Om Sai Baba, Conny Larsson och "Bakom clownens mask".
/Jag skrev denna artikel för "FRI-brevet" (föreningen FRI:s medlemstidning) och den publicerades där i nummer 2/2005. Jag har här gjort två smärre ändringar i texten. Vill dessutom nämna att Sai Baba dog 2011. Och att boken ifråga tyvärr också innehöll ett förord av Rigmor Robért, som med fördel kunde ha utgått./
Sexuella övergrepp mot barn i religiösa sammanhang har blivit mycket uppmärksammat de senaste åren. Det gäller etablerade kyrkor som katolska kyrkan - det gäller också mindre sekter som exempelvis Hare Krishna.
Ett av de sammanhang där sexuella övergrepp mot barn varit ett återkommande tema under en lång tid är en del av de rörelser som bygger på hinduiska "gurus". Dessa personer, som ganska så ofta hävdar att de är en gud personifierad, förväntas vanligen leva i celibat. Att de ofta inte gör det är i praktiken väl belagt - att de alltför ofta dessutom förfaller till rena övergrepp, mot kvinnor och barn, är också väl belagt.
Det mest kända exemplet är Sai Baba.
Han är ledaren för en rörelse som har miljontals anhängare i Indien, och många sympatisörer i väst. Under de senaste åren har dock anhängarskaran i väst minskat betydligt.
En av Sai Babas främste anhängare i Sverige var under många år Conny Larsson. I intervju-boken "Guds lille clown" berättade han om sin kärlek till Sai Baba.
Nu har han i den självbiografiska boken "Bakom clownens mask: sanningar, sekter och sex", Debutantförlaget 2005, beskrivit om hur han lyckades bryta med Sai Baba. Boken handlar även om hans uppväxt och liv i övrigt, men nära hälften av boken handlar om hans erfarenheter av Sai Baba-rörelsen.
Med en traumatisk barndom, fylld av övergrepp, i botten, och efter en period som anhängare till Maharishi Mahesh Yogi, blev han rekryterad till Sai Baba och dennes rörelse. Han beskriver denna period nästan som en förälskelse. Sai Baba skänkte kärlek och trygghet och verkade ha lösningen på tillvarons problem.
Men ganska snart började det uppstå nya problem. På ett tidigt stadium började Sai Baba göra sexuella utspel mot Conny Larsson, vilka motiverades med att Conny måste "rätta till sin kundalinikraft". Han lyckades bortse från detta, och antog att Sai Baba hade ett högre syfte med vad han gjorde.
Men det gick inte att tränga bort sanningen hur länge som helst. Efter ett tag visade det sig att den "celibatäre" Sai Baba inte endast hade sexuella kontakter med unga män i sin rörelse, utan han begick även övergrepp mot minderåriga pojkar. Vad som skakade Conny Larsson mest var att det så ofta var unga pojkar som Sai Baba rutinmässigt valde ut som sina sexualobjekt. Oftast fick dessa pojkar dessutom betalt vilket gör att Sai Babas kultcentrum i hög grad framstår som en täckmantel för organiserad barnprostitution.
Men även andra störande saker framkom. Till exempel upptäckte Conny Larsson efter ett tag att ett av bevisen på Sai Babas "gudomlighet" - hans förmåga att materialisera föremål ur tomma intet -. inte var något annat än trolleritrick.
Den slutliga brytningen kom 1999 när Conny Larsson hade återvänt till Sverige från sitt sista besök hos Sai Baba. Han lyckades få majoriteten av rörelsens medlemmar i Sverige att bryta med Sai Baba. Endast en liten spillra av de mest rättrogna återstår.
Conny Larsson hade tidigare kontaktats av en amerikansk filmproducent, som hade velat göra en film om Connys väg till Sai Baba. Efter att han brutit med gurun, kontaktade han denne man och förklarade att han inte ville fortsätta med ett filmprojekt som hyllade en rörelse där det förekom pedofili. Han fick svaret: "Conny! Det där har jag känt till sen 70-talet, det är inget att bry sig om, pojkarna ska bara vara tacksamma att de delges denna gudomliga beröring". På något sätt tycker jag att denna mening tillhör det mest skakande i hela boken.
Boken är angelägen och välskriven. Den kan på många sätt rekommenderas.
Sunday, September 30, 2012
Wednesday, September 26, 2012
Vilka pekades ut som sexköpare i bordellhärvan?
/Originalartiklarna från Socialisten juli 2005./
Lennart Geijer, Socialdemokratisk justitieminister och sexköpare
/Överst finns presentationen av de namn som pekas ut i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Mannen, makten, mörkläggningen. Efter detta kommer den ledare som försvarade och motiverade publiceringen. /
-------------------------------------------------------------------------
1. Vilka var kunderna?
I rikspolischef Carl Perssons PM, som byggde på uppgifter från kriminalpolisen och Säpo, nämns sex personer med viktiga positioner i samhället (s 177, 238) Dessa var.
Lennart Geijer, justitieminister (s) fram till valet hösten 1976.
Att han verkligen var sexköpare vittnar många om. Han utpekades redan 1970 av en prostituerad kvinna, Lillemor Östlin, som hade ett långvarigt förhållande med honom och som nu kommit med en bok (Hinsehäxan) om sitt liv. Flera kvinnor som arbetade för Doris H. angav honom, inklusive en av småflickorna (Emelie, då15 år s.222) och en kvinna som senare blev riksdagsledamot (s.48). Också minst en kund nämner honom.
Thorbjörn Fälldin, Centerpartiets och den borgerliga oppositionens ledare fram till regeringsskiftet 1976. Därefter statsminister.
Flera prostituerade uppger att Fälldin var kund (s.383), bland andra den minderåriga Liv. Personalen på det behandlingshem där Liv bodde 1976 har berättat att Fälldins framträdande på TV väckte väldigt starka aggressioner hos henne, att hon bland annat skrek ”Den grisen!”
Även Emelie s.222.
Olof Frånstedt, dåvarande byråchef på Säpo, säger i boken: ”Thorbjörn Fälldin var bara en av de kända män som registerades av Säpo utanför bordellmammans bostad.” (s. 13, 61)
Vice talman Cecilia Nettelbrandt (Folkpartiet), hade ett förhållande med Doris Hopp. Finns med på avlyssniningsband (s 238). Lämnade alla uppdrag efter att Doris H fått sin dom.
Riksbankschef Krister Wickman
Landshövding Ragnar Lassinanti och borgarråd Hjalmar Mehr (s)
En icke namngiven person i Rikspolisstyrelsens ledningsfunktion.
Dessutom sägs i PM:2 att en av de prostituerade hävdat att hon ”väl känner de flickor som betjänat cå Stig Östberg”, det vill säga förundersökningsledaren i målet mot Hopp .
Carl Persson hade bara tagit med ett axplock av de namn som polisen och Säpo fått fram på olika sätt (telefonavlyssning, anteckningar i Hopps adressböcker, namn som de förhörda kvinnorna nämnt – trots att poliserna fått klara direktiv att inte fråga.) Utredarna skrev en förteckning på cirka 40 namn, som Östberg inte ville ha med att göra och som fortfarande är sekretessbelagd. Dessutom gjordes en mer omfattande lista i samarbete mellan Morgan Svensson och Säpos Karl Hugo Jansson. (Vad hände med den?)
Politiker som nämns av flera prostituerade är enligt boken:
Olof Johansson, (nämns på banden, och är enligt en kvinna ”en drömkund”) då vice ordförande för Centerpartiet. s177 VAR BL.A. TILLSAMMANS MED EMELIE
Gunnar Sträng, finansminister (s) till hösten 1976. Kallades ”killen som håller i pengarna” av de prostituerade.177, 183
Olof Palme, statsminister (s) fram till regimgiftet 1976. I boken ges ingen tydlig källa, men idag säger Deanne att bland andra ”Liv” namngivit honom ÄVEN EN MEDLEM AV DORIS HOPPS FAMILJ BEKRÄFTAR ATT HON TRÄFFAT HONOM I SAMMANHANG MED SYSTERN. FLERA KVINNOR HAR I INTERVJUER MED ANDRA JOURNALISTER BEKRÄFTAT HANS NAMN (se intervju).
Kunder från överklassen och samhällets övriga elit talas det mer tyst om. I boken nämns:
Erling Persson, huvudägare till ett av Sveriges största företag H&M (Han nämns flera gånger i de avlyssnade telefonsamtalen. Doris H var arg för att han inte betalade i tid. s. 66…)
Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Torsten Eriksson
Acke Asping ton, ägare till välrenommerat antikvariat i Gamla Stan, (s 199, 200, 208, 216 mm)
Bobo Dahlström, förmögen gallerist som enligt Doris H ”gått igenom hela registert, närmare 40 stycken” (s 69).
Annars heter det:
”den sörmländske slottsherrern, greven” (s.65).”Ett hovrättsråd”, ”en domare”, två höga domstolsjurister”, ”en kammaråklagare”, ”hovrättsrådet”( s. 47) ”en äldre herre som tillhörde den absoluta makteliten” (Emelie s 222)
”en av kungafamiljens främsta medlemmar” (inte kungen själv, dock), ”halva släkten i en känd bokförläggarfamilj” (enligt Doris gamle vän Olle s. 85). ”Noppe” (enligt bland andra polisen Erik Gunnarsson s. 69). ”Farbror Kalle”, känd adelsman med Sveriges största samling pornografi.
”en Wallenberg”;”ingen av de riktiga höjdarna men i allafall en Wallenberg”, s 157
Kriminella
Mr X, Leif Stenberg-Skiffer
Fleming Broman, krögare på Sandhamn, senare dömd för grovt narkotikabrott, s 152
------------------------------------
2. Ledaren i Socialisten juli 2005
Publiceringen av boken Männen, makten och mörkläggningen har uppmärksammats en hel del i media.
Men när man surfar på nätet för att läsa recensionerna av, och artiklarna om, boken märker man ganska snart att det är en sak som alla skribenter, vare sig de är positiva eller negativa till boken, har gemensamt. De tassar som katter runt den heta gröten när det gäller en central fråga: Vilka var bordellkunderna? Torskarna identifieras inte utan beskrivs som ”det högre skrået”, ”högt uppsatta män” eller ”politiker och andra kända personer”. Detta trots att många namnges i boken.
Kan det vara av juridiska skäl som alla skribenter är så återhållsamma? Är de rädda för att bli stämda för förtal? Kanske är det så i en del fall, de som inte har någon större publicistisk vana (som till exempel ROKS). De har helt enkelt låtit sig skrämmas av en papperstiger. För inte ens Olof Johansson, före detta ledare för Centerpartiet, som är en av de få som offentligt gjort ett försök att tillbakavisa uppgifterna i boken, har vågat driva saken till åtal. Han ursäktar detta genom att i Aftonbladet (29/9-2004) hävda att ”Boken är en sån sällsynt sörja. Jag vill inte åt deras skitiga pengar.” Björn Tarras-Wahlberg har hotat med skadestånd på en halv miljon kronor, men inget har hänt. Boken kom ut i september 2004 och fortfarande har ingen stämt Deanne Rauscher. Orsaken till att de flesta avstår från att publicera namnen är därför knappast rädslan för att bli stämda.
Udden i Thomas Kangers recension i DN (28/9-2004) riktas just mot publiceringen av namnen. Han fördömer det som en ”farsot” och ”skvaller”. Visst kan vi hålla med om att man ska vara återhållsam med att publicera detaljer om människors privatliv. Alla som har läst Socialisten under ett antal år vet också att vi är bland de sista att göra detta. Till skillnad från nästan alla andra som håller på med politik använder vi oss inte av personliga attacker mot våra politiska motståndare. Vi lyfter alltid fram sakfrågan, inte personen, och argumenterar med fakta och analys. Men vi anser det vara helt berättigat att publicera namnen på bordellkunderna, eftersom de visar på de starka band som finns mellan olika delar av eliten.Och så länge det hela döljs i anonymitet kan banden ifrågasättas och bagatelliseras.
En av marxismens grundteser är att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Med detta menar vi förstås inte att undersköterskor som lever på en minimilön har något gemensamt med Wallenberg. Det är samhällets toppar – högre tjänstemän, ledande politiker, kapitalister, mediaägare, justitieråd, generaler – som har ett gemensamt intresse och i viss utsträckning agerar gemensamt (framförallt till försvar av det kapitalistiska systemet). Marxister attackeras för att vara konspirationsteoretiker när de hävdar detta. För det finns väl inga band mellan människor som är så olika?
Egentligen är denna invändning irrelevant, för det behöver inte finnas konkreta band mellan människor för att de ska agera gemensamt. Men normalt sett underlättar det. Och sådana band finns. Hur de ser ut och var de knyts samman är dock oklart och det är förstås i elitens intresse att bevara det så. Då och då skymtar de dock fram. Boken Männen, makten och mörkläggningen sätter ljuset på en del av dessa. Det framgår till exempel att efter ett sent plenum i riksdagen om budgetfrågor kring lucia 1974 finns det inga problem för politiker från motsatta parlamentariska skyttegravar att låta prostituerade ”förgylla” den gemensamma efterfesten.
Bordellhärvan visar också på den moral som rådde bland dem som bestämmer – att det var ok att köpa människor för sitt eget nöjes skull. Att en sån attityd fanns bland borgerliga parlamentariker kanske inte förvånar så många, fler blir nog besvikna över hur insyltade arbetarrörelsens representanter var. Uppenbarligen hade de redan då fjärmat sig långt från de flesta.
En sista orsak till varför vi publicerar namnen är att vi inte vill vara med i den obehagliga dubbelmoral som övrig media medverkar till. När bordellhärvan avslöjades på sjuttiotalet hängdes de prostituerade ut med namn, adresser och arbeten. För dem gällde inte den privata integriteten, de sålde ju redan sin kropp offentligt. Identitetsskyddet gällde bara för torskarna. Visserligen har en del hänt sedan dess. Arbetarrörelsens bas lyckades (mot ledningens vilja) driva igenom att kunderna kriminaliserades, men frågan är – har det blivit någon större förändring i samhällstoppen?
Jonathan Clyne
Tuesday, September 18, 2012
Att förneka övergrepp mot barn: exemplet "Familjen"
Förnekande är en försvarsmekanism. Den används som bekant både individuellt och socialt.
Att förneka uppenbara övergrepp mot barn är inte endast något som förövare som åker fast gör. Det görs dagligen i hela samhället, på alla nivåer.
Någon kan förstås mena att det ovanstående är paranoia. Att det jag kallar förnekande i själva verket handlar om att man är förnuftig och inte faller för fantasifulla anklagelser.
Men ta ett exempel på förnekande, ta den religiösa sekten Familjen/Guds barn. Den ;grundades i tidigt 70-tal av David Berg. I kanske tio års tid innehöll sektens interna publikationer en de facto helt öppen propaganda för incest och pedofili. Några exempel finns här, här och här.
Efter några år började avhoppare berätta om sexuella övergrepp mot barn inom sekten. En av de första var Deborah Davies, dotter till sektens grundare David Berg. I sin bok "The Children of God" 1984 berättar hon bland annat om faderns sexuella övergrepp.
Ricky Rodriguez, pojken som beskrevs på ett så sexualiserat sätt i den av sekten producerade boken "The story of Davidito" (som beskrivs i en av länkarna ovan), tog många år senare lagen i egna händer och hämnades övergreppen i barndomen genom att döda sin f.d. barnflicka (syftet var egentligen att döda modern, den nuvarande sektledaren Karen Zerby, men hon höll sig effektivt gömd), och sedan begå självmord. Innan han gjorde detta spelade han in denna video.
Det finns idag oerhört många vittnesmål om sexuella övergrepp mot barn inom "Familjen". Och det är väl inte så konstigt, då sektledningen under tio år producerade en mängd texter av sådan typ...
Man skulle kunna tro att de enda som förnekade existensen av övergrepp mot barn inom denna märkliga organisation vore sektens egna talesmän och advokater.
Men, nej då. Bland de religionsvetare som skrivit om denna sekt är det regel snarare än undantag att förneka övergreppen. Så till exempel gav de framstående forskarna James R. Lewis och Gordon Melton 1994 ut en bok, "Sex, slander and salvation" som var ett enda långt försök att försvara sekten mot anklagelser. I sitt förord medger de själva att boken tillkom på direkt begäran från "Familjen"...
I Danmark gav den ansedde religionsvetaren Mikael Rothstein ut sin bok "Gud er blå" 1996, om nya religiösa rörelser. Där skrev han detta om "Familjen": "Familjen är oskyldig till anklagelserna, men har mycket svårt att skaka av sig ryktena"(s. 143-143 i svenska upplagan "Gud är blå" 1997).
I Sverige skriver Liselotte Frisk i sin bok "Nyreligiositet i Sverige" 1997: "Bergs utgångspunkt var att barn inte ska uppfatta sin sexualitet som något dåligt och därmed undertrycka sina naturliga tendenser. Tvärtom bör den vuxne acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet. Utifrån denna lära var steget inte långt till att rörelsen skulle börja anklagas för sexuella övergrepp mot barn... I inget fall hittades dock någon grund för anklagelserna"(s. 107). .
Man kan ju undra sig vilken typ av klärvoajans Rothstein besitter för att självsäkert hävda att "Familjen" är oskyldig till anklagelserna, trots dess eget material och trots så många avhoppares vittnesmål. Och man kan ju undra sig hur Liselotte Frisk kan läsa sektens milt sagt märkliga material om barnsex och endast uppfatta det som något som handlar om att "acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet".
Och om det nu är sant att det i inget fall "hittades någon grund för anklagelserna", rent juridiskt, visar det ju endast på rättsväsendets oförmåga att hantera anklagelser om övergrepp mot barn.
Det är faktiskt författare som dessa som mycket ofta brukar skriva de akademiska läroböckerna om nya religiösa rörelser. ... I Sverige, såväl som i Danmark och USA.
I vårt samhälle kan alltså framstående akademiska auktoriteter så lättvindigt bortförklara och förneka helt uppenbara övergrepp. Personer som själva har tillgång till just de fakta som entydigt talar för att övergreppen är verkliga. Och som alltså borde veta bättre. Och som förmodligen också vet bättre.
Det säger en del saker om samhället av idag.
-------------------------------------------------------
Mer om övergreppen inom "Familjen" finns i Charlotte Esséns bok "Sektbarn", Bonniers 2008, s. 227- 279. För kritisk information om sekten på nätet, se sidan xfamily.org.
Att förneka uppenbara övergrepp mot barn är inte endast något som förövare som åker fast gör. Det görs dagligen i hela samhället, på alla nivåer.
Någon kan förstås mena att det ovanstående är paranoia. Att det jag kallar förnekande i själva verket handlar om att man är förnuftig och inte faller för fantasifulla anklagelser.
Men ta ett exempel på förnekande, ta den religiösa sekten Familjen/Guds barn. Den ;grundades i tidigt 70-tal av David Berg. I kanske tio års tid innehöll sektens interna publikationer en de facto helt öppen propaganda för incest och pedofili. Några exempel finns här, här och här.
Efter några år började avhoppare berätta om sexuella övergrepp mot barn inom sekten. En av de första var Deborah Davies, dotter till sektens grundare David Berg. I sin bok "The Children of God" 1984 berättar hon bland annat om faderns sexuella övergrepp.
Ricky Rodriguez, pojken som beskrevs på ett så sexualiserat sätt i den av sekten producerade boken "The story of Davidito" (som beskrivs i en av länkarna ovan), tog många år senare lagen i egna händer och hämnades övergreppen i barndomen genom att döda sin f.d. barnflicka (syftet var egentligen att döda modern, den nuvarande sektledaren Karen Zerby, men hon höll sig effektivt gömd), och sedan begå självmord. Innan han gjorde detta spelade han in denna video.
Det finns idag oerhört många vittnesmål om sexuella övergrepp mot barn inom "Familjen". Och det är väl inte så konstigt, då sektledningen under tio år producerade en mängd texter av sådan typ...
Man skulle kunna tro att de enda som förnekade existensen av övergrepp mot barn inom denna märkliga organisation vore sektens egna talesmän och advokater.
Men, nej då. Bland de religionsvetare som skrivit om denna sekt är det regel snarare än undantag att förneka övergreppen. Så till exempel gav de framstående forskarna James R. Lewis och Gordon Melton 1994 ut en bok, "Sex, slander and salvation" som var ett enda långt försök att försvara sekten mot anklagelser. I sitt förord medger de själva att boken tillkom på direkt begäran från "Familjen"...
I Danmark gav den ansedde religionsvetaren Mikael Rothstein ut sin bok "Gud er blå" 1996, om nya religiösa rörelser. Där skrev han detta om "Familjen": "Familjen är oskyldig till anklagelserna, men har mycket svårt att skaka av sig ryktena"(s. 143-143 i svenska upplagan "Gud är blå" 1997).
I Sverige skriver Liselotte Frisk i sin bok "Nyreligiositet i Sverige" 1997: "Bergs utgångspunkt var att barn inte ska uppfatta sin sexualitet som något dåligt och därmed undertrycka sina naturliga tendenser. Tvärtom bör den vuxne acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet. Utifrån denna lära var steget inte långt till att rörelsen skulle börja anklagas för sexuella övergrepp mot barn... I inget fall hittades dock någon grund för anklagelserna"(s. 107). .
Man kan ju undra sig vilken typ av klärvoajans Rothstein besitter för att självsäkert hävda att "Familjen" är oskyldig till anklagelserna, trots dess eget material och trots så många avhoppares vittnesmål. Och man kan ju undra sig hur Liselotte Frisk kan läsa sektens milt sagt märkliga material om barnsex och endast uppfatta det som något som handlar om att "acceptera och inte försöka dämpa barnens nyfikenhet på sin egen sexualitet".
Och om det nu är sant att det i inget fall "hittades någon grund för anklagelserna", rent juridiskt, visar det ju endast på rättsväsendets oförmåga att hantera anklagelser om övergrepp mot barn.
Det är faktiskt författare som dessa som mycket ofta brukar skriva de akademiska läroböckerna om nya religiösa rörelser. ... I Sverige, såväl som i Danmark och USA.
I vårt samhälle kan alltså framstående akademiska auktoriteter så lättvindigt bortförklara och förneka helt uppenbara övergrepp. Personer som själva har tillgång till just de fakta som entydigt talar för att övergreppen är verkliga. Och som alltså borde veta bättre. Och som förmodligen också vet bättre.
Det säger en del saker om samhället av idag.
-------------------------------------------------------
Mer om övergreppen inom "Familjen" finns i Charlotte Esséns bok "Sektbarn", Bonniers 2008, s. 227- 279. För kritisk information om sekten på nätet, se sidan xfamily.org.
Wednesday, September 5, 2012
Fem år sedan Selimovic stoppade "Under Skalet"
De två inläggen nedan handlar om "Under Skalet" - boken och pjäsen. Jag lyfter upp dem för att det i dagarna är fem år sedan Jasenko Selimovic stoppade denna viktiga pjäs.
Tyvärr verkar inte hans efterträdare vilja sända den heller. Man kan fråga sig vad Radioteatern är så rädda för?
Det är en fråga om både en inskränkning av yttrandefriheten och ett angrepp på barns rättigheter. Så länge den inte sänds kan man bara konstatera att Sveriges Radio är fiender till att de som utsatts för övergrepp i barndomen ska få berätta om sin verklighet. Om de inte heter Jan Guillou, förstås...
Tyvärr verkar inte hans efterträdare vilja sända den heller. Man kan fråga sig vad Radioteatern är så rädda för?
Det är en fråga om både en inskränkning av yttrandefriheten och ett angrepp på barns rättigheter. Så länge den inte sänds kan man bara konstatera att Sveriges Radio är fiender till att de som utsatts för övergrepp i barndomen ska få berätta om sin verklighet. Om de inte heter Jan Guillou, förstås...
Historien om "Under Skalet"
Linnéa Liljas bok "Under Skalet", som jag skrev om nedan , kom snart att bevisa vad man redan visste. Nämligen att "rituella övergrepp" är ett brännhett ämne, som ingen vill ta i. Och som leder till de mest bisarra panikreaktioner när det kommer upp.
Det gjordes nämligen en radiopjäs utifrån det fall som "Under Skalet" byggde på. Några minuter innan sändningstid den 1 september 2007 ingrep en skärrad radioteaterchef, Jasenko Selimovic, och stoppade den. De olika turer som sedan kom, med motsägelsefulla budskap, löften som aldrig hölls, bortförklaringar, uppenbar rädsla från de ansvarigas sida, osv säger en hel del om hur känsligt ämnet är.
Nedan kommer inlägg jag skrev när det begav sig ,med kommentarer till de olika vändningarna.
Men innan dess - vad hände sen med Jasenko Selimovic? Jo, han lämnade radioteatern och blev folkpartistisk politiker och gjorde debattinlägg där han med emfas hävdade att "socialismen" hotar "friheten". Inte mig emot, det är bättre att han skriver pinsamma debattartiklar om inbillade socialistiska hot mot friheten än att han själv har en maktposition där han mer konkret kan stampa ner friheten för de som vill berätta om övergrepp mot barn.
31/8 2007 Linnéa Lilja i radioteatern
I morgon klockan 13.30 i P1 spelar radioteatern en föreställning, som utgår från Linnéa Liljas bok "Under Skalet". Av döma av hur den presenteras på Sveriges Radios hemsida kommer föreställningen så vitt jag förstår att koncentrera sig på frågan om faderns skuld, men den som läst boken vet att Linnéa Liljas självbiografiska berättelse också handlar om organiserade sadistiska övergrepp i rituella former.
Därför är det en stor händelse att detta sänds i P1. När "Under Skalet" kom ut våren 2005 var tystnaden så massiv att man kunde höra en snöflinga falla. Bortsett från en (positiv) recension i Norrländska Socialdemokraten var det tyst. Själv försökte jag sprida information om den på nätet, men när jag försökte få in en recension i "vänster"tidningen "Stockholms fria tidning" blev det hela bara pinsamt.
I flera månader försökte denna tidnings kulturredaktör låtsas som om han funderade på att ta in den, tills jag slutligen insåg att detta förmenta grubbel bara var en dåligt maskerad refusering. Uppenbarligen var denna fråga lika känslig för den "fria" tidningen i Stockholm som det var för den etablerade borgerliga pressen.
Men lyssna gärna på P1 i morgon 13.30. Och läs sedan gärna boken också!
2/9 2007 Yttrandefrihet i Sverige: exemplet Linnéa Lilja
Bara några minuter innan Linnéa Liljas pjäs Under Skalet skulle sändas av radioteatern kom beskedet att den hade ställts in. Anledningen, sades det, var att trovärdigheten i berättelsen ifrågasatts. Om Sveriges Radio skulle stryka alla inslag vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle de knappast ha några inslag kvar. Det här är ett klart besked från de som har makten: yttrandefriheten gäller inte överlevare från sadistiska övergrepp i barndomen. Att berätta om sin egen verklighet är inte tillåtet i Sveriges Radio, inte ens om det sker anonymt och namnen är ersätta med pseudonymer.
Det har nu blivit alldeles uppenbart vad yttrandefriheten i Sverige är och inte är. Yttrandefrihet i Sverige är att få rita en bild av Muhammed som en hund. Detta är en mycket viktig frihet, sägs det, och det ska vi minsann lära alla muslimer, som inte fattar vilka omistliga värden som går förlorade om vi tummar på den friheten. Men att få berätta om vad man utsatts för i barndomen är inte tillåtet, för dessa berättelser är ju inte "trovärdiga".
Jag saknar ord för att karakterisera denna inställning, och om jag finner dem är det nog ändå ord som inte lämpar sig i tryck...
Men "Under skalet" var uppenbarligen farlig. Läs gärna boken - så får ni se vad som var så farligt...
11/9 2007 Öppet brev till Jasenko Selimovic
/Jasenko Selimovic är chef för radioteatern och stoppade Linnéa Liljas pjäs Under Skalet den 1 september. Han uttalade sig om saken i P1:s program Media igår./
Hej, vill bara ställa en liten fråga med anledning av ditt uttalande i P1:s program Media. Där säger du att ni ska kontrollera trovärdigheten i Linnéa Liljas Under Skalet för att avgöra om programmet kan sändas. Jag skulle gärna vilja veta, hur tänker ni göra det?
Tänker ni starta en polisutredning om anklagelserna om incest? Om brott som begicks på (så vitt jag fattar) 50- och tidigt 60-tal? Tänker du snoka reda på författarens identitet och intervjua släktingar? Kriminaltekniskt undersöka det material som pjäsen bygger på?
Eller är det bokens, och inte pjäsens, trovärdighet som ska kontrolleras? I så fall är det ännu knepigare får då krävs en enorm undersökande journalistik och polisiära resurser. Du får försöka identifiera de i boken beskrivna och ej namngivna personerna och sedan ta reda på om de hade alibin vid tidpunkter... men, vänta vilka tidpunkter? Inga tidpunkter nämns i boken. En massiv polisutredning om anklagelser om rituella övergrepp för över 40 år sedan torde inte ingå i Radioteaterns uppgifter. Det är dessutom omöjligt och det vet du.
Kort sagt, det är omöjligt för dig att kontrollera trovärdigheten. Du får helt enkelt acceptera, som alla vettiga chefer skulle göra, att det är en kontroversiell pjäs och en kontroversiell bok. I sådana fall finns det alltid några som ifrågasätter trovärdigheten. Om alla program där trovärdigheten ifrågasätts skulle förbjudas skulle till och med väderrapporterna förbjudas.
Hälsningar Erik Rodenborg
PS. Som före detta medlem i Låt Bosnien Leva kan jag dessutom inte låta bli att komma med följande kommentar. Hur många serbchauvinister ifrågasatte inte trovärdigheten i rapporterna om Srebrenica och andra massakrer? Anser du att en pjäs om Srebrenica borde ha stoppats under 90-talet om serbchauvinister hade ifrågasatt trovärdigheten?
4/2 2008 Vad är Selimovic rädd för?
Jasenko Selimovic har nu bestämt att det ska sändas en pjäs om incest på radioteatern den 16 februari. Dock ej ”Under Skalet”. Om den ska få visas någonsin vill han inte svara på.
Nej, Selimovic är inte rädd för ”incest” som ämne. Men det har jag heller aldrig trott.
Han är rädd, så rädd, för att pjäsen ”Under Skalet” (som bygger på dokumentärt material) är skriven av Linnéa Lilja, som också skrivit boken ”Under Skalet”, som i sin tur handlar om organiserade sadistiska övergrepp (som ofta missvisande brukar kallas för ”rituella övergrepp”). Det är han rädd för. Att det är så har han flera gånger antytt själv.
Av anledningar som han bäst känner till själv fyller honom blotta tanken på att någonting som sänds i radioteatern ska ha en ens indirekt koppling till sådana övergrepp med fasa. Så stor fasa att han riskerar sitt anseende och sin anständighet genom att censurera, förhala, och bete sig som ett svin.
Den intressanta frågan är förstås då: vad är Selimovic EGENTLIGEN så rädd för?
8/10 2008 Vad hände med "Under Skalet?"
Den 2 september 2007 skrev jag om Linnéa Liljas pjäs "Under Skalet", som handlade om ett (verkligt) fall, där en fader erkänner incest.
Jasenko Selimovic, chef för radioteatern, hade några minuter innan den skulle ha sänts i P1, stoppat pjäsen med den bisarra motiveringen att pjäsens trovärdighet kunde ifrågasättas.
Om allt vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle stoppas på radion skulle mycket stoppas, inte minst alla intervjuer med Jasenko Selimovic. Så var någonstans klämde skon, egentligen?
Jo, pjäsens författare hade två och ett halvt år tidigare gett ut en bok med samma namn, som handlade om organiserade sadistiska övergrepp ("rituella övergrepp"). Att det var det det handlade om erkände slutligen Selimovic ett år senare, när han slutligen beslöt att pjäsen inte skulle kunna sändas överhuvudtaget. Hans uttalande, som diskuterades på Motherwitchs blogg den 13 september 2008, men som Sveriges Radio senare verkar ha tagit bort från sin websida, innehöll för övrigt rena lögner, som att pjäsen skulle ha varit ett sammandrag av boken.
Tänk efter lite nu. Varför är ämnet "rituella övergrepp" så farligt att en verklighetsbaserad pjäs, som inte handlade om detta, måste stoppas, för att dess författare två och ett halvt år tidigare skrivit om detta uppenbarligen tabuerade ämne? Måhända därför att ”rituella övergrepp”, som det så ofta hävdas av de påstådda "experterna", inte existerar? Hur nu något som "inte existerar" kan vara så farligt att allting som på något sätt har en koppling till det måste plockas bort, censureras, stoppas undan i en mörk källare...
”Rituella övergrepp” är ett begrepp som borde kunna diskuteras, värderas, studeras. Men så sker nästan aldrig. Istället har dessa två små ord en oerhörd förmåga att skapa panik på redaktioner, på bokförlag, i domstolar, på polisstationer, på akademiska institutioner.
Man kan fråga sig varför. Jag misstänker att svaret på den frågan visserligen är komplext, men att det någonstans i detta svar, döljer sig sanningar om inte endast rädda radiochefer, utan om vårt samhälle som helhet. Sanningar som är lika farliga, lika obehagliga, som ämnet ”rituella övergrepp” i sig.
Det gjordes nämligen en radiopjäs utifrån det fall som "Under Skalet" byggde på. Några minuter innan sändningstid den 1 september 2007 ingrep en skärrad radioteaterchef, Jasenko Selimovic, och stoppade den. De olika turer som sedan kom, med motsägelsefulla budskap, löften som aldrig hölls, bortförklaringar, uppenbar rädsla från de ansvarigas sida, osv säger en hel del om hur känsligt ämnet är.
Nedan kommer inlägg jag skrev när det begav sig ,med kommentarer till de olika vändningarna.
Men innan dess - vad hände sen med Jasenko Selimovic? Jo, han lämnade radioteatern och blev folkpartistisk politiker och gjorde debattinlägg där han med emfas hävdade att "socialismen" hotar "friheten". Inte mig emot, det är bättre att han skriver pinsamma debattartiklar om inbillade socialistiska hot mot friheten än att han själv har en maktposition där han mer konkret kan stampa ner friheten för de som vill berätta om övergrepp mot barn.
31/8 2007 Linnéa Lilja i radioteatern
I morgon klockan 13.30 i P1 spelar radioteatern en föreställning, som utgår från Linnéa Liljas bok "Under Skalet". Av döma av hur den presenteras på Sveriges Radios hemsida kommer föreställningen så vitt jag förstår att koncentrera sig på frågan om faderns skuld, men den som läst boken vet att Linnéa Liljas självbiografiska berättelse också handlar om organiserade sadistiska övergrepp i rituella former.
Därför är det en stor händelse att detta sänds i P1. När "Under Skalet" kom ut våren 2005 var tystnaden så massiv att man kunde höra en snöflinga falla. Bortsett från en (positiv) recension i Norrländska Socialdemokraten var det tyst. Själv försökte jag sprida information om den på nätet, men när jag försökte få in en recension i "vänster"tidningen "Stockholms fria tidning" blev det hela bara pinsamt.
I flera månader försökte denna tidnings kulturredaktör låtsas som om han funderade på att ta in den, tills jag slutligen insåg att detta förmenta grubbel bara var en dåligt maskerad refusering. Uppenbarligen var denna fråga lika känslig för den "fria" tidningen i Stockholm som det var för den etablerade borgerliga pressen.
Men lyssna gärna på P1 i morgon 13.30. Och läs sedan gärna boken också!
2/9 2007 Yttrandefrihet i Sverige: exemplet Linnéa Lilja
Bara några minuter innan Linnéa Liljas pjäs Under Skalet skulle sändas av radioteatern kom beskedet att den hade ställts in. Anledningen, sades det, var att trovärdigheten i berättelsen ifrågasatts. Om Sveriges Radio skulle stryka alla inslag vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle de knappast ha några inslag kvar. Det här är ett klart besked från de som har makten: yttrandefriheten gäller inte överlevare från sadistiska övergrepp i barndomen. Att berätta om sin egen verklighet är inte tillåtet i Sveriges Radio, inte ens om det sker anonymt och namnen är ersätta med pseudonymer.
Det har nu blivit alldeles uppenbart vad yttrandefriheten i Sverige är och inte är. Yttrandefrihet i Sverige är att få rita en bild av Muhammed som en hund. Detta är en mycket viktig frihet, sägs det, och det ska vi minsann lära alla muslimer, som inte fattar vilka omistliga värden som går förlorade om vi tummar på den friheten. Men att få berätta om vad man utsatts för i barndomen är inte tillåtet, för dessa berättelser är ju inte "trovärdiga".
Jag saknar ord för att karakterisera denna inställning, och om jag finner dem är det nog ändå ord som inte lämpar sig i tryck...
Men "Under skalet" var uppenbarligen farlig. Läs gärna boken - så får ni se vad som var så farligt...
11/9 2007 Öppet brev till Jasenko Selimovic
/Jasenko Selimovic är chef för radioteatern och stoppade Linnéa Liljas pjäs Under Skalet den 1 september. Han uttalade sig om saken i P1:s program Media igår./
Hej, vill bara ställa en liten fråga med anledning av ditt uttalande i P1:s program Media. Där säger du att ni ska kontrollera trovärdigheten i Linnéa Liljas Under Skalet för att avgöra om programmet kan sändas. Jag skulle gärna vilja veta, hur tänker ni göra det?
Tänker ni starta en polisutredning om anklagelserna om incest? Om brott som begicks på (så vitt jag fattar) 50- och tidigt 60-tal? Tänker du snoka reda på författarens identitet och intervjua släktingar? Kriminaltekniskt undersöka det material som pjäsen bygger på?
Eller är det bokens, och inte pjäsens, trovärdighet som ska kontrolleras? I så fall är det ännu knepigare får då krävs en enorm undersökande journalistik och polisiära resurser. Du får försöka identifiera de i boken beskrivna och ej namngivna personerna och sedan ta reda på om de hade alibin vid tidpunkter... men, vänta vilka tidpunkter? Inga tidpunkter nämns i boken. En massiv polisutredning om anklagelser om rituella övergrepp för över 40 år sedan torde inte ingå i Radioteaterns uppgifter. Det är dessutom omöjligt och det vet du.
Kort sagt, det är omöjligt för dig att kontrollera trovärdigheten. Du får helt enkelt acceptera, som alla vettiga chefer skulle göra, att det är en kontroversiell pjäs och en kontroversiell bok. I sådana fall finns det alltid några som ifrågasätter trovärdigheten. Om alla program där trovärdigheten ifrågasätts skulle förbjudas skulle till och med väderrapporterna förbjudas.
Hälsningar Erik Rodenborg
PS. Som före detta medlem i Låt Bosnien Leva kan jag dessutom inte låta bli att komma med följande kommentar. Hur många serbchauvinister ifrågasatte inte trovärdigheten i rapporterna om Srebrenica och andra massakrer? Anser du att en pjäs om Srebrenica borde ha stoppats under 90-talet om serbchauvinister hade ifrågasatt trovärdigheten?
4/2 2008 Vad är Selimovic rädd för?
Jasenko Selimovic har nu bestämt att det ska sändas en pjäs om incest på radioteatern den 16 februari. Dock ej ”Under Skalet”. Om den ska få visas någonsin vill han inte svara på.
Nej, Selimovic är inte rädd för ”incest” som ämne. Men det har jag heller aldrig trott.
Han är rädd, så rädd, för att pjäsen ”Under Skalet” (som bygger på dokumentärt material) är skriven av Linnéa Lilja, som också skrivit boken ”Under Skalet”, som i sin tur handlar om organiserade sadistiska övergrepp (som ofta missvisande brukar kallas för ”rituella övergrepp”). Det är han rädd för. Att det är så har han flera gånger antytt själv.
Av anledningar som han bäst känner till själv fyller honom blotta tanken på att någonting som sänds i radioteatern ska ha en ens indirekt koppling till sådana övergrepp med fasa. Så stor fasa att han riskerar sitt anseende och sin anständighet genom att censurera, förhala, och bete sig som ett svin.
Den intressanta frågan är förstås då: vad är Selimovic EGENTLIGEN så rädd för?
8/10 2008 Vad hände med "Under Skalet?"
Den 2 september 2007 skrev jag om Linnéa Liljas pjäs "Under Skalet", som handlade om ett (verkligt) fall, där en fader erkänner incest.
Jasenko Selimovic, chef för radioteatern, hade några minuter innan den skulle ha sänts i P1, stoppat pjäsen med den bisarra motiveringen att pjäsens trovärdighet kunde ifrågasättas.
Om allt vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle stoppas på radion skulle mycket stoppas, inte minst alla intervjuer med Jasenko Selimovic. Så var någonstans klämde skon, egentligen?
Jo, pjäsens författare hade två och ett halvt år tidigare gett ut en bok med samma namn, som handlade om organiserade sadistiska övergrepp ("rituella övergrepp"). Att det var det det handlade om erkände slutligen Selimovic ett år senare, när han slutligen beslöt att pjäsen inte skulle kunna sändas överhuvudtaget. Hans uttalande, som diskuterades på Motherwitchs blogg den 13 september 2008, men som Sveriges Radio senare verkar ha tagit bort från sin websida, innehöll för övrigt rena lögner, som att pjäsen skulle ha varit ett sammandrag av boken.
Tänk efter lite nu. Varför är ämnet "rituella övergrepp" så farligt att en verklighetsbaserad pjäs, som inte handlade om detta, måste stoppas, för att dess författare två och ett halvt år tidigare skrivit om detta uppenbarligen tabuerade ämne? Måhända därför att ”rituella övergrepp”, som det så ofta hävdas av de påstådda "experterna", inte existerar? Hur nu något som "inte existerar" kan vara så farligt att allting som på något sätt har en koppling till det måste plockas bort, censureras, stoppas undan i en mörk källare...
”Rituella övergrepp” är ett begrepp som borde kunna diskuteras, värderas, studeras. Men så sker nästan aldrig. Istället har dessa två små ord en oerhörd förmåga att skapa panik på redaktioner, på bokförlag, i domstolar, på polisstationer, på akademiska institutioner.
Man kan fråga sig varför. Jag misstänker att svaret på den frågan visserligen är komplext, men att det någonstans i detta svar, döljer sig sanningar om inte endast rädda radiochefer, utan om vårt samhälle som helhet. Sanningar som är lika farliga, lika obehagliga, som ämnet ”rituella övergrepp” i sig.
En överlevare berättar
Om "Under skalet" av Linnéa Lilja.
Rituella övergrepp mot barn är idag något som mest blir uppmärksammat när programmakare och debattörer vill diskreditera kvinnojoursaktivister, feministiska forskare eller terapeuter. Att ens tänka tanken att sådant kan förekomma är i exempelvis Evin Rubars eller Hannes Råstams ögon det yttersta beviset på galenskap.
Denna bild har blivit allmänt spridd. Därför skulle nog många bli förvånade om de fick reda på hur många människor idag som faktiskt har minnen av att ha utsatts för rituella övergrepp. De skulle bli än mer förvånade att veta att många förövare faktiskt privat har erkänt vad de gjort. De skulle också bli förvånade över att många utsatta, när förövarna dött, i kvarlämnade papper har funnit bevis på att de haft rätt hela tiden. Och att när personer som utnyttjats av samma förövargrupp träffas, det ofta händer att en av personerna känner igen den andra från barndomen, och kan berätta saker som hon omöjligen skulle ha vetat om hon inte vart där.
I Linnéa Liljas (namnet är en pseudonym) fina, men naturligtvis otäcka, bok ”Under skalet” (Carlssons förlag, 2005) berättar en kvinna om hon utnyttjats i barndomen av en grupp av vuxna, som kombinerade sadism med bisarra ritualer. Berättelsen är ofta fragmentarisk, på ett sätt som en minnesprocess ju brukar vara, vilket förstärker det autentiska i läsupplevelsen. Hon utsattes både för individuella övergrepp av sin far, och kollektiva övergrepp av en grupp sadistiska män.
Gruppen verkade ha tillgång till bårhus, eller på andra sätt kunnat få tillgång till likdelar. Det finns definitivt en hel del likheter med de scenarier som avslöjades i styckmordrättegången. Författaren kontaktade också under skrivandet av boken professor Jovan Rajs för att diskutera vad hon mindes. Han bemötte henne med stor respekt och professionalism, vilket kanske betydde en del för att boken slutligen blev färdigskriven och utgiven.
För de läsare som inte har tagit del av den typ av händelser som beskrivs i boken, kan givetvis delar av boken vara nästan outhärdliga att ta till sig. Men den är värd att läsa, som en påminnelse att det inte finns några gränser för hur brutalt ett sadistiskt utnyttjande av barn kan vara.
För den som ändå försöker hålla berättelserna ifrån sig och föredrar att avfärda allt som fantasier måste slutet komma som en chock. Det visar sig att den åldrade fadern slutligen faktiskt erkände vad han gjort.
Boken kan varmt rekommenderas. Den representerar ett stycke verklighet, som starka samhällskrafter inte vill att vi ska få ta del av.
Erik Rodenborg 2005
Rituella övergrepp mot barn är idag något som mest blir uppmärksammat när programmakare och debattörer vill diskreditera kvinnojoursaktivister, feministiska forskare eller terapeuter. Att ens tänka tanken att sådant kan förekomma är i exempelvis Evin Rubars eller Hannes Råstams ögon det yttersta beviset på galenskap.
Denna bild har blivit allmänt spridd. Därför skulle nog många bli förvånade om de fick reda på hur många människor idag som faktiskt har minnen av att ha utsatts för rituella övergrepp. De skulle bli än mer förvånade att veta att många förövare faktiskt privat har erkänt vad de gjort. De skulle också bli förvånade över att många utsatta, när förövarna dött, i kvarlämnade papper har funnit bevis på att de haft rätt hela tiden. Och att när personer som utnyttjats av samma förövargrupp träffas, det ofta händer att en av personerna känner igen den andra från barndomen, och kan berätta saker som hon omöjligen skulle ha vetat om hon inte vart där.
I Linnéa Liljas (namnet är en pseudonym) fina, men naturligtvis otäcka, bok ”Under skalet” (Carlssons förlag, 2005) berättar en kvinna om hon utnyttjats i barndomen av en grupp av vuxna, som kombinerade sadism med bisarra ritualer. Berättelsen är ofta fragmentarisk, på ett sätt som en minnesprocess ju brukar vara, vilket förstärker det autentiska i läsupplevelsen. Hon utsattes både för individuella övergrepp av sin far, och kollektiva övergrepp av en grupp sadistiska män.
Gruppen verkade ha tillgång till bårhus, eller på andra sätt kunnat få tillgång till likdelar. Det finns definitivt en hel del likheter med de scenarier som avslöjades i styckmordrättegången. Författaren kontaktade också under skrivandet av boken professor Jovan Rajs för att diskutera vad hon mindes. Han bemötte henne med stor respekt och professionalism, vilket kanske betydde en del för att boken slutligen blev färdigskriven och utgiven.
För de läsare som inte har tagit del av den typ av händelser som beskrivs i boken, kan givetvis delar av boken vara nästan outhärdliga att ta till sig. Men den är värd att läsa, som en påminnelse att det inte finns några gränser för hur brutalt ett sadistiskt utnyttjande av barn kan vara.
För den som ändå försöker hålla berättelserna ifrån sig och föredrar att avfärda allt som fantasier måste slutet komma som en chock. Det visar sig att den åldrade fadern slutligen faktiskt erkände vad han gjort.
Boken kan varmt rekommenderas. Den representerar ett stycke verklighet, som starka samhällskrafter inte vill att vi ska få ta del av.
Erik Rodenborg 2005
Wednesday, August 22, 2012
"SVT:s Uppdrag granskning har snart förlorat all trovärdighet"
/Av Monica Dahlström-Lannes 2004 om Hannes Råstams program om "incestdömde Ulf". Från ROKS tidning Kvinnotryck. Inlagt med författarens tillstånd./
Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.
Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.
I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.
Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.
Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.
Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.
Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.
Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.
Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade
I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.
Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.
Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.
Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.
Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?
Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.
Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.
Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.
Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.
I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?
Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.
I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?
Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare
Sveriges televisions program Uppdrag granskning visade i februari det första programmet av fyra om den incestdömde mannen ”Ulf”. Programmen kan ses som en ren kampanj för att försvara den dömdes oskuld. Utan kontroll följde sedan pressen efter och ingen ifrågasatte programmets inriktning.
Ändå finns det fakta som går att kontrollera. I två omfattande och välskrivna domar från Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisas övertygande bevisning. Men Uppdrag granskning väljer att ta upp sakfrågor som inte har relevans. De viktigaste frågorna belyses inte överhuvudtaget.
I programmet framställs den dömde och dennes familj som en helt vanlig familj. I domarna framgår dock att den dömde under årens lopp har haft kontakter med psykiatrisk klinik på grund av anpassningsproblem, personlighetsstörning och blandmissbruk samt att han befinner sig ångesttillstånd som han medicinerar mot. Han har också varit inlagd flera gånger på psykiatrisk klinik.
Familjen har haft omfattande problem och den dömde pappan har misshandlat flickans mamma och ofta hotat sina barn med våld. Han fälldes också för misshandel av den aktuella flickan i flera fall. Misshandeln är styrkt via rättsläkare, då målsägande har flera ärr på flera delar av kroppen och en skada i underlivet som styrker hennes berättelse.
Inte heller tar programmet upp att den dömde kan beslås med rena lögner, när åklagaren kan presentera andra konkreta bevis i form av intyg. Inte heller nämns att ”Ulf” kört på flickans fosterpappa i ett försök att komma iväg med den då tvångsomhändertagna flickan i sin bil. Han hade också vid ett tillfälle via brev uppmanat dottern att anmäla sin mors sambo för sexuella övergrepp.
Flickan har enligt uppgift ibland drogats och att då efter lång tid beskriva varje plats faller på sin egen orimlighet. Men hennes berättelser ger enligt domarna intrycket av att vara självupplevda. Hon berättar detaljrikt och initierat, reagerar både fysiskt och psykiskt och har ett tydligt kroppsspråk. Händelserna ligger flera år tillbaka i tiden, när hon var sex till åtta år gammal. I den åldern har man inte en vuxens förmåga att bedöma tid och geografiska avstånd. Detta offer- och barnperspektiv tas inte upp.
Inget nämns heller om att flickan, född 1985, deltog sammanlagt 16 dagar i tingsrätts- och hovrättsförhandlingar och utfrågades av en åklagare och tre försvarsadvokater! Detta är en bedrift i sig, att som ungt brottsoffer klara av sådana korsförhör.
Programmet fokuserar på hennes bortovaro i skolan. Dagar som tycks vara få om man inte adderar uppgivna dagar hos polis, terapeut och socialtjänst, enligt Uppdrag gransknings numera välkända statistikhantering. Att skolan inte tycks ha redovisat frånvaron särskilt noggrant granskas inte heller.
Programmet riktar in sig nästan helt mot den icke legitimerade terapeuten Kenneth Lind. Han kallades in till rätten, inte som sakkunnig expert utan som vittne. Enligt domen har Kenneth Lind ”gjort ett stabilt och kunnigt intryck. Han har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar i målsägandens situation.” I programmet framställs han som totalt outbildad och ”icke-godkänd”. Men Lind har genomgått kvalificerade utbildningar varav en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning på familjeterapeutisk grund (60 poäng). Mindre kompletteringar återstod dock, men dessa utbildningsmoment är numera avslutade
I programmet antyds att Kenneth Lind har lockat fram minnesbilder som inte finns. Vissa försvarsadvokater använder rutinmässigt denna metod som benämns ”inplanteringsteorien”. Att en terapeut på cirka fem timmars samtal skulle kunna ”plantera” en historia som sträcker sig över en hel uppväxt faller på sin egen orimlighet. Snarare är det så att flickan äntligen fått förtroende för en vuxen. Detta bekräftas av att flickan börjar berätta efter det besöksförbud som utfärdats mot pappan.
Flickan har pekat ut ett hus där övergrepp skall ha ägt rum, men detta hus är ett hus för äldreboende och skulle därmed förkastas som brottsplats. Uppdrag granskning framställer detta som ytterligare en dom utan grund, trots att denna åtalspunkt ogillades av domstolen.
Programmet kritiserar åklagare och polis för att inte ha kontrollerat en del fakta. Denna kritik kan i och för sig vara riktig, men i de avgörande delarna finns väsentlig bevisning. Det har knappast någon större betydelse att ett vittne inte blivit hört som kan bekräfta att offret varit hemma med gärningsmannen vid en viss tidpunkt. Övergrepp sker ofta i samma hus eller lägenheter där familjemedlemmar finns, dock utan deras vetskap. Försvaret hade också kallat ett antal vittnen till rättegångarna, men avstod att höra dem.
Det fanns också misstankar om att ytterligare minst två män utnyttjat flickan. En av dem dömdes för grov misshandel och grov våldtäkt till fängelse i fem år och sex månader. Den andre frikändes, men har tidigare dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot en av sina döttrar vid två tillfällen. Mannen erkände dessa brott.
Att män som utnyttjat barn förnekar både brott och sin bekantskap med andra medbrottslingar, i det här fallet flickans pappa, faller sig ganska naturligt. I programmen nämns att pappan skall ha sålt sin dotter till ett flertal personer. Vilken makt och roll kan dessa personer ha?
Att flickan tagit tillbaka sina berättelser säger ingenting om de första berättelsernas sanningshalt. Flickan har ju enligt domsluten berättat initierat om övergrepp. Hon har visserligen skrivit ett brev där hon säger sig ta tillbaka vad hon sagt, men detta skedde under omvittnat hot. Målsäganden står fortfarande fast vid sin första berättelse.
Ett tillbakatagande från en misshandlad kvinna accepteras idag som en del i våldets logik. Samma mekanismer styr förstås också utsatta barn. Hot, mutor, påverkan, brist på stöd och inte minst lojalitet mot förövaren eller andra närstående är väl kända orsaker till att offer återtar sina berättelser. Det framkommer i domarna att flickan ofta hotats. Hon beskriver själv att pappan haft makt över henne och att hon var som ”en pjäs i hans spel”. Mot den bakgrunden och med tanke på flickans traumatiska uppväxt är ett återtagande inte på något sätt förvånande. Men därtill kommer alltså vittnen och flickans egen berättelse om varför hon kände sig tvingad att ta tillbaka den.
Om barn och unga inte får stöd, är det mer regel än undantag med återtagande. Programmet borde ha undersökt varför flickan tog tillbaka sin första berättelse. Och nog är det märkligt att samma personer som utgår från att flickan ljugit ihop sin berättelse anser att hon talar absolut sanning när hon återtar densamma.
Uppdrag granskning påstod sig inte ta ställning i skuldfrågan, men visade på alla sätt sin partiskhet genom att systematiskt utelämna både viktiga fakta och bevisade fakta. Det som talade mot den dömde framfördes inte. Inte heller tidigare domar där han fällts för bland annat våldsbrott. Tingsrätt och hovrätt har däremot noggrant redovisat fakta och bedömt helheten.
I detta fall ansågs brott bevisade på en mängd åtalspunkter, bl a för sexuella övergrepp, grov våldtäkt men också för grov misshandel och olaga hot. Varför skulle en missbrukande man med psykiska besvär, tidigare dömd, vara mer trovärdig än flickan? Och varför skall man tro mer på mannen som dömts två gånger för sexualbrott mot ett annat barn?
Dessutom har programmet grovt brutit mot FNs Barnkonvention då man utnyttjar ett svårt traumatiserat barn, som inte har den minsta möjlighet att hävda sin rätt, men gjort en beundransvärd insats 16 rättegångsdagar då hon låtit sig utsättas för tre tuffa försvarsadvokater.
I vilket syfte sänds detta program? Skall statlig television få finansiera rena partsinlagor och i samverkan med en försvarsadvokat? Vilket ansvar har SVT och Uppdrag gransknings redaktion? Hur kunde ni glömma huvudpersonen, offret, en flicka, ett barn?
Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d sexualbrottsutredare
Tuesday, August 14, 2012
Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen
Den 24 april 1998 lade jag fram min lic-uppsats i religionshistoria ”Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen”. Den blev godkänd, trots en ettrig, men enligt min åsikt, sakligt ganska så svag opposition från Mattias Gardell (numera professor i religionshistoria vid Uppsala universitet).
