ibland verkar censurera sin nyhetsrapportering lite mindre än de stora drakarna.
Vad kan nu detta bero på? Det beror knappast på att sexualbrott och sexualiserat våld inte är en nyhet i massmedia. Det är det mycket ofta. Det kan inte bero på att skandaler inom polisen anses ointressanta. Sådana tas ofta upp i media.
Svaret på frågan är snarare den att sexualiserat våld i organiserade former som infattar samhällets övre skikt är en känslig sak, som ställer alltför obehagliga frågor om detta samhälle. Samma inställning såg vi när pedofilhärvan i Italien, Tyskland och Ryssland avslöjades förra hösten. Det blev bara små notiser, trots att den enligt varje rimlig nyhetsbedömning måste ses som en stor nyhet. Om enskilda psykopater begår grova våldsbrott slås det ofta upp stort. Men när saker kommer fram som ställer frågor om hur sexualiserat våld är inbyggt i själva samhällshierarkin är tystnaden öronbedövande.
Det gäller, tragiskt nog, även vänstertidningar som Arbetaren, Proletären, Offensiv och Flamman, som i sina senaste nummer är lika tysta. De verkar inte inse att detta inte bara är en stor nyhet, utan även en politiskt viktig sådan.
Att sexualiserat våld och sexuella övergrepp i organiserade former är en politiskt känslig fråga visades i Belgien 1996, då Dutrouxaffären närmast ledde till en förrevolutionär situation. Detta inser naturligtvis den borgerliga pressen – de har kanske goda skäl för sin tystnad. Men för socialister borde detta vara ett desto större skäl att ta upp det.
Erik Rodenborg
Publicerad i Internationalen 26/01/
I Uppdrag Granskning den 30 maj presenterades en nyhet om styckmordet på Catrine da Costa som borde hamnat på förstasidorna på alla dagstidningar. Vi fick reda på att polisen medvetet undvikit att utreda det faktum att det sista vittnet som såg Catrine i livet hade en koppling till en av de huvudmisstänkta för mordet, ”obducenten.”. Detta vittne var en välbärgad man som bodde på Östermalm som brukade gå till prostituerade. Catrine hade sovit över hos honom den sista dagen någon sett henne i livet. Denne man var bekant med en polis som i sin tur kände obducenten. I själva verket bodde de grannar, vilket inte framkom i programmet.
Trots att den sista som ser den mördade i livet vanligtvis är högintressant i mordutredningar undersöktes inte detta av polisen. Det är naturligtvis en skandal. Den borde ha presenteras som en sådan av massmedia. I stället blev tystnaden om saken mycket snart total.
Medan Rapport och SVT 24 inledningsvis tog upp saken samma kväll som programmet sändes blev det sedan tyst. Vare sig SVT:s eller TV4:s nyhetsmorgon nämnde saken. Dagens Nyheter hade några rader om att ett spår inte hade utretts utan att nämna vad det var för spår. Svenska Dagbladet var helt tyst. Aftonbladet likaså. (Att den till större delen LO-ägda Aftonbladet under de senaste åren låtit sin bevakning av frågan domineras av Jan Guillous reaktionära kampanj är i sig också högst anmärkningsvärt.) Expressen tog heller inte upp saken efter programmet trots att den faktiskt hade nämnt det dagen innan programmet sändes. Det enda undantag jag känner till är faktiskt Metro, som ibland verkar censurera sin nyhetsrapportering lite mindre än de stora drakarna.
Vad kan nu detta bero på? Det beror knappast på att sexualbrott och sexualiserat våld inte är en nyhet i massmedia. Det är det mycket ofta. Det kan inte bero på att skandaler inom polisen anses ointressanta. Sådana tas ofta upp i media.
Svaret på frågan är snarare den att sexualiserat våld i organiserade former som infattar samhällets övre skikt är en känslig sak, som ställer alltför obehagliga frågor om detta samhälle. Samma inställning såg vi när pedofilhärvan i Italien, Tyskland och Ryssland avslöjades förra hösten. Det blev bara små notiser, trots att den enligt varje rimlig nyhetsbedömning måste ses som en stor nyhet. Om enskilda psykopater begår grova våldsbrott slås det ofta upp stort. Men när saker kommer fram som ställer frågor om hur sexualiserat våld är inbyggt i själva samhällshierarkin är tystnaden öronbedövande.
Det gäller, tragiskt nog, även vänstertidningar som Arbetaren, Proletären, Offensiv och Flamman, som i sina senaste nummer är lika tysta. De verkar inte inse att detta inte bara är en stor nyhet, utan även en politiskt viktig sådan.
Att sexualiserat våld och sexuella övergrepp i organiserade former är en politiskt känslig fråga visades i Belgien 1996, då Dutrouxaffären närmast ledde till en förrevolutionär situation. Detta inser naturligtvis den borgerliga pressen – de har kanske goda skäl för sin tystnad. Men för socialister borde detta vara ett desto större skäl att ta upp det.
Erik Rodenborg
Tuesday, January 24, 2012
Ondskans förnekare
Recension av
Olav Hammer, Catharina Raudvere, Berättelser om ondska,
Wahlström och Widstrand 2000.
Publicerad i Internationalen våren 2000.
Det är svårt att definiera ondska men det är lätt att konstatera att den finns. I folktro och religion har ondskan varit ett centralt begrepp i tusentals år. Det uppstod inte med kristendomen utan fanns även på olika sätt i förkristna religioner och moralläror. I den fornegyptiska religionen, till exempel, representerades ondskan av guden Set, som i myterna anklagas både för att styckmördat sin bror Osiris och sexuellt förgripit sig på sin brorson (och systerson!) barnet Horus. Det godas representant i dessa myter är främst gudinnan Isis, som lyckas uppväcka Osiris från de döda och försvarar Horus inför Sets övergrepp.
I Nya Testamentet beskrivs ondskan genomgående i termer av egoism, likgiltighet och girighet. Ondskans främsta redskap här är inte udda eller utstötta grupper som prostituerade eller spetälska utan de rika, mäktiga och välmående.
I antologin "Berättelser om ondskan" har Olav Hammer och Catharina Raudvere sammanställt olika bidrag som försöker diskutera synen på ondskan under de senaste tusen åren. Det är ett ambitiöst försök, men resultatet är inte speciellt lyckat. Det finns några höjdpunkter i antologin. Dels Thomas Anderbergs bidrag, där han för en diskussion om ondska och teologi. Den är begreppsmässigt mycket klar och överskådlig. Han diskuterar på ett övertygande sätt olika försök att förneka eller bagatellisera ondskan. Olav Hammers eget inlägg i antologin tillhör också de läsvärda inslagen. Han beskriver de amerikanska idéströmningar som ser ondskan som en illusion och visar på den linje som går från mesmerismen och Christian Science till dagens New Age-läror.
Flera av inläggen handlar knappast alls om ondska. Magnus Bergs och Åsa Anderssons kapitel handlar om de förvirrade föreställningarna om den orientaliska kulturen som finns hos svenskar i en invandrartät förort till Göteborg. Dessa föreställningar handlar bara ytterst marginellt om "ondska" men är snarare ett exempel om folkloristiska föreställningar om det udda och avvikande. Det folkloristiska temat finns även i ett kapitel om en häxprocess i det tidiga 1700-talets Sverige och i ett som handlar om hur kvinnor på 1800-telet ansågs ta djävulen till hjälp för att slippa barnafödandets plågor.
Det sämsta, men samtidigt på ett sätt mest intressanta, kapitlet är Asbjörn Dyrendals kapitel "Satanismen och den moderna ondskan". Det utgör ett exempel på en av den vanligaste försvarsmekanisema inför ondska idag: förnekande. I Dyrendals värld är bortträngda traumatiska minnen en modern folksägen och de forskare som studerar bortträngda minnen eller multipelpersonligheter hysteriska spridare av denna folksägen. Han är obekant med (eller väljer att inte ta hänsyn till) den kliniska forskning som finns om trauman och bortträngningar och lägger i stället fram vad som i realiteten blir en ovanligt märklig konspirationsteori, där psykologer, psykiatriker, anhöriga och socialarbetare tillsammans inplanterar "falska minnen" av rituella, och andra, övergrepp hos barn och vuxna. I denna konspiration ingår uppenbarligen även de rättsmedicinare, som i dessa fall så ofta funnit medicinska bevis på att övergrepp förekommit. Att minnen trängs bort från medvetandet är nu inte en modern myt utan ett bevisat faktum - de flesta av Örebropedofilens offer minns inte de på video dokumenterade övergreppen.
I det samhälle vi lever idag, den imperialistiska borgarklassens nya världsordning, där allt som står i vägen för en helt obegränsad exploatering av människor, undertryckta klasser och hela folk rivs ned är det populärt att se föreställningar om ondska som ett viktigare studieobjekt än ondskan själv. Så fort saker dyker upp som stör nattsömnen, vare sig de handlar om organhandel i tredje världen, rituella och sadistiska övergrepp mot barn, eller CIA:s tankekontrollexperiment, finns det sociologer, etnologer och antropologer som är mer intresserade att undersöka "ryktesspridningen" med en folkloristisk begreppsapparat än att undersöka om anklagelserna har en reell grund. Att undersöka detta förnekelsemaskineris mekanismer skulle vara av ett mycket större intresse än den folkloristiska utgångspunkten i flera av avsnitten i denna bok.
