Yolandafallet

I Sverige har det under de senaste årtionden förekommit flera fall där barn till föräldrar som anklagats för övergrepp också anklagat andra personer för att delta i dessa. Det brukar ofta leda till att de som berättat om övergrepp fått sin trovärdighet ifrågasatt. Detta har i ett antal fall, där anklagade fäder fällts, lett till resning. I flera fall har det lett till ett friande, men i åtminstone två fall stod de fällande domarna fast.

I Holland inträffade ett liknande fall 1990. I detta fall handlade det om Yolanda, en kvinna som berättade om upprepade övergrepp från båda föräldrarna, brodern och pojkvännen. Dessutom berättade hon om ett stort antal personer från trakten som utnyttjade henne i vad som närmast var en bordellverksamhet för sadister, driven av föräldrarna.

Flera av de utpekade personerna var mycket ”ansedda” – det förekom till exempel både läkare och poliser bland de anklagade.

Hon berättade om systematisk tortyr kopplat till sexuella övergrepp. Hon berättade också om att hon hade tvingats att delta i barnamord.

I detta fall kunde dock aldrig det trovärdiga i hennes anklagelser mot föräldrarna ifrågasättas någon längre tid. Båda föräldrarna bröt nämligen samman redan efter några dagar och erkände huvuddelen av anklagelserna.

Resultatet blev att båda föräldrarna, Yolandas bror och pojkvän dömdes. De övriga anklagade undersöktes inte ens. Det är både anmärkningsvärt - och på samma sätt typiskt. Rättsapparaterna i alla länder tenderar att bli förlamade inför den typen av anklagelser mot flera personer, i synnerhet om väletablerade och "respektabla" personer finns bland dessa.

Men kan förstås fråga sig varför inte hennes anklagelser mot dessa ledde till rättsliga åtgärder, då hennes anklagelser mot både familjemedlemmar och pojkvännen hade bekräftats, och lett till fällande dom.

I boken ”Yolanda - min egen berättelse” som skrevs av Bob Snoijink i samarbete med Yolanda (och som i Sverige gavs ut av det lilla sportförlaget Affidavit) får vi ta del av historien, sedd med Yolandas ögon.

Det är en otäck, men på många sätt nödvändig bok. De spärrar som de flesta har mot att erkänna att alltför hemska saker kan hända måste trots allt rivas ned.

Boken om Yolanda skulle kunna fylla ett sådant syfte om den fick en större publik. Kombinationen av, för de flesta, helt osannolikt vidriga händelser, och de exakta och detaljerade bekännelserna av föräldrarna och den övriga bevisningen borde skaka om dem som hela tiden väljer att tro att det finns gränser för vad som kan hända.

För det finns faktiskt inga sådana gränser. Just därför behövs det böcker som denna. ”Yolanda – min egen berättelse” skulle kunna ha blivit en väckarklocka. Men istället har det blivit en ”bortglömd" bok som tystats ned, som  i stort sett inte recenserades, och sällan diskuteras. Även om den efter ett tag faktiskt kom in på en hel del bibliotek.

Förutom Yolandas egen berättelse finns ett förord av författaren Bob Snoijink och ett efterord av professor O. Van Hart på universitetet i Utrecht. Boken interfolieras av utdrag av föräldrarnas bekännelser och andra utdrag från rättegången.

Mot slutet av boken dyker nya saker upp. Den läsare som tvingat sig igenom den fruktansvärda skildringen ställs plötsligt inför nya, oroande, frågor.

Boken om Yolanda är en viktig del av den dokumentation som finns om organiserade sadistiska övergrepp. Den är en central bok som inte får glömmas bort.

Aum Shinrikyo

/Recension av David E Kaplan och Andrew Marshall, Sekten vid världens ände, Bonniers förlag, 1997. Publicerades i Internationalen, 7/1998./

En granatattack mot Naritaflygplatsen i Tokyo har väckt rädslan för terrordåd under OS i Nagano. Även om det antagligen rör sig om en i raden av protester som fortgått sedan flygplatsen byggdes är det inte minst sekter som Aum-sekten, ansvarig för giftdådet i Tokyos tunnelbana 1995, som skrämmer japanerna.

Andra tragedier som skapat debatt om faran med så kallade "nya religiösa rörelser" är Soltempelordens serie massjälvmord, eller möjligen massmord, och tragedin i Kalifornien när medlemmarna i Heavens Gate kollektivt begick självmord för att får komma med på det rymdskepp som de trodde fanns bakom kometen Hale-Bopp. Händelserna har lett till ett större intresse för de tusentals religiösa sekter och kulter som under de senaste årtiondena vuxit fram i västvärlden.

Som ett svar på den oro som många människor känner har en stridbar anti-kultrörelse också vuxit fram, som argumenterar för att de "destruktiva sekterna" är en stor fara för samhället.

Den 20 mars 1995 besannades plötsligt kultmotståndarnas värsta farhågor. Den japanska religiösa gruppen Aum Shinrikyo, (Aum den yttersta sanningen) genomförde då en attack med sarin-gas i Tokyo tunnelbana.

Med sina 5000 skadade och tolv döda var detta en av de mer förödande terrorattackerna under 1900-talet.

Förstörelseindustri
I David Kaplans och Andrew Marshalls bok "Sekten vid världens ände" får vi en levande beskrivning av den märkliga grupp som låg bakom denna attack.

Under ledning av den halvt blinde ledaren Shoko Asahara hade Aum på bara några få år snabbt vuxit från en liten grupp till en imponerande organisation med tusentals medlemmar. Denna organisation hade dessutom gradvis i hemlighet byggt upp en förstörelseindustri, där tillverkning av nervgaser och biologiska stridsmedel var en centralt prioriterad uppgift.

Kontakter
Vad som för mig är mest intressant i boken är beskrivningen av hur denna organisation lyckades knyta till sig framgående forskare och vetenskapsmän i Japan, (och knyta kontakter med delar av den postsovjetiska ryska politiska eliten!), skaffa sig kontakter högt upp i poliskåren och administrationen och framförallt hur dess förstörelseindustri kunde växa fram under skydd av polisens nästan demonstrativa ointresse.

Passiv attityd
I boken visas hur kulten inte bara konsekvent lät kritiker inom de egna leden försvinna spårlöst, utan även i flera fall mördade offentliga kritiker (bland annat en hel advokatfamilj!) utan att polisen ens inledde några undersökningar.

Samtidigt utvecklade Aum en teknologi med vars hjälp de kunde utveckla kontrollen över sina medlemmar - med metoder som droger, elektroder, och till och med hjärnkirurgiska ingrepp. I kultens egna destruktionsanläggningar kunde de dödade kritikerna förbrännas så att inga spår fanns av dem.

Det var faktiskt först när Aum började bli ett direkt hot mot den japanska staten genom sina utåtriktade giftattacker (attacken i Tokyo tunnelbana var inte den första!) som polsen ändrade sin passiva attityd.

Om Aum inte hade valt att genomföra giftgasattacker hade gruppen troligen funnits än idag - och ostört kunnat likvidera kritiker och utsätta de från samhället isolerade medlemmarna för neurokirurgiska och andra experiment.

Inget hot
Auktoritära kulter som Aum är nämligen i sig inte något hot mot det rådande samhället i Japan - lika lite som dettas motsvarigheter i västvärlden är ett hot mot de politiska eliterna här.

Och även tankekontrollexperimenten i Aums regi har ju för övrigt sina motsvarigheter i exempelvis de experiment som CIA genomförde i sitt s.k. MK Ultra-projekt, som avslöjades redan på 70-talet.

I detta projekt, som officiellt avslutades 1973, genomförde CIA en rad försök, där de med hjälp av droger, hypnos, strålning och annat försökte påverka ofta helt ovetande personer. Enligt CIA har alla sådana försök upphört, ett påstående som milt sagt kan betvivlas.

Kulter av Aums typ avspeglar inte bara brutaliteten i vårt samhälle - de har också på toppnivå ofta direkta kopplingar till delar av samhällets makthierarki.

I några fall är kopplingarna uppenbara - som hos Aum i Japan och Ryssland eller Soltempelorden i Kanada och Schweiz.

Ingen vet när nästa avslöjande kommer - men vi kan lugnt räkna med att det kommer.

Erik Rodenborg

"Guds rötter" - och "Guds barn"

/Nedanstående är en recension jag skrev i Internationalen 11/1999. Den behandlade en nyutgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter, som handlade om en sekt som hade som uppenbar förebild en i högsta verklig grupp, Guds barn (senare omdöpt till Familjen), som bildades i USA i tidigt 70-tal. Vad jag försökte visa i recensionen var att verkligheten faktiskt var mycket värre än Svedelids fiktion/.
-------------------------------------------------------------------------------
Svedelids dikt inget mot verkligheten

Det sägs att verkligheten är mer fantastisk än dikten. Det är kanske sant. Dessutom är den ofta otäckare

Jag kommer spontant att tänka på denna gamla levnadsvisdom när jag läser Månpockets nya utgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter från 1975.