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
Erik Rodenborg 2007
Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.
Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).
Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.
Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)
En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.
Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).
Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.
Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.
Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).
Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)
Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.
Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.
Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…
Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.
Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.
Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.
Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…
För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.
Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…
Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998
Erik Rodenborg 2007
Friday, August 3, 2012
Robert Fabian om rituella övergrepp 1954
Ett vanligt tema i den litteratur som förnekar existensen av rituella övergepp är att det före 1980 inte fanns några rapporter om rituella övergrepp. Sedan kom "Michelle Remembers"- och efter det började en massa människor plötsligt få "falska minnen" av att ha varit utsatta.
Det är ju inte sant. Berättelser om "rituella övergrepp" har funnits i århundraden.
Ett exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi i Robert Fabians bok "London after dark", från 1954.
Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard vars verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.
I "London after dark" berättar han om olika fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...
Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).
I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.
"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.
She did not return home for months. When, with the help of the Yard, her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).
Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).
Vad är nu detta? Ska vi - som folkloristen Bill Ellis i tidskriften "Folklore" 1993 - automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om rituella övergrepp nog var lite äldre än vi trodde.... Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommisarie som Robert Fabian 1954 skulle riskera sitt anseende genom att helt lögnaktigt presenterade sägner som autentiska fall!
Eller ska vi kanske ändå våga medge att berättelser om rituella övergrepp kan avspegla en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...
Det är ju inte sant. Berättelser om "rituella övergrepp" har funnits i århundraden.
Ett exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi i Robert Fabians bok "London after dark", från 1954.
Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard vars verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.
I "London after dark" berättar han om olika fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...
Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).
I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.
"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.
She did not return home for months. When, with the help of the Yard, her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).
Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).
Vad är nu detta? Ska vi - som folkloristen Bill Ellis i tidskriften "Folklore" 1993 - automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om rituella övergrepp nog var lite äldre än vi trodde.... Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommisarie som Robert Fabian 1954 skulle riskera sitt anseende genom att helt lögnaktigt presenterade sägner som autentiska fall!
Eller ska vi kanske ändå våga medge att berättelser om rituella övergrepp kan avspegla en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...
Wednesday, August 1, 2012
"Ritual abuse in the twenty-first century"
Ovanstående är titeln på en samlingsvolym från 2008, redigerad av Randy Noblitt och Pamela Perskin Noblitt. Den är på över 550 sidor och 20 kapitel - och handlar alltså om rituella övergrepp.
Det är en bok där alla författarna har en sak gemensamt: de anser att det definitivt finns en verklighet bakom överlevares berättelser om rituella övergrepp. De står alltså i grunden på överlevarnas sida. En stor del av bokens innehåll handlar också om att bemöta och analysera argument från förnekarsidan.
Boken är nog en av de mest genomarbetade samlingsvolymer om ämnet som har publicerats.
Jag kommer att återkomma mer utförligt till konkreta avsnitt ur boken senare. Här bara en mycket kort anmälan av några av inläggen.
Jag vill gärna börja med att nämna Randy Noblitts inlägg i kapitel 3, där han bland annat redogör för resultaten av en omfattande enkätundersökning om överlevares erfarenheter.
I kapitel 4 redogör Ellen P. Lacter och Karl Lehman för skillnaden mellan de symptom som överlevare från rituella övergrepp kan ha, och de som kan uppkomma vid schizofreni. Överlevare med extremt traumatiska minnen brukar ibland avfärdas som just schizofrena
Michael Salter har ett kort men klargörande avsnitt om debatten om rituella övergrepp. Carl Raschke beskriver debatten om "false memory syndrome" - i ett kapitel med den träffande underrubriken "The making of an academic urban legend".
Martin H Katchen är representerad med ett kapitel om begreppet "moralpanik" - som faktiskt är något av det mest klargörande jag läst om detta så ofta missbrukade begrepp. Han visar att det faktum att en "moralpanik" uppstår inte på något sätt säger någonting om verklighetsbakgrunden till denna "panik". "Moralpaniker" kan ju uppstå som en reaktion på verkliga ohyggligheter - liksom på imaginära. Han behandlar en rad historiska exempel, på ett upplysande sätt. Om det så bara vore för det kapitlet vore boken värd att köpa...
I övrigt kan nämnas Sandra Bucks artikel om det engelska nätverket RAINS, som hårt angreps av backlashen i tidigt nittiotal. Och Sarah Nelsons genomarbetade artikel om Orkneyfallet. Just Orkneyfallet har av skandalpress och baklashförfattare beskrivits som ett typexempel på en "häxjakt". Det var det inte, och det visas klart i artikeln.
Sist men inte minst vill jag här rekommendera Jean M Risemans pedagogiska och klargörande artikel i kapitel 18. Det var Jean Riseman som skrev den första artikel jag någonsin läste om ämnet - i Body Memories 1993. Hon är själv överlevare och hon skriver alltid mycket mänskligt, insiktsfullt, och balanserat.
Alla inlägg är på olika sätt värda att läsa. Fast Tom Balls kapitel borde nog inte ha tagits med... Det skulle kanske ha platsat i ett helt annat sammanhang, men inte här.
Boken som helhet kan som sagt rekommenderas. Det är en av de bästa och mest insiktsfulla böckerna jag läst om detta förvisso mycket obehagliga ämne.
Det är en bok där alla författarna har en sak gemensamt: de anser att det definitivt finns en verklighet bakom överlevares berättelser om rituella övergrepp. De står alltså i grunden på överlevarnas sida. En stor del av bokens innehåll handlar också om att bemöta och analysera argument från förnekarsidan.
Boken är nog en av de mest genomarbetade samlingsvolymer om ämnet som har publicerats.
Jag kommer att återkomma mer utförligt till konkreta avsnitt ur boken senare. Här bara en mycket kort anmälan av några av inläggen.
Jag vill gärna börja med att nämna Randy Noblitts inlägg i kapitel 3, där han bland annat redogör för resultaten av en omfattande enkätundersökning om överlevares erfarenheter.
I kapitel 4 redogör Ellen P. Lacter och Karl Lehman för skillnaden mellan de symptom som överlevare från rituella övergrepp kan ha, och de som kan uppkomma vid schizofreni. Överlevare med extremt traumatiska minnen brukar ibland avfärdas som just schizofrena
Michael Salter har ett kort men klargörande avsnitt om debatten om rituella övergrepp. Carl Raschke beskriver debatten om "false memory syndrome" - i ett kapitel med den träffande underrubriken "The making of an academic urban legend".
Martin H Katchen är representerad med ett kapitel om begreppet "moralpanik" - som faktiskt är något av det mest klargörande jag läst om detta så ofta missbrukade begrepp. Han visar att det faktum att en "moralpanik" uppstår inte på något sätt säger någonting om verklighetsbakgrunden till denna "panik". "Moralpaniker" kan ju uppstå som en reaktion på verkliga ohyggligheter - liksom på imaginära. Han behandlar en rad historiska exempel, på ett upplysande sätt. Om det så bara vore för det kapitlet vore boken värd att köpa...
I övrigt kan nämnas Sandra Bucks artikel om det engelska nätverket RAINS, som hårt angreps av backlashen i tidigt nittiotal. Och Sarah Nelsons genomarbetade artikel om Orkneyfallet. Just Orkneyfallet har av skandalpress och baklashförfattare beskrivits som ett typexempel på en "häxjakt". Det var det inte, och det visas klart i artikeln.
Sist men inte minst vill jag här rekommendera Jean M Risemans pedagogiska och klargörande artikel i kapitel 18. Det var Jean Riseman som skrev den första artikel jag någonsin läste om ämnet - i Body Memories 1993. Hon är själv överlevare och hon skriver alltid mycket mänskligt, insiktsfullt, och balanserat.
Alla inlägg är på olika sätt värda att läsa. Fast Tom Balls kapitel borde nog inte ha tagits med... Det skulle kanske ha platsat i ett helt annat sammanhang, men inte här.
Boken som helhet kan som sagt rekommenderas. Det är en av de bästa och mest insiktsfulla böckerna jag läst om detta förvisso mycket obehagliga ämne.
Subscribe to:
Posts (Atom)