Häxjakten som inte var någon häxjakt

Det finns en föreställning, som bland annat fått stor spridning efter Dan Josefssons "dokumentär" om Quick-fallet, om att USA under 80- och 90-talet hemsöktes av en "häxjakt", där stora grupper av oskyldiga män dömdes för sexualbrott mot barn de inte begått. Denna föreställning bygger inte på solida fakta, utan har oftast karaktären av en vandringssägen, som sprids i både de stora media och på nätet.

Påståendena handlar delvis om den påstådda "epidemin" av "falska anklagelser" om sexuella övergrepp mot barn på förskolor och familjedaghem. Ett av de mer kända av dessa är de anklagelser om övergrepp som riktades mot Frank och Ileana Fuster och deras familjedaghem i Country Walk, som ledde till 165 års fängelse för Frank Fuster och tio års fängelse för Ileana.

Den som letar utifrån sökord om fallet på Google eller andra sökprogram hittar snart en uppsjö av sidor, som till synes övertygande hävdar att detta fall var urtypen för en "häxjakt" med ledande frågor till barnen, ohållbar medicinsk bevisning och även en vidrig behandling av de anklagade, som slutligen tvingade Ileana Fuster att komma med ett falskt erkännande.

Dettta är den allmänna bilden och har spritts över världen. De juridiska myndigheterna har dock inte låtit sig påverkats. Domarna står fast, Ileana frigavs (och utvisades) när hon hade avtjänat sitt straff och Frank sitter än idag kvar i fängelse. På mycket goda grunder. För nästan alla de spridda påståendena är falska. I denna grundliga genomgång tas de avgörande "häxjakts"-.argumenten upp, och vederläggs ett efter ett. Läs den noga - och googla sedan gärna fritt och se hur de vederlagda argumenten flyter runt på nätet - som en typisk webbsägen...

Den som vill veta ännu mer om detta för debatten så centrala fall kan beställa en bok som Ross E Cheit, en av författarna till den ovan länkade artikeln, har skrivit. Nämligen The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children. Ett arbete på över 500 sidor, som givits ut på Oxford University Press. Där finns på sidorna 283-354 en mycket noggrann genomgång av just Fusterfallet, och de slutsatser som dras måste nog ses som definitiva.

Bokens syfte är just att vederlägga den populärt spridda bilden av att en "häxjakt" kring sexualbrott mot barn härjade i USA under 80- och 90-talen. Det gör den mycket bra, även om jag ibland tycker att även Cheit ibland gör vissa eftergifter till häxjaktsföreställningen. Men det visar å andra sidan att han inte på något sätt befinner sig på någon extremkant - han är ofta skeptisk såväl till anklagelser som till förnekanden och motanklagelser. Det är en oerhört grundlig reseaarch som ligger bakom boken, och den kommer förmodligen att bli ett standardverk.

"Jakten på Kapten Klänning"

För några dagar läste jag ut Jonas Trolles "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag, 2014). Jag dröjde länge med att köpa den eftersom jag var milt sagt misstänksam mot Trolle. Eftersom han i början av affären så uppenbart mörkade att historien handlade om nätverk, inte om en enda person.

Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.

Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.

Men här argumenterar han lite bättre, det medges...

Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt.  Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.

Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.

En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte  till avancerad spaning och telefonavlyssning.

(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )

Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....

Hur prioriterade SÄPO?

I ett nytt fall där en man efter resning friats för övergrepp mot sin dotter får vi reda på att SÄPO spionerade på dottern för att hitta bevis för att hon inte var trovärdig.

SÄPO brukar inte gripa in i sexualbrottsfall. När de nu ändå gjorde det kan man ju undra sig varför de endast spionerade i en riktning. Flickan  hade anklagat inte endast fadern, utan även andra män, för övergrepp. Varför spionerade då inte SÄPO också på dem för att finna ut om det fanns något i deras beteende som skulle kunna styrka flickans anklagelser?

Även Ulrika Kärnborg...

.... har skrivit en intressant recension av Magnus Utviks bok om Scheike-sekten.

Den är väl värd att läsa, liksom boken.

Clara Törnvall...

... har på Aftonbladet/Kultur skrivit en klart läsvärd recension av Magnus Utviks bok om Scheike-sekten.

När de inte ägnar sig åt att hylla Dan Josefsson, kan AB/Kultur ibland vara riktigt bra.

Övergrepp och patriarkal indoktrinering: ett exempel

1988 dömdes Hans Scheike och tre kvinnor för övergrepp mot barn. Övergreppen innefattade såväl rena sexuella övergrepp som sadistisk tortyr. Hela denna perverterade praktik "försvarades" genom en ideologi om manlig överordning och kvinnlig underordning.

I den så kallade sexsektens världsbild var kvinnor till för att underordna sig män. Detta skulle bland annat manifesteras genom att de frivilligt skulle låta sig bli slagna och piskade.

Men det räckte inte. Det måste börja tidigt i åldrarna. Så sekten letade reda på unga flickor som de kunde misshandla och våldta. Till sist rymde några av dessa och gruppen ställdes inför rätta. Det slogs upp stort i media.

Men efter ett tag bleknade minnet, eller kanske skulle man säga trängdes bort. Idag finns det många som bara vagt tror sig minnas att Scheike var en kufisk typ som ägnade sig åt S/M-ritualer med kvinnor. För några år sedan - 2008 - skrev signaturen Profanum Vulgus på min blogg att det enda brott Scheike gjort sig skyldig till var att piska kvinnor som ställde upp frivilligt. Samma åsikt fördes faktiskt också fram på Vetenskap och Folkbildnings forum 2012.  Det verkar vara en vanlig vanföreställning.

Men den är som sagt inte sann. I Magnus Utviks bok Tuktad till frihet: historien om Hans Scheike och hans kvinnor (Norstedts 2014) berättas på nytt historien om "sexsekten".

Titeln hänsyftar förstås på gruppens egen förvridna självbild. Boken berättar om de grova övergrepp som begicks av gruppen. Dessutom visas klart på den ideologi som användes för att rättfärdiga denna praktik.

Man behöver inte ha läst Eva Lundgren för att vid läsningen spontant tänka på ett ord som: "könsmaktsordning". Hans Scheikes främsta taleskvinna Brita Sylvan intervjuas mycket i boken och lägger ut texten om att det enda sätt som kvinnor och flickor kan bli verkliga personer är genom att underkasta sig inte bara män, utan också mäns våld. Man kan se hur piskandet och smisket - och, ja, även de sexuella övergrepp, som Sylvan förstås inte erkänner, men som ändå ligger i botten - blir ett sätt att handgripligen upprätthålla just en - könsmaktsordning.

Redan flickor i åttaårsåldern ska enligt sektmedlemmarna lära sig hur de ska underkasta sig manligt våld. Våldet får här en nästan religiös dimension - och utförs på ett ritualiserat sätt.

Man kan bara - ånyo - tänka på Eva Lundgren - och La de små barn komme til meg. Men det ska man ju inte skriva så att någon ser det. Den boken är ju "officiellt" avfärdad som myt....

Men jag undrar. Om flickorna inte hade rymt 1988 utan 1999, eller senare. Då media och "experterna" hade lärt oss att organiserade sadistiska övergrepp i rituella former var en myt. Skulle flickorna inledningsvis blivit trodda då? Skulle någon omedelbar husrannsakan ens ha ägt rum? Skulle några bevis ha kunnat säkras då?

Kanske skulle flickorna mött någon polis som hade "lärt sig" en massa om varför man inte skulle tro "den moderna folksägnen" om "rituella övergrepp". Som sedan skulle ha pratat med Scheike och kvinnorna - som i sin tur skulle ha sagt att dessa flickor så gärna fantiserar och får falska minnen. Sedan skulle han kanske ha gått därifrån utan närmare undersökning. End of story?

Ja, det finns faktiskt anledningar att tro att något sådant faktiskt mycket väl skulle kunna ha hänt idag. Idag har vi ju alla lärt oss att organiserade rituella övergrepp inte finns....

Och många har ju också lärt sig att både låtsas vara blinda och hålla för öronen när de stöter på något som "egentligen" inte finns. Och om de ändå har sett eller hört något har de lärt sig att det nog är bäst att hålla tyst.

För ingen vill väl idag sprida "moderna folksägner" och bli till allmänt åtlöje. Eller hur?

The Believers - fantasi och verklighet

När de första vittnesmålen om rituella övergrepp kom fram i USA i tidigt 80-tal togs det - naturligtvis - ibland upp av filmindustrin. Det allvarliga ämnet förvandlades självfallet ofta till en sörja av spekulationer i övernaturliga krafter, xenofobi och hyllningar till "The Amercian Way of Life".

Detta gäller också i hög grad "The Believers" från 1987 (som jag länkar till längst ner i inlägget.).  Men kanske inte helt och hållet. .

För även om den är en typisk Hollywoodprodukt (låt vara både välgjord och bitvis psykologiskt trovärdig) är det ett faktum att endast två år efter att filmen gjordes avslöjades en serie av rituella offer - där förövarna hade en ideologi med kusliga likheter med den som beskrivs i The Believers.

Detta fall började rullas upp med ett mordfall på en amerikansk turist  i Matamaros i Mexiko, och ledde efter ett tag till avslöjandet av ett narkotikasyndikat, som begick rituella människooffer för att de trodde att de på det sättet skulle få övernaturligt skydd mot polisen. Om detta kan man läsa här.

Det går ett rykte att The Believers finansierades av kristna fundamentalister. Om det var så, kände de sig i slutändan förmodligen ordentligt lurade. För även om man till en början får intrycket att de rituella barnamördarna i filmen var knutna till den afro-karibiska religionen Santeria visar det sig snart att så inte var fallet . Filmen skulle tvärtom nästan kunna fungera som en propagandafilm för Santeria.

Filmens scenario visar istället på en sluten grupp av förövare, som enbart dyrkar makt och som för detta syfte är beredda att offra barn - och som försöker dölja sig i den bredare santeriamiljön. Och efter ett tag tar filmens hjältar hjälp av en santeriapräst för att få magiskt  beskydd mot förövarna. Och uppenbarligen fungerar detta...

I slutet av filmen visar det sig till och med att den kvinnliga hjälten konverterar till Santeria, då hon anser att det är det enda sättet hon kan skydda sin familj!

Faktum är också att i den ritualmördande gruppen i Matamarosfallet fanns det ganska så liknande relationer mellan Santeria och förövarna som i filmen. Detta narkotikasyndikat rörde sig i en santeriainspirerad "magisk" miljö men hade ett eget "trossystem" som hade lika lite med Santeria att göra som satanism har med kristendom att göra. De tog över en religiös-magisk världsbild - men vände upp och ner på värderingarna.

Filmen är som sagt välgjord, och om inte annat är dess beskrivning av förövarnas kombination av människoföraktande makthunger och tro på svart magi psykologiskt trovärdig.  Och beskriver en mentalitet som faktiskt har motsvarigheter i verkligheten.

 /"The Believers" kan nu ses på You Tube i 11 delar. Man kan börja med del ett, och sedan fortsätta/.

Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

"Modellfotografen - inte ensam, inte galen"

Vill tipsa om My Vingrens utmärkta artikel på bloggen Genusfolket.
Läs den gärna!

Organiserade sadistiska övergrepp

Nu kan det sägas. Även i de stora media.

Under rubriken "Ett nätverk av sadister" beskriver Aftonbladet på två sidor igår hur polischefen Göran Lindberg samarbetat med andra högt uppsatta män för att begå sadistiska övergrepp. Den som läser på nätet måste tyvärr ha plustjänst för att kunna ta del av hela artikeln.

Nåväl. I denna artikel får läsarna veta vad många har vetat hela tiden. Nämligen att polischef Lindberg inte agerade ensam utan ingick i just - ett större nätverk. Men vi får också reda på att det går trådar mellan olika sexualsadistiska härvor och att samma personer figurerar i flera av dessa. Och det handlar inte om vilka som helst. Förutom polischef Lindberg figurerar bland många andra en koncernchef och en miljonär.

Vad Aftonbladet dock inte nämner är hur polisen under mer än tre år försökte mörka det faktum att Lindberg inte agerade ensam . Man gick tidigt ut i en presskonferens där man lögnaktigt påstod att Lindberg var den ende misstänkte. Det är inte polisens förtjänst att sanningen kommit fram. Det är andra som ihärdigt försökt ta reda på sanningen. Exempelvis nättidningen Feministiskt Perspektiv.

Nu har vi alltså fått bekräftat att högt uppsatta män kan samarbeta för att begå grova sexualbrott. Och att polisen inte drar sig för att medvetet mörka existensen av sådana nätverk.

Den typen av fakta har ju ofta avfärdats som "moderna myter". Det hela ställer förstås också frågan om vilka ohyggligheter som kan finnas under ytan men som ännu inte kommit fram...