Denna bok är kanske en av de mest intressanta av Svedelids böcker. Den handlar om en märklig religiös sekt - Guds rötter - som lockar till sig ungdomar som de grovt exploaterar. De tvingas att sälja flygblad och broschyrer på gator och torg till en förvånad allmänhet. Rörelsen leds av en allsmäktig ledare som i dessa regelbundet utkommande flygblad delar med sig av sina bisarra idéer.

Ingen karikatyr
Nu är förebilden för Guds rötter inte vilken sekt som helst. Det är utan tvekan Children of God/Guds barn som fått stå som förebild. Children of God var mycket aktiva på Stockholms gator just 1975 och gav Svedelid uppslaget till Guds rötter. Någon tror kanske att Svedelid målar upp en karikatyrbild av Guds barn för att få en mer slående historia. Delvis var det kanske så när den skrevs - men i allt väsentligt skulle det snart visa sig att det var tvärtom.

För verkligheten Guds barn skulle snart överträffa Svedelids värsta skräckbilder.

Sexuella övergrepp
Medan Svedelids grupp i stort sett nöjde sig med att ekonomiskt exploatera ungdomarna kom snart Children of God att gå längre. Under ca tio år beordrade dess bisarre ledare David Berg inte bara organisationens kvinnliga medlemmar att i det så kallade Flirty Fishing aktivt prostituera sig för kulten - medlemmarna rekommenderades dessutom att begå sexuella övergrepp mot barn. Dessutom hade verklighetens Children of God goda kontakter med bland annat diktatorn Ferdinand Marcos´ regim i Filippinerna.

För de som vill veta något mer om verklighetens förebild till Svedelids fiktiva sekt finns på svenska åtminstone två böcker av avhoppade medlemmar. Dels Offer för Children of God av Una McManus och John Charles Cooper från 1982, dels Guds barn av Sylvia Padilla från 1996. De bör gå att få tag i på bibliotek. De är garanterat otäckare än "Guds rötter".

Hur David Lagerkrantz fuskar bort Stieg Larssons budskap

De senaste dagarna jag jag läst David Largerkrantz Det som inte dödar oss- Millenium 4. Efter att ha läst ut den satte jag mig och såg om filmversionen av Män som hatar kvinnor.

Det gav upphov till en del funderingar.

Jag tillhör i och för sig inte de som är oerhört upprörda över att Lagerkrantz försökt göra en fjärde del av Milleniumserien. För mig är inte upphovrätt något speciellt heligt, och i sig tycker jag det är legitimt att använda karaktärer hos tidigare författare till att göra nya böcker. Förvisso tycker jag att det är klart sunkigt att Lagerkrantz mot slutet tackar Stieg Larssons far och bror, med tanke på den ack så välkända bakgrunden. Men om det hela hade lett till en intressant bok, hade jag kanske kunnat överse till och med med det.

Men resultatet blev inte speciellt intressant. Det är välskrivet och småspännande  (även om det mesta av spänningen beror på nyfikenheten av hur Lagerkrantz lever upp till andan i Stieg Larssons trilogi!) men inte mer än så. Det saknar engagemang, liv och - framförallt - budskap.

För det finns en sak som genomsyrar hela Millenium-trilogin som i stort sett är helt frånvarande i Lagerkrantz försök. Det är engagemanget mot sexualiserat våld.

När media behandlar Stieg Larsson i politiska termer brukar det handla om hans antirasism. De som är tillräckligt djärva brukar dessutom ta upp att han var socialist, och till och med nämna hans tidigare engagemang i den trotskistiska organisationen Revolutionära Marxisters Förbund. Men det är väldigt sällan som det grundläggande politiska budkapet i just trilogin tas upp.
'
För den har inte som huvudtema vare sig antirasism eller för den delen revolutionär socialism.  Hela trilogin genomsyras alltså av kampen mot sexualiserat våld. Men inte nog med det, den gör det utifrån en utgångspunkt som i grunden är mycket lika den som aktivt fördes fram av (bland andra) Eva Lundgren och ROKS under 90-talet...

Inte nog med att det i den första boken till och med finns referenser till både Eva Lundgren och ROKS. I de tre böckerna förs dessutom fram teman, som inte kan förstås utan analyser som idag av etablissemanget avfärdas som allmänt diskrediterade.

I de tre böckerna får vi stöta på bland annat en multigenerationell förövarfamilj där fadern inte endast våldtar dottern, utan också lär upp sonen hur övergrepp och sexualiserade mord ska utövas. Vi får läsa om högt uppsatta män som brutalt utnyttjar prostituerade. Vi får läsa om hur sexualiserat våld tystas ner av SÄPO. Vi får läsa om hur en ledande psykiater våldtar kvinnliga patienter och samlar på barnpornografi.

Detta är sådant som man mer utförligt kunde tala om på 90-talet, men som dag för det mesta brukar avfärdas med termer som "hysteri", "falska minnen", "moralpanik" eller "feministisk fundamentalism". Boken tar sin utgångspunkt  i ett synsätt som är så marginaliserat idag att den uppväxande generationen knappast inser att sådana teman en gång var i centrum för en livlig debatt.

Någon kan invända att man inte ska dra alltför stora växlar på teman i fiktiva böcker. Men faktum är att jag faktiskt kände Stieg Larsson då det begav sig. Och därför vet jag att Larsson faktiskt hade en syn på den typen av frågor som inte låg speciellt långt från den som fördes fram i exempelvis Eva Lundgrens La de små barn komne till meg.

Hur många vet idag att ett av Stieg Larssons projekt mot slutet var att försöka infiltrera organisationer som försvarar personer som sägs vara "oskyldigt anklagade" för övergrepp mot barn och/eller våldtäkter - med syftet att avslöja att de egentligen medvetet ville försvara skyldiga? Men så var det.

Mitt i sitt engagemang var han dock något naiv - han trodde faktiskt att han skulle kunna intressera TV för projektet och göra stora avslöjande reportage. Jag sa till honom att han var naiv. Och den sista gången jag träffade honom medgav han faktiskt att jag hade haft rätt - det fanns ett motstånd mot detta som översteg allt vad han hade kunnat föreställa sig.

Men det är denna utgångspunkt som nu David Lagerkrantz suddar ut i sin del 4. Det finns ibland något, närmast i bisatser, som antyder något om grundtemat i den ursprungliga trilogin. Men inte mer än så.

Läs gärna Lagerkrantz bok, om inte annat för att se hur de ursprungliga temana fuskas bort. Och gå sedan gärna tillbaka till de tre ursprungliga Millenium-böckerna och fundera över vad Stieg Larsson där vill föra fram. Och fundera dessutom över hur försvinnande lite av dessa insikter som idag reflekteras i den aktuella debatten.

Men sådant finns ju inte...

Igår kunde man läsa i DN om en kvinna som befriats av polisen sedan hon kidnappats och utsatts vad som beskrivs som "blodsriter", och av polisen själv beskrivs som "häxkonst".

Den som undertecknat artikeln är Clas Svahn, som ju skrivit mycket intressant och läsvärt genom åren.    

Men vänta ett tag.... Vet vi inte alla sedan mitten av 90-talet att alla rapporter om den här typen av övergrepp är vandringssägner? Som rent definitionsmässigt inte kan existera?

Men de finns ju i alla fall, och det är ju bra att man för en gångs skull får se en liten del av isbergets topp.

Och detta läser vi för övrigt just dagen innan det olustiga Halloween-jippot, då vi alla förväntas frossa i död och skräck.

"Skolskytten var satanist"

Enligt media hade den senaste skolskytten skrivit ett satanistiskt manifest innan han begick morden.

"Efter massakern vittnade folk på skolan om att han bett flera av offren att uppge sin religion. De som svarade att de var kristna ska han ha skjutit i huvudet. 

Nu berättar en källa med insyn att Chris Harper Mercer skrivit ett manifest och att döma av det var satanist, skriver tidskriften People. – Killen gjorde det här för satanistiska syften. Han gjorde det för att bli en gud i helvetet. Han vill vara ond. Det är hans mål, att tjäna satan."

Läs mer på aftonbladet.se här.

Rituella övergrepp och "officiell" satanism

Både begreppen "rituella övergrepp" och "satanism" är ju mycket svårdefinierade, för att uttrycka sig lite försiktigt. Men jag vill (återigen) slå fast något som jag tycker är mycket väsentligt.

Det finns nästan inget samband alls mellan den offentliga satanismen och "rituella övergrepp". Det handlar i stort om två helt olika saker. Det gäller även de rituella övergrepp som sker under "satanistiska" former.

Framförallt gäller det rituella övergrepp mot barn. Dessa handlar nästan alltid om grupper av förövare som kanske, eller kanske inte, kombinerar sin pedofila sadism med en fallenhet för magiskt tänkande (alternativet är att de använder magin för att skrämma barnen, båda sakerna förekommer nog).

Anklagelser om rituella övergrepp mot barn har nästan aldrig riktats mot medlemmar i offentligt kända "satanistgrupper". Ett av de få undantagen är anklagelserna mot några personer i ledningen för Temple of Set för rituella övergrepp mot barn på det arméägda daghemmet i vid Presidio i USA. Men oavsett hur man ställer sig till dessa anklagelser handlade det där om en liten grupp i ledningen, som agerade på alldeles egen hand;  det finns inga anklagelser om förekomsten av rituella övergrepp i övrigt i organisationen Temple of Sets regi.

Det finns normalt sett ingen anledning för pedofila sadister att öka risken för upptäckt genom att starta, eller aktivt delta i, "öppna" satanistgrupper. Det torde vara något av det mest kontraproduktiva de skulle kunna göra göra.

"Satanism" förekommer i olika former, en del oerhört olustiga, andra osympatiska men ganska så harmlösa, och i några fall är de inte ens speciellt osympatiska. (Ta bara en grupp som "Satanic Reds", som kombinerar sin "satanism" med kritik mot storkapitalets makt, och förespråkar ett försvar av arbetarklassens rättigheter och en välfärdsstat!). I den värld vi lever i är omtolkningar av symboler vanliga, och det finns personer som väljer att tolka negativt laddade symboler på ett positivt sätt.*

För min del finns det ingen magi i ord.  Varje grupp av människor måste bedömas efter sin praktik  och sin ideologi, inte efter hur de känslomässigt ser på namnet "Satan".

Ett stort problem med den officiella satanistiska miljön har annars varit att många personer i den hamnade i försvarsställning när debatten om rituella övergrepp startade, och närmast automatiskt anslöt sig till förnekarlägret. Det var helt onödigt, men psykologiskt lättförståeligt. Onödigt därför att de mycket väl skulle kunna ha sagt "vi vet inte vad som är sant, men det är i alla fall inte vi".

Jag minns en intervju med Anton LaVey där han förklarade att han innan han blev "offentlig" ägnade sig att undersöka mer eller mindre "sataniska" miljöer och att han aldrig hittade något sådant som rituella övergrepp mot barn. Därför, menade han, måste det vara en myt.

Det var enbart korkat. Varför trodde han att slutna grupper av förövare, som kombinerade ockulta eller satanistiska inslag med fruktansvärda brott mot barn, skulle avslöja sina brott för honom när han "letade runt" efter ockulta grupper?
-----------------------------------------------------------------------------
*Den stora majoriteten av satanistgrupper verkar trots allt bygga på någon sorts sympatier för antingen egoism, eller destruktivitet, eller en kombination av bådadera. Det betyder inte att dess medlemmar i praktiken behöver leva upp till dessa "ideal",  men de finns där i botten.  Men det finns som sagt några undantag, som omtolkar satansfiguren till något som ter sig betydligt mer sympatiskt än detta.

JS LaFontaine - en medborgare höjd över alla misstankar?

I mitt förra inlägg nämnde jag socialantropologen JS LaFontaine. Hon stod alltså i ledningen för en undersökningskommision tillsatt av den brittiska regeringen, med uppgiften att bedöma anklagelser om rituella övergrepp. Bedöma bör här läsas "avfärda", vilket ju också var vad kommissionen gjorde.

Idag vet vi att medlemmar i den brittiska regeringen, på högsta nivå under åratal deltagit i nedtystande av sexuella övergrepp mot barn, även sådana som utförts av många högt uppsatta personer. Det var möjligen inte en tillfällighet att just LaFontaine  utseddes till att leda denna kommission.

Jag har nämligen haft det tveksamma nöjet att träffa LaFontaine IRL. Hon var inbjuden av socialantropologiska institutionen vid Stockholms Universitet för att presentera sin "rapport" - ”The extent and nature of organized and ritual abuse”, som gavs ut av hälsodepartementet 1994. Den var på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar.

Den var alltså i stort sett substanslös, och "bevisade" knappast någonting.

Nåväl, seminariet ägde rum måndagen den 28 oktober 1996. Det var med en stor tveksamhet jag gick dit. Men jag gjorde det i alla fall, och det var lärorikt.

LaFontaine gav ett mycket osympatiskt intryck. Hon var kall som en fisk, och gav intrycket av en närmast monumental empatilöshet.

Vad värre var - hon verkade helt okunnig om debatten om rituella övergrepp. När jag i diskussionsperioden tog upp fallet med officeren Michael Aquino, den satanistledare i USA som anklagats för rituella övergrepp mot barn på arméns förskola vid Presidio, svarade LaFontaine irriterat att han ju hade frikänts i en rättegång, varför hon tyckte det var onödigt att ta upp frågan.

Det var helt fel. Det hade aldrig blivit någon rättegång. Aquino hade undersökts av arméns CID,  som ansåg att han var skyldig. Med motiveringen att de inte ville retraumatisera barnen lät CID dock bli att dra fallet till rättegång, men rekommenderade att Aquino skulle plockas ut ur aktiv tjänst. Vilket också skedde.

När jag redovisade för mina studier av den satanoide ockultisten Aleister Crowley, som fyllt sina skrifter med kryptiska uppmaningar till övergrepp, svarade hon att det aldrig bevisats att Crowley själv begick några övergrepp mot barn. Det enda som bevisats vad gäller Crowley, sade hon nästan förtjust, var att han var med i en ritual där man dödade och sedan drack blodet från en katt.... När hon sade det kom väl det närmast en flämtning från en del av de församlade antropologerna...

Nu var inte min poäng att Crowley nödvändigtvis skulle ha begått övergrepp själv, utan att han offentligt försvarat incest, pederasti, passionmord och till och med rituella barnoffer. Skulle det verkligen inte ha någon relevans i frågan om sådana övergrepp skulle kunnat förkomma i en satanistisk kontext? Det menade jag, men verkade tala för döva öron.

Vad gäller rapporten i sig berättade LaFontaine att kommissionen hade lyssnat på band med förhör av barn och ansett sig upptäcka att i en del fall hade barnen sagt andra saker än vad som hade påståtts. Som exempel tog hon upp att ett av barnen sades ha berättat att det hade utsatts för övergrepp av "a big master". LaFontaine  slog triumferande fast att om man lyssnade på banden hade ett av barnen i själva verket sagt att "a big mister" hade begått övergrepp.

Sedan tillade hon märkligt nog att det fanns andra ställen i intervjuerna, där barnen verkligen hade sagt saker som pekade på ockulta inslag i övergreppen. Hon utvecklade inte detta närmare, lämnade snabbt frågan, och drog inga som helst slutsatser av detta faktum...

Efter ett tag hade jag fått nog och reste mig närmast demonstrativt upp och lämnade rummet utan ett ord.

Det bör kanske nämnas att LaFontaine långt senare har kommenterat anklagelserna om övergrepp mot  ledande personer i Storbritannien i en intervju i den historierevisionistiska nätttidningen Spiked.

Där menar hon att "satanistpaniken" fått en uppföljare i anklagelser mot bland annat Jimmy Savile. Alla idéer om mörkläggning som innefattar ledande politiker avfärdar hon där kategoriskt som konspirationsteorier,

Och vad är då "Spiked" för någonting? Den hette förut "Living Marxism", vilket var ett milt sagt missvisande namn, men berodde på att redaktionskommitén har sitt ursprung i en vänstergrupp med namnet Revolutionary Communist Party. De är beryktade för en ganska konsekvent historierevisonism, som innefattar nästan allt utom Förintelsen. De har bland annat förnekat folkmordet i Rwanda och de serbiska massakrerna i Bosnien . Det sistnämnda ledde till juridiska förvecklingar då de hävdade att en mycket känd bild från ett serbiskt fångläger var ett rent falsarium.

Det tvingades efter ett tag lägga ned "Living Marxism", och ersatte den efter ett tag med "Spiked".

Om man går igenom Living Marxism/ Spiked kan man finna förnekande av sexuella övergrepp mot barn, men också av existensen av AIDS och ebolaviruset...

Är det inte lite märkligt att den arroganta, kyliga ledaren för en "banbrytande" regeringsrapport om rituella övergrepp väljer att låta sig intervjuas av en sådan diskrediterad tidskrift?

LaFontaine är en märklig person med en suspekt agenda. Det var som sagt knappast en tillfällighet att just hon, av alla människor, fick uppdraget av den sittande Toryregeringen att "utreda" (och få stopp på!) anklagelser om organiserade och rituella övergrepp mot barn.
---------------------------------------------------------------------
Mer avslöjanden om den tidning där LaFontaine tog avstånd från anklagelser om mörkläggning och organiserade övergrepp kan läsas här.

"Satanistpaniken" som aldrig fanns

Idag har många en allmän bild av att det sena 80-talet och det tidiga 90-talet var en period av "satanistpanik" där såväl media, som allmänheten, som stora grupper av akademiker såg satanister i varje buske. Det handlade framförallt om anklagelser om övergrepp mot barn. Dessa skulle nästan undantagslöst vara falska och detta bevisades genom grundliga studier i såväl USA som Storbritannien.

Eller så sägs det. Den bilden har spritts både i och utanför den akademiska världen. Den som vill ta del av den kan gärna söka på lämpliga sökord på Wikipedia där man kan få reda på allt om "ritual abuse hysteria" och "satanic panic".

Den som går tillbaka och studerar vad som verkligen skrevs på 80- och 90-tal hittar något helt annat. När det gäller just övergrepp mot barn handlar det ofta om psykologer, sociologer, terapeuter, och socialarbetare som skrev om berättelser av barn (och vuxna som mindes sin barndom), om hur sadistiska övergrepp kombinerades med någon form av "satanistisk" överbyggnad.

Jag har läst många av de böcker som redovisar detta. De är ingalunda "hysteriska". De refererar berättelser som de uppfattar som trovärdiga, som överensstämmer med andra berättelser, och som i motsats till vad som ofta tros idag mycket ofta stöddes av medicinskt konstaterbara skador och ofta även av annan materiell bevisning.

Det här ledde i en del fall till rättegångar och även till en del fällande domar. Och faktiskt också i några fall till att förövare erkände.

Vad som hände sedan var oerhört märkligt. Under loppet av mycket få år startades en intensiv kampanj som gick ut på att i princip alla dessa berättelser var falska och nästan alltid orsakades av falska minnen, som sades ha inplanterats på olika sätt. Var det inte terapeuter var det förhörsledare, fostermammor, kvinnojourer eller någon annan.

Denna kampanj fick nästan från starten uppbackning från högsta ort. I USA var det FBI som lät Special Agent Kenneth Lanning författa två välskrivna men i grunden substanslösa essäer. De publicerades 1989 och 1992 och går lätt att hitta på nätet. De undersökte inga fall, sade i stort sett inget bestämt, utan försökte genom ett glidande elegant språkbruk ge intrycket av att det nog inte fanns någon sådant som rituella övergrepp, och om det ändå fanns var det ändå fel att definiera det som satanism, och i vilket fall som helst var det ointressant vilka religioner som ev. förövare trodde på.

I Storbritannien tillsatte regeringen en kommission ledd av socialantropologen J.S. La Fontaine. I en rapport på lite över 30 sidor med fyra referenser och lite allmän statistik försökte den ge intrycket av att den hade vederlagt alla uppfattningar om att det fanns några övergrepp mot barn som kunde kopplas till satanism.

Om man läser rapporten ser man att den inte gör något sådant. Den är lika glidande som Lanning. men i motsats till Lanning talar den om 84 specifika fall, dock aldrig konkret.

Det går att läsa den gång på gång utan att fatta vad den egentligen skulle bevisa. Det enda som liknar ett bevis som jag kunde finna när jag läste den året efter att den kom, var att endast i tre av de 84 fallen hade man funnit materiell parafernalia som bevisade att ritualer hade förekommit. Däremot medgav man att i nästan hälften av fallen förekom medicinsk bevisade skador som visade att övergrepp förekommit.

Hur hänger nu detta ihop? LaFontaine antyder att det kanske förekom övergrepp, men att de inte kunde handla om satanism, eftersom nästan inga materiella lämningar från ritualerna återfunnits. Att övergreppen oftast anmäldes långt efter att de skulle ha ägt rum, och det sedan dröjde ännu en lång tid innan några undersökningar gjordes brydde sig hon inte om. Varför skulle egentligen förövarna snällt låta parafernalia från sadistiska ritualer ligga kvar i så många månader?

Men de tre fall där det ändå enligt henne funnits materiella bevis på att ritualer förekommit, hur förkarar hon dem? Jo, genom att säga att det handlade om pedofiler som ville skrämma barnen, att de inte var "riktiga" satanister. Att flera av dessa förövare själv infö rätta sade sig vara satanister noterar hon inte ens.

Det märkliga är nu den förödande effekt som både Lanning och LaFontaien fick på debatten. På båda sidorna om Atlanten satte de i praktiken stopp på alla media som hållit dörren öppen för att det ändå kanske, kanske skulle kunna finnas någonting bakom många plågade barns och vuxnas berättelser. Och detta sände också en klar signal till polis och domstolar. Berättelser som kopplade ihop övergrepp mot barn med "satanism" skulle inte tas på allvar. Nu blev förundersökningar som lades ner innan de ens hunnit börja regel snarare än undantag,

Och så har det förblivit. Idag är det en officiell "sanning" att rituella övergrepp mot barn med "satanistiska" inslag någon gång under 90-alet "bevisades" vara en myt. End of story.

Men nu handlar det dessutom inte enbart om övergrepp mot barn. Förnekandet spridde sig till andra områden och snart var även satanismrelaterad brottslighet avfärdad som en myt, den också. Det är länge sedan en "true crime"-författare som Michael Newton kunde skriva en bok som "Raising Hell" (Warner Books 1993) med (bland annat) en myriad av fakta om mord, som på olika sätt var kopplade till satanistiska eller satanismliknande motiv. Ja, Newton VAR slarvig, som journalister av hans typ brukar vara, men om man kollar upp namn efter namn på de utpekade mördarna i boken, ser man att han definitivt hade på fötterna i nästan samtliga fall.

Men Kenneth Lanning hade ju så klart slagit fast att förövares religiösa åsikter inte har med saken att göra. Det var lika ointressant att kolla upp om en förövare var "satanist" som att kolla om hen var kristen, enligt Lanning. Eftersom minst 80 procent av USA:s befolkning ser sig som kristen, medan mindre än en procent torde förklara sig som varande "satanister" kan man tycka att det inte är riktigt samma sak. Men andan i Lannings essäer (som snart kom att kallas "FBI-rapporter"!) slog igenom.

Där står vi idag.

Nu är jag den förste att medge att det finns stora problem med att definiera ett begrepp som "satanism". En del av de brott och övergrepp som när det begav sig definierades som "satanistiska" kanske inte var det, om man använder sig av mer strikta definitioner än de son många använde då.

Men det är inte det centrala. Om de inte alla var "satanistiska" i strikt mening införlivade de så att säga ändå symboliska element nära besläktade med satanistiska teman i sitt modus operandi. Det kommer man inte ifrån genom att fly frågan.

Och ingen FBI-agent eller Scotland Yard-kommisarie skulle bli uppskattad av sina överordnade om hen försökte tillämpa Kenneth Lannings logik på frågan om islamistisk terrorism. För att nu uttrycka det lite försiktigt....

Det sista  är nog värt att fundera på. Vad kan den skillnaden bero på, egentligen?

Inte ett barn som du

Det finns barn som lever i dysfunktionella familjer.  Det finns barn som lever i rena förövarfamiljer. Men som ändå på något sätt uppfattar familjen som "deras", ändå på något sätt som ett "hem".

Men så finns det barn som lever i familjer som är så outhärdliga, så utan försonande drag att de ser sig själva som fångar, föräldrarna som fångvaktare - ja, som fiender. Det är en sådan familj som Boel Schenlaer skildrar i kortromanen Inte ett barn som du (Heidruns förlag 2015).

Det är en välskriven bok. Det är en otäck bok. Det är en outhärdlig bok. Det är en angelägen bok. Men det är också en mycket psykologiskt trovärdig bok...

Barnets upplevelse av totalt utanförskap skildras så övertygande att effekten på många läsare torde bli förödande . Det handlar om en familj där den normala värme och empati som faktiskt finns även i helt misslyckade familjer saknas. Där snart sagt varje främling som visar lite sympati ses som en potentiellt hopp om befrielse från fångenskapen.

Vad är det som gör den familj som beskrivs i Inte ett barn som du som så outhärdlig? Dels den ständiga, alltid närvarande, empatilösa elakheten. Den skildras på ett både inträngande och övertygande sätt.

Men dessutom beskrivs övergrepp av en typ som få skulle våga tro att de existerar. Det handlar om övergrepp som under 90-talet beskrevs i facklitteratur och fick olika mer eller mindre missvisande namn. Men som sedan slutade beskrivas som verkliga. Nästan ingen vågade tala om dessa längre. Och istället började de avfärdas med termer som "moderna myter", "vandringssägner" och "falska minnen".

Denna reträtt var feg. Denna feghet var oursäktlig. Men nu beskrivs denna del av vår verklighet igen. En verklighet som inte ens forskare som visste att den fanns vågade fortsätta att skriva om när det plötsligt började blåsa upp en storm som fick normala stormar att te sig som den lugnaste bris.

Den som står ut att läsa en fullkomligt outhärdligt vidrig skildring av hur ett barns verklighet kan te sig, bör absolut läsa Boel Schenlaers bok. Nej, den är som sagt inte uthärdlig. Den är inte någonting man glömmer. Den är inte något som kommer att presenteras i ett TV-program vid någon sån där mysig soffa.

Men man kan ändå hoppas att Inte ett barn som du får många läsare. Den är faktiskt en av de viktigaste och angelägnaste böcker som kommit ut i Sverige på mycket lång tid.