Sexuella övergrepp av brittiska poliser

En intressant artikel i den socialistiska tidningen "Socialist Worker" om sexuella övergrepp utförda av poliser i Storbritannien. Jag delar inte de drastiska slutsatserna mot slutet av artikeln - parollen "Abolish the police"! - men den innehåller värdefulla fakta. 

Detta är artikelns webbadress.

Rapist cops crimes exposed

David Carrick used his role as an armed Met police officer to rape and sexually abuse 12 women. He told his victims, “You are my slave,” describing them as “fat and lazy” as he urinated on and whipped them. He locked some in a small cupboard under the stairs without food and forced them to clean his house naked. 

Carrick told them when they could eat and sleep, and controlled their finances.  He refused to let them speak to friends, other men or their own children. And if his victims dared to speak up, Carrick told them they would never be believed as he was a police officer. 

One woman came forward in the wake of Sarah Everard’s kidnap and murder by serving police officer Wayne Couzens in 2021. Carrick has now pleaded guilty to 49 charges. Both Carrick and Couzens were members of the Metropolitan Police’s elite armed parliamentary and diplomatic protection command.

Southwark Crown Court this week heard that from 2003 to 2020 Carrick abused some of his victims on multiple occasions over months or years in his home county, Hertfordshire. Many attacks involved physical violence that left victims injured. His disgusting character was widely known by his colleagues, as he was nicknamed, “Bastard Dave”. He was only suspended after a second rape accusation was made against him in October 2021.

The Met Police has now said a total of 1,633 cases, ranging from arguments to the most serious sexual crimes, involving 1,071 officers and staff, will be reviewed.  But it won’t fix the institutionally sexist nature of the cops. Carrick’s sexist crimes aren’t an isolated event. He and Couzens aren’t just bad apples—the whole orchard is rotten.

Between 2019 and 2020, 160 Met officers were accused of sexual assault, harassment and other forms of misconduct. But just four have been “suspended or restricted” as a result. Since 2009 at least 15 serving or former officers have killed women in Britain, with the true figure likely much higher. The police are institutionally sexist because their job is to reinforce the power structures and the role of the state. 

Because police uphold the system, they reflect its ideas. That’s why Carrick, Couzens, racists, bullies, homophobes and sexists are pulled towards it. Now it is even more clear that the police don’t protect us. They abuse us. Police reform, inquiries and reviews aren’t enough. We must abolish the police.

Om övergrepp mot kvinnor inom den brittiska armén och polisen

/Från tidningen "Socialist Worker". /

Why do state bodies breed sexist hate and violence?  

Sexism scandals in the military and the police are not just a result of the culture of those organisations but due to the role they play in capitalist society.

 

Institutions that are part of the state and that protect the interests of the ruling class have recently come under fire for details of abuse and harassment within their ranks.  The revelations about the level of historic sexual violence within the Royal Navy, the army and the police aren’t incidental to the type of organisations they are.

Instead, they tell us about how the organisations are run, who is likely to be in them, and their wider function within capitalist society. Last month charity Salute Her UK said that 177 women have come forward to say they were raped at the elite Sandhurst military officer training centre. It described an “epidemic” of rapes across the military.

And it came just a month after a host of allegations about the Royal Navy showing that women were subject to endless sexual intimidation and violence.  One allegation detailed that submariners compiled a list about in which order women would be raped in the event of a catastrophic event. Former lieutenant Sophie Brook said, “The best thing I ever did was leave the Navy, but I worry about the women I left behind. It was a constant campaign of sexual bullying.”

It comes against a backdrop of court cases for cops accused of everything from multiple rapes to being part of WhatsApp groups containing sexist and racist content. A running thread through these instances is that women’s complaints were not treated seriously.

Capitalist societies rely on arms of the state, such as the secret service, cops and armed forces to protect what they see as the normal running of society. Capitalism is also riven with oppression, and within these institutions it can be particularly sharp.

For instance, the cops’ role in society is to suppress working class people and protect the interests of the rich.  They reflect the worst sorts of oppressive ideas that are pushed from the top of society. And the toxic culture becomes an endless cycle of fresh bigots rising through the ranks. They are attracted by an environment where racism, sexism and homophobia runs rampant.

But it’s not just a case about how sexist, bigoted individuals within their own ranks are treated, but how these political outlooks inform practice. In December, the independent review into the dramatic fall in rape prosecutions described “explicit victim blaming” within the police.

Authors of the review, which looked at 80,000 cases across five forces, found that “officers don’t think” that sexual offences “should be a priority for policing.” The day-to-day role of the army and navy are different in practice. But the ideological framework that shapes the institutions, alongside the hierarchal structures, are similar.

They reinforce internally the rotten power structures that encourage and amplify an abuse of power.

This is added to a pressure put on victims of sexual violence. They rely on the myth of mutual service to “King and country” to help hush up allegations of violence.

The details in each case are utterly horrendous. The case of cop Wayne Couzens is a good example of how some of the most violent people in society are comfortable within institutions of the state.

Sarah Everard’s rape and murder may have been shocking to the general public. But it probably wasn’t to Couzens’ colleagues at the Civil Nuclear Constabulary, who nicknamed him “the rapist”. The wider sexist, racist and homophobic behaviour within these organisations is not an isolated problem for individuals. These institutions of the state use their systems of rank and hierarchy as an effective tool to shut down complaints in the first place.

Victims are told they’re unlikely to be believed. And organisations don’t like to scrutinise their own behaviour. The culture of sexual violence within these organisations is about the function of the institution in capitalist society.

The behaviour and culture of the arms of the state is no accident. It’s indicative of the wider rot of oppression under capitalism as a whole.

Mer om övergrepp mot barn i engelsk aristokratii

Läs gärna nedanstående artikel från den engelska socialistiska tidningen "Socialist Worker" i Storbritannien.

Den är om ett nytt avsnitt i den permanenta historien om avslöjanden av övergrepp mot barn i det engelska samhällets toppskikt. Avslöjanden som pågått sedan åtminstone 2014. 

Originalartikelns webbadress kan nås här.

New claims of child abuse by top royal Mountbatten

Royal favourite Lord Mountbatten has been accused of abusing children. A new case will now lift the lid of how the state was complicit

 

By Simon Basketter 

Tuesday 25 October 2022 Issue

Lord Louis Mountbatten on a trip to Israel in 1967 (Picture: National Library of Israel)

Did the new king’s mentor rape children? According to a case being brought in Belfast against the police and other state institutions, the answer is yes, repeatedly. Arthur Smyth suffered sexual abuse as an 11 year old child at the notorious Kincora Boys’ Home in the 1970s.

He has named Lord Louis Mountbatten as one of his tormentors. He is the latest in a ­growing list of boys accusing Mