Se gärna Eva Lundgrens svar till det inlägg av Ann Charlott Altstadt, som jag tog upp nedan i mitt inlägg den 21 mars. Eva Lundgrens svar är ganska bra och klargörande. Hon visar med all önskvärd tydlighet att Altstadt inte satt sig in i den fråga hon så självsäkert och arrogant uttalat sig om.
Altstadt verkar framförallt ha sett några TV-program, och lyssnat på de som hånat Eva Lundgren i syftet att diskreditera vad utsatta barn och vuxna överlevare berättat. Och uppenbarligen låtit sig duperas. Lundgren har inga större svårigheter att bemöta henne.
Och läs sedan gärna också Altstadts svar till Lundgren. Lägg märke till hur hon retirerat från sitt ursrprungliga påstående att Eva Lundgren sagt att hon "intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld" (mina markeringar).
Nu är hon istället ganska så vag. Och faktum är ju att det närmaste man kan komma detta är att Eva Lundgren vid ett tillfälle verkar ha sagt att hon intervjuat hundratals vuxna och barn som berättat att de utsatts för rituella (men inte specificerat "satanistiska") övergrepp.
Det är inte riktigt samma sak.
När Altstadt dessutom drar in Södertäljefallet, som hon inte verkar veta ett skvatt om, och som inte alls innefattade anklagelser om satanism, blir det hela bara ännu mer konstigt.
Thursday, March 28, 2013
Sunday, March 24, 2013
Mordet i Keillers park
Idag sände P3 Dokumentär ett program om mordet i Keillers park sommaren 1997. Den som missade det kan lyssna på det här.
Det handlar om det mord som slutligen visade sig vara utfört av två satanister som var medlemmar i organisationen MLO (Misantropiska Lucifer Orden).
Programmet kan rekommenderas. Det enda som stör mig lite i det är att man ibland kan få intryck av att "satanism" kan reduceras ner till en ideologisk överbyggnad till en nyligen skapad musikstil (även om Anton LaVey faktiskt nämns i förbigående!)
Men faktum är förstås att det inte var black metal- musiken som skapade den satanistiska traditionen. I själva verket hade denna musikgenre varit helt otänkbar utan en redan existerande "satanistisk" och proto-satanistisk symbolvärld, och ett system av idéer vars rötter är mycket äldre än black metal - eller för den delen Anton LaVey.
Det handlar om det mord som slutligen visade sig vara utfört av två satanister som var medlemmar i organisationen MLO (Misantropiska Lucifer Orden).
Programmet kan rekommenderas. Det enda som stör mig lite i det är att man ibland kan få intryck av att "satanism" kan reduceras ner till en ideologisk överbyggnad till en nyligen skapad musikstil (även om Anton LaVey faktiskt nämns i förbigående!)
Men faktum är förstås att det inte var black metal- musiken som skapade den satanistiska traditionen. I själva verket hade denna musikgenre varit helt otänkbar utan en redan existerande "satanistisk" och proto-satanistisk symbolvärld, och ett system av idéer vars rötter är mycket äldre än black metal - eller för den delen Anton LaVey.
Thursday, March 21, 2013
Ann Charlott Altstadt
....fortsätter i Flamman med sitt tröttsamma ältande om vad Eva Lundgren ska ha sagt eller inte sagt.
Men det är inte det mest intressanta . Det intressanta är att Altstadt tvärsäkert tror sig kunna slå fast följande:
"Frågan om rituella övergrepp tycks vara ett absurt stickspår i dag men feminismen har allt att vinna på att vissa feminister på allvar gör upp med gamla trosföreställningar istället för att vi, för att kvalificera oss som feminister, måste förvara dem."
Det handlar nu inte om "trosföreställningar", det handlar om vad barn och vuxna överlevare berättat. Och som ofta stöds av mängder av (för det mesta förbisedda) fakta. Södertäljefallet är ett mycket bra exempel.
Det handlar dessutom inte endast om Sverige. Och är dessutom inte endast en fråga för aktiva "feminister".
Inget tyder på att Altstadt systematiskt har satt sig in i materialet om det som missvisande brukar kallas för "rituella övergrepp". Allt talar för att hon bara... tycker.
Det är ett i dag mycket opportunt "tyckamde". Men det är likväl ansvarslöst.
Men det är inte det mest intressanta . Det intressanta är att Altstadt tvärsäkert tror sig kunna slå fast följande:
"Frågan om rituella övergrepp tycks vara ett absurt stickspår i dag men feminismen har allt att vinna på att vissa feminister på allvar gör upp med gamla trosföreställningar istället för att vi, för att kvalificera oss som feminister, måste förvara dem."
Det handlar nu inte om "trosföreställningar", det handlar om vad barn och vuxna överlevare berättat. Och som ofta stöds av mängder av (för det mesta förbisedda) fakta. Södertäljefallet är ett mycket bra exempel.
Det handlar dessutom inte endast om Sverige. Och är dessutom inte endast en fråga för aktiva "feminister".
Inget tyder på att Altstadt systematiskt har satt sig in i materialet om det som missvisande brukar kallas för "rituella övergrepp". Allt talar för att hon bara... tycker.
Det är ett i dag mycket opportunt "tyckamde". Men det är likväl ansvarslöst.
Sunday, March 17, 2013
Eva Lundgren svarar Flamman
Det bör påpekas att Eva Lundgren har kommenterat de angrepp mot henne som fördes fram i Flammans egendomliga recension av Maria Svelands bok Hatet.
Det enda jag nu vill säga i sakfrågan är att Eva Lundgren har helt rätt i att hon aldrig hävdat att hon intervjuat hundratals barn som berättat om organiserade sadistiska ("rituella") övergrepp, vare sig man nu vill definiera dem som "satanistiska" eller inte.
Däremot har hon intervjuat barn som berättat om sådana övergrepp. Det handlar nu definitivt inte om hundratals - men det hedrar henne verkligen att hon då vågade ge en röst åt barn som nästan ingen ville lyssna på.
Det enda jag nu vill säga i sakfrågan är att Eva Lundgren har helt rätt i att hon aldrig hävdat att hon intervjuat hundratals barn som berättat om organiserade sadistiska ("rituella") övergrepp, vare sig man nu vill definiera dem som "satanistiska" eller inte.
Däremot har hon intervjuat barn som berättat om sådana övergrepp. Det handlar nu definitivt inte om hundratals - men det hedrar henne verkligen att hon då vågade ge en röst åt barn som nästan ingen ville lyssna på.
Reflektioner om debatten kring Maria Svelands Hatet
/Från min huvudblogg 12/3 2013/
Världen är upp- och nedvänd.
Medan vänstertidningen Flamman publicerade en recension av Maria Svelands bok om kampanjen mot feminismen, Hatet: en bok om anti-feminism, som var så magsur och negativ att den nästan genast började hyllas av Avpixlat, Gotiska Klubben m.fl nationalistiska och antifeministiska bloggar, och för den delen också av Aftonbladets reaktionäre krönikör Johan Hakelius, publicerade Svenska Dagbladet den 8 mars en alldeles utmärkt recension, av Paulina Helgeson.
Den är faktiskt riktigt sympatisk. .
Själv uppfattar jag nog det som många av Svelands kritiker angriper hårdast som hennes stora styrka. Nämligen hur hon visar hur en av grundbultarna i de senaste årens starka antifeministiska hetskampanj också var det som inledde den - nämligen angreppen 2005 mot ROKS, Eva Lundgren och andra som vågat analysera det sexualiserade våldet.
Sveland ger, i motsats till många av kritikerna, inte efter för de vanligaste folksägnerna om Eva Lundgren, "satanistpaniken", ROKS, "Bellas vänner", eller Ireen von Wachenfelt ....
Det är detta tema som några av de hårdaste angreppen mot Hatet vanligtvis handlar om. Men det är ju en av de saker som gör boken ovanligt läsvärd.
Något som boken också tar upp, är ett ämne som nästan aldrig berörs av de etablerade media, nämligen den så kallade papparättsrörelsens roll i skapandet av dagens anti-feministiska miljö. Det gör den än mer kontroversiell. Och intressant!
Den behandlar dessutom SCUM Manifest för vad det är, och sågar den anti-feministiska paranoian runt denna SF-panflett.
Dessutom retar den delar av den mer enkelspåriga vänstern genom sitt avsnitt om Julian Assange, och det är ingen direkt nackdel...
Sveland har utmanat många som inte brukar tåla att bli utmanade. Det märks i debatten.
Jag återkommer till Hatet.
Världen är upp- och nedvänd.
Medan vänstertidningen Flamman publicerade en recension av Maria Svelands bok om kampanjen mot feminismen, Hatet: en bok om anti-feminism, som var så magsur och negativ att den nästan genast började hyllas av Avpixlat, Gotiska Klubben m.fl nationalistiska och antifeministiska bloggar, och för den delen också av Aftonbladets reaktionäre krönikör Johan Hakelius, publicerade Svenska Dagbladet den 8 mars en alldeles utmärkt recension, av Paulina Helgeson.
Den är faktiskt riktigt sympatisk. .
Själv uppfattar jag nog det som många av Svelands kritiker angriper hårdast som hennes stora styrka. Nämligen hur hon visar hur en av grundbultarna i de senaste årens starka antifeministiska hetskampanj också var det som inledde den - nämligen angreppen 2005 mot ROKS, Eva Lundgren och andra som vågat analysera det sexualiserade våldet.
Sveland ger, i motsats till många av kritikerna, inte efter för de vanligaste folksägnerna om Eva Lundgren, "satanistpaniken", ROKS, "Bellas vänner", eller Ireen von Wachenfelt ....
Det är detta tema som några av de hårdaste angreppen mot Hatet vanligtvis handlar om. Men det är ju en av de saker som gör boken ovanligt läsvärd.
Något som boken också tar upp, är ett ämne som nästan aldrig berörs av de etablerade media, nämligen den så kallade papparättsrörelsens roll i skapandet av dagens anti-feministiska miljö. Det gör den än mer kontroversiell. Och intressant!
Den behandlar dessutom SCUM Manifest för vad det är, och sågar den anti-feministiska paranoian runt denna SF-panflett.
Dessutom retar den delar av den mer enkelspåriga vänstern genom sitt avsnitt om Julian Assange, och det är ingen direkt nackdel...
Sveland har utmanat många som inte brukar tåla att bli utmanade. Det märks i debatten.
Jag återkommer till Hatet.
Saturday, March 16, 2013
Fegt av Call Girl-teamet
/Från min huvudblogg 13/3 2013./
Teamet bakom filmen Call Girl har kommit överens med Palmefamiljen att den scen som kan tolkas som ett utpekande av Olof Palme som sexköpare klipps bort.
Samtidigt har de gått med på att offentligt förklara att det inte finns något som tyder på att Olof Palme var sexköpare.
Det är fegt. Men det är värre än så. Det är ett ohöljt svek mot framförallt den kvinna som då var 14 och som har gjort ett detaljerat och av allt att döma trovärdigt utpekande av just Olof Palme.
Det vore en annan sak om filmteamet i förhand hade kommit fram till att det inte var lämpligt med en sådan scen. Men det här är något annat.
I och med borttagandet och framförallt den förnedrande deklarationen visar de att de är beredda att prioritera maktens män framför de utsatta flickorna.
De hade inte behövt göra det. JK skulle inte väcka åtal och Palmefamiljen hade meddelat att de inte tänkte ta fallet till enskilt åtal.
Men det är klart. Att väcka tanken att statschefen i Sverige, "en liten men hungrig imperialistisk stat" enlig VPK:s partiprogram 1972, utnyttjade minderåriga är ju en skandal i vårt samhälle. Och filmteamet vågade inte låta det stå kvar.
De är närmast föraktliga.
Och - till de som eventuellt tänker kommentera detta inlägg. Minsta lilla antydan om att framförallt den kvinna som då var 14 ljög i sitt utpekande kommer jag att radera så fort jag får syn på det. Det typen av verkligt förtal tillåts inte längre på denna blogg.
Teamet bakom filmen Call Girl har kommit överens med Palmefamiljen att den scen som kan tolkas som ett utpekande av Olof Palme som sexköpare klipps bort.
Samtidigt har de gått med på att offentligt förklara att det inte finns något som tyder på att Olof Palme var sexköpare.
Det är fegt. Men det är värre än så. Det är ett ohöljt svek mot framförallt den kvinna som då var 14 och som har gjort ett detaljerat och av allt att döma trovärdigt utpekande av just Olof Palme.
Det vore en annan sak om filmteamet i förhand hade kommit fram till att det inte var lämpligt med en sådan scen. Men det här är något annat.
I och med borttagandet och framförallt den förnedrande deklarationen visar de att de är beredda att prioritera maktens män framför de utsatta flickorna.
De hade inte behövt göra det. JK skulle inte väcka åtal och Palmefamiljen hade meddelat att de inte tänkte ta fallet till enskilt åtal.
Men det är klart. Att väcka tanken att statschefen i Sverige, "en liten men hungrig imperialistisk stat" enlig VPK:s partiprogram 1972, utnyttjade minderåriga är ju en skandal i vårt samhälle. Och filmteamet vågade inte låta det stå kvar.
De är närmast föraktliga.
Och - till de som eventuellt tänker kommentera detta inlägg. Minsta lilla antydan om att framförallt den kvinna som då var 14 ljög i sitt utpekande kommer jag att radera så fort jag får syn på det. Det typen av verkligt förtal tillåts inte längre på denna blogg.