Erik Rodenborg
Olav Hammer, Catharina Raudvere, Berättelser om ondska,
Wahlström och Widstrand 2000.
Publicerad i Internationalen våren 2000.
Det är svårt att definiera ondska men det är lätt att konstatera att den finns. I folktro och religion har ondskan varit ett centralt begrepp i tusentals år. Det uppstod inte med kristendomen utan fanns även på olika sätt i förkristna religioner och moralläror. I den fornegyptiska religionen, till exempel, representerades ondskan av guden Set, som i myterna anklagas både för att styckmördat sin bror Osiris och sexuellt förgripit sig på sin brorson (och systerson!) barnet Horus. Det godas representant i dessa myter är främst gudinnan Isis, som lyckas uppväcka Osiris från de döda och försvarar Horus inför Sets övergrepp.
I Nya Testamentet beskrivs ondskan genomgående i termer av egoism, likgiltighet och girighet. Ondskans främsta redskap här är inte udda eller utstötta grupper som prostituerade eller spetälska utan de rika, mäktiga och välmående.
I antologin "Berättelser om ondskan" har Olav Hammer och Catharina Raudvere sammanställt olika bidrag som försöker diskutera synen på ondskan under de senaste tusen åren. Det är ett ambitiöst försök, men resultatet är inte speciellt lyckat. Det finns några höjdpunkter i antologin. Dels Thomas Anderbergs bidrag, där han för en diskussion om ondska och teologi. Den är begreppsmässigt mycket klar och överskådlig. Han diskuterar på ett övertygande sätt olika försök att förneka eller bagatellisera ondskan. Olav Hammers eget inlägg i antologin tillhör också de läsvärda inslagen. Han beskriver de amerikanska idéströmningar som ser ondskan som en illusion och visar på den linje som går från mesmerismen och Christian Science till dagens New Age-läror.
Flera av inläggen handlar knappast alls om ondska. Magnus Bergs och Åsa Anderssons kapitel handlar om de förvirrade föreställningarna om den orientaliska kulturen som finns hos svenskar i en invandrartät förort till Göteborg. Dessa föreställningar handlar bara ytterst marginellt om "ondska" men är snarare ett exempel om folkloristiska föreställningar om det udda och avvikande. Det folkloristiska temat finns även i ett kapitel om en häxprocess i det tidiga 1700-talets Sverige och i ett som handlar om hur kvinnor på 1800-telet ansågs ta djävulen till hjälp för att slippa barnafödandets plågor.
Det sämsta, men samtidigt på ett sätt mest intressanta, kapitlet är Asbjörn Dyrendals kapitel "Satanismen och den moderna ondskan". Det utgör ett exempel på en av den vanligaste försvarsmekanisema inför ondska idag: förnekande. I Dyrendals värld är bortträngda traumatiska minnen en modern folksägen och de forskare som studerar bortträngda minnen eller multipelpersonligheter hysteriska spridare av denna folksägen. Han är obekant med (eller väljer att inte ta hänsyn till) den kliniska forskning som finns om trauman och bortträngningar och lägger i stället fram vad som i realiteten blir en ovanligt märklig konspirationsteori, där psykologer, psykiatriker, anhöriga och socialarbetare tillsammans inplanterar "falska minnen" av rituella, och andra, övergrepp hos barn och vuxna. I denna konspiration ingår uppenbarligen även de rättsmedicinare, som i dessa fall så ofta funnit medicinska bevis på att övergrepp förekommit. Att minnen trängs bort från medvetandet är nu inte en modern myt utan ett bevisat faktum - de flesta av Örebropedofilens offer minns inte de på video dokumenterade övergreppen.
I det samhälle vi lever idag, den imperialistiska borgarklassens nya världsordning, där allt som står i vägen för en helt obegränsad exploatering av människor, undertryckta klasser och hela folk rivs ned är det populärt att se föreställningar om ondska som ett viktigare studieobjekt än ondskan själv. Så fort saker dyker upp som stör nattsömnen, vare sig de handlar om organhandel i tredje världen, rituella och sadistiska övergrepp mot barn, eller CIA:s tankekontrollexperiment, finns det sociologer, etnologer och antropologer som är mer intresserade att undersöka "ryktesspridningen" med en folkloristisk begreppsapparat än att undersöka om anklagelserna har en reell grund. Att undersöka detta förnekelsemaskineris mekanismer skulle vara av ett mycket större intresse än den folkloristiska utgångspunkten i flera av avsnitten i denna bok.
Erik Rodenborg
Subscribe to:
Posts (Atom)