Under 90-talet i kom i Sverige berättelser om en typ av övergrepp som, snart gavs namnet "rituella övergrepp". Man kan förstås diskutera om termen var lämplig, men i motsats till hur det brukar beskrivas idag, stär det för en hemsk verklighet.
Denna typ av övergrepp hade uppmärksammats i USA redan i början av 80-talet. Men det hade funnits berättelser av i mångt och mycket samma karaktär långt tidigare.
Ett känt exempel från Storbritannien var poliskommissarien Robert Fabian , som hade skrivit om liknande övergrepp i sin bok "London after dark" 1954.
Det som fick termen rituella övergrepp under 80-och 90-tal handlade framförallt om sadistiska övergrepp mot barn, oftast utförda i grupp, som kombinerades med en form av indoktrinering. Vanligtvis hade denna indoktrinering någon form av "religiös" eller "ockult" karaktär, men det kunde också handla om ideologier av annan typ, Den vanligast förekommande typen av indoktrinering var dock av någon sorts "satanistisk" karaktär.
Denna "satanism" hade inga större likheter med den som förs fram av offentligt verkande satanistgrupper. Medan de flesta av dess försökte skapa en "satanism" som inte på ett entydigt sätt står för ren ondska var det som förekom i dessa rituella övergrepp så att säga "The real thing". Det var så att säga ondska på riktigt, minus alla förskönande omskrivningar.
Man skulle ju kunna kalla detta "pseudo-satanism" om man så vill. Eller också skulle man tvärtom ju kunna hävda att just detta var verklig satanism, på blodigt allvar, medan de flesta offentliga gruppers lära inte var det... Vad man anser om saken beror kanske på ens egna religiösa preferenser.
Sedan fanns det även grupper som utförde ungefär samma typ av övergrepp, men som inte hade någon annan "ideologi" än den rena sadismen.
Dessa berättelser kom definitivt inte alltid fram under terapi, vilket idag är en vanlig föreställning. De som berättade om den visade alla tecken på att var kraftigt traumatiserade. De hade ofta rättsmedicinskt bekräftade skador. Deras berättelser brukade stödjas av en myriad små detaljer och materiella bekräftelser som inte gärna kunde vara en slump.
Efter ett tag hände något., En våldsam kampanj startade som med hjälp av termer som "falska minnen" "konfabulation", "vandringssägner", "inplantering", "masshysteri", "social konstruktion" etc. etc, försökte diskreditera hela begreppet. Motreaktionen kom i alla länder där den typen av berättelser hade förekommit.
Var detta ett sunt uppvaknande, en insikt om att detta just var en hysteri utan någon som helst förankring i verkligheten? Själv anser jag att det inte var så. De verkligt övertygande argument som framfördes av förnekarna var mycket lätt räknade.
Om man först har tagit del den litteratur som getts ut
om rituella övergrepp, och som argumenterade för att de existerade, och
sedan läser ex.vis Kenneth Lannings tunna "rapporter" från 1989 och
1992, eller JS LaFontaines torftiga "undersökning" från 1994 är det lätt
att associera till "Kejsarens nya kläder". Det är lätt att se att det
idag är förnekarna som står nakna.
De enda undantag som fanns var såvitt jag vet en handfull skickligt manipulerande förnekare, framförallt Debbie Nathan. Men hon förvrängde medvetet, vilket på ett övertygande sätt visats av Ross Cheit, trots att denne författare själv inte accepterar att rituella övergrepp skulle vara något speciellt vanligt förekommande.
Det finns en utförlig argumentation mot Debbie Nathans metoder i Cheits bok ""The Witch-hunt narrative", men en del av denna kan man även ta del av här.
Men nu till saken.
Jag har fatkiskt en rad böcker från tiden innan backlashen hade segrat, hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up, Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors, The politics and experience of ritual abuse, - för att endast nämna en del av dem.
Om någon som inte var med då skulle få tag i dessa böcker (det går oftast - leta i så fall efter ovanstående titlar på Amazon.com), läsa igenom alla, och sedan försöka ta reda på vad i dessa myriader av fakta som verkligen blivit "vederlagt" kommer hen kanske att få en chock.
Idag är åsikten att det ens skulle kunna finnas en kärna av sanning i berättelser om "rituella övergrepp" officiellt begravd. Den som idag försöker ta upp detta kommer att mötas av förlöjligande, hånskratt, upprörda utfall - och ibland hot.
Det ligger en hund begravd någonstans.
Detta måste ses som förövarförsvararnas och övergreppsförnekarnas största triumf, Den kommer inte att vara för evigt, men har redan varat så länge att en många utsatta inte har en chans att få hjälp. För inte kan man hjälpa någon som säger sig varit med om något som inte existerar?
Eller det är så de vill att vi ska tänka. ..