Friday, January 11, 2013
Studio S-programmet om bordellhärvan nu på SVT Play
SVT Play har lagt ut det omtalade program Studio S sände om bordellhärvan 2 maj 1978 på sin webbsida. Det var alltså detta program som tvingade fram den riksdagsdebatt den 9 maj samma år där Fälldin demagogiskt hävdade att listan på bordellkunder måste vara en ren lögn - eftersom han själv stod med på den....
Programmet är både välgjort och intressant. Dessutom ger det en tidsbild från denna tid, som för många idag kanske ter sig som något väldigt avlägset.
Men SÅ avlägset är det inte, samma typ av mörkläggning finns ju också idag - exempelvis i härvan runt den högt uppsatte polischef som avslöjades 2010.
Se det gärna!
Programmet är både välgjort och intressant. Dessutom ger det en tidsbild från denna tid, som för många idag kanske ter sig som något väldigt avlägset.
Men SÅ avlägset är det inte, samma typ av mörkläggning finns ju också idag - exempelvis i härvan runt den högt uppsatte polischef som avslöjades 2010.
Se det gärna!
Tuesday, January 8, 2013
Olof Palme om de som ville kartlägga bordellhärvan
Det är ofta farligt att idealisera. Olof Palme förde förvisso en politik som var mycket bättre än den dagens socialdemokrati för. Vad han skulle ha fört för politik om han hade fått leva vet vi inte. Han kanske - eller kanske inte - skulle ha följt med socialdemokratin i dess högervridning. Vi kommer aldrig att få veta vilket.
Men Palme hade också andra sidor. Exempelvis var han en person som mörklade obehagliga sanningar som kunde hota illusionen om det "demokratiskt socialistiska" Sverige. Vi kan se det i IB-affären, där han ljög oss rakt i ansiktet och hånfullt raljerade över alla som kunde vara så dumma att de trodde att han skulle ha något att göra med en olaglig underrättelsetjänst.
Men vi kan ju också se det i bordellhärvan. I denna slöt ju alla riksdagens politiker upp och deltog i nedtystandet. Eller nästan alla. Jörn Svensson och Per Gahrton vägrade att ställa upp i denna suspekta enhetsfront.
Men - ingen annan ledande politiker var så energisk i förnekandet som Olof Palme. Han slängde ju dessutom ut sig mer eller mindre spirituella fraser som "slidder, sladder", "snus är snus och strunt är strunt" och ett antal andra formuleringar som nästan har blivit bevingade ord.
Men det grövsta han sa var nog nedanstående, med adressen till Peter Bratt och andra journalister, som försökte ta reda på sanningen om bordellhärvan.
I ett framträdande på Publicistklubben i Stockholm 1977 kallade han dessa undersökande journalister för "skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar" (Deanne Rauscher m.fl. 2012: 343).
Jag ryser faktiskt. Citatet får en inte att associera till en beskedlig och politiskt korrekt reformistisk arbetarrörelse. Utan till något helt annat.
Vad beror detta nu på? Palmes retorik var objektivt sett ett försvar för den politiska elitens rätt att utnyttja unga kvinnor (och småflickor!) sexuellt - utan att någon skulle lägga sig i.
Uppenbarligen fullgjorde han sin uppgift med glöd och engagemang. Ett mycket stort engagemang.
Detta faktum är relevant när man försöker bedöma sanningshalten i vad, bland annat, en då 14-årig tjej och Doris Hopps syster berättar om Palmes roll i denna affär. Palme framträder ju, i uttalanden som dessa, inte endast som en byråkrat som rutinmässigt ska försvara andra byråkrater.
Det hela ter sig betydligt mer personligt än så...
Referens. Deanne Rauscher m.fl. Bordellhärvan, Pocketförlaget 2012
Men Palme hade också andra sidor. Exempelvis var han en person som mörklade obehagliga sanningar som kunde hota illusionen om det "demokratiskt socialistiska" Sverige. Vi kan se det i IB-affären, där han ljög oss rakt i ansiktet och hånfullt raljerade över alla som kunde vara så dumma att de trodde att han skulle ha något att göra med en olaglig underrättelsetjänst.
Men vi kan ju också se det i bordellhärvan. I denna slöt ju alla riksdagens politiker upp och deltog i nedtystandet. Eller nästan alla. Jörn Svensson och Per Gahrton vägrade att ställa upp i denna suspekta enhetsfront.
Men - ingen annan ledande politiker var så energisk i förnekandet som Olof Palme. Han slängde ju dessutom ut sig mer eller mindre spirituella fraser som "slidder, sladder", "snus är snus och strunt är strunt" och ett antal andra formuleringar som nästan har blivit bevingade ord.
Men det grövsta han sa var nog nedanstående, med adressen till Peter Bratt och andra journalister, som försökte ta reda på sanningen om bordellhärvan.
I ett framträdande på Publicistklubben i Stockholm 1977 kallade han dessa undersökande journalister för "skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar" (Deanne Rauscher m.fl. 2012: 343).
Jag ryser faktiskt. Citatet får en inte att associera till en beskedlig och politiskt korrekt reformistisk arbetarrörelse. Utan till något helt annat.
Vad beror detta nu på? Palmes retorik var objektivt sett ett försvar för den politiska elitens rätt att utnyttja unga kvinnor (och småflickor!) sexuellt - utan att någon skulle lägga sig i.
Uppenbarligen fullgjorde han sin uppgift med glöd och engagemang. Ett mycket stort engagemang.
Detta faktum är relevant när man försöker bedöma sanningshalten i vad, bland annat, en då 14-årig tjej och Doris Hopps syster berättar om Palmes roll i denna affär. Palme framträder ju, i uttalanden som dessa, inte endast som en byråkrat som rutinmässigt ska försvara andra byråkrater.
Det hela ter sig betydligt mer personligt än så...
Referens. Deanne Rauscher m.fl. Bordellhärvan, Pocketförlaget 2012
Monday, December 31, 2012
"Makten, männen, mörkläggningen" och utpekandet av Olof Palme
På många håll verkar det finnas en spridd uppfattning att Olof Palme aldrig explicit nämns bland dem som pekas ut som sexköpare i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen (Vertigo förlag 2004). Det är lite konstigt.
Han nämns visst. På mer än ett ställe. Så här står det på sidorna 176-77.
"Sammantaget uppger flera kvinnor att de varit tillsammans med Thorbjörn Fälldin, minst tre med justitieminister Lennart Geijer, några med centerpartiets vice ordförande Olof Johansson (vars namn dök upp i flera av förhören med kvinnorna och även på avlyssningsbanden...), folkpartiets vice ordförande och riksdagens talesman Cecilia Nettelbrandt, plus ytterligare ett par med finansminister Gunnar Sträng, någon eller några med riksbankschefen Krister Wickman, borgarrådet Hjalmar Mehr och landshövding Ragnar Lassinanti, och många fler. Även statsminister Olof Palme namngavs av ett par kvinnor..."
Däremot kan man se hur hans namn inte lyfts fram mycket mer än så, och att anklagelserna mot honom (som ju också i praktiken understöddes av vad Doris Hopps syster berättade!) inte EXPLICIT diskuteras.
Det är möjligt att Call Girl gjorde ett taktiskt misstag i att göra utpekandet av just Palme som så centralt.
Ja, just det, jag skrev "taktiskt", inte moraliskt. Principiellt ser jag inga fel alls med att göra det, men det kan ju ha bidragit till att diskussionen hamnade lite fel...
Han nämns visst. På mer än ett ställe. Så här står det på sidorna 176-77.
"Sammantaget uppger flera kvinnor att de varit tillsammans med Thorbjörn Fälldin, minst tre med justitieminister Lennart Geijer, några med centerpartiets vice ordförande Olof Johansson (vars namn dök upp i flera av förhören med kvinnorna och även på avlyssningsbanden...), folkpartiets vice ordförande och riksdagens talesman Cecilia Nettelbrandt, plus ytterligare ett par med finansminister Gunnar Sträng, någon eller några med riksbankschefen Krister Wickman, borgarrådet Hjalmar Mehr och landshövding Ragnar Lassinanti, och många fler. Även statsminister Olof Palme namngavs av ett par kvinnor..."
Däremot kan man se hur hans namn inte lyfts fram mycket mer än så, och att anklagelserna mot honom (som ju också i praktiken understöddes av vad Doris Hopps syster berättade!) inte EXPLICIT diskuteras.
Det är möjligt att Call Girl gjorde ett taktiskt misstag i att göra utpekandet av just Palme som så centralt.
Ja, just det, jag skrev "taktiskt", inte moraliskt. Principiellt ser jag inga fel alls med att göra det, men det kan ju ha bidragit till att diskussionen hamnade lite fel...
Friday, December 28, 2012
Hanna Olsson...
... skriver utmärkt i Feministiskt Perspektiv om mörkläggningen av härvan kring polischefen Göran Lindberg.
Hon drar där även paralleller med hur bordellhärvan 1976 mörklades.
Läs henne gärna här!
Hon drar där även paralleller med hur bordellhärvan 1976 mörklades.
Läs henne gärna här!
Subscribe to:
Posts (Atom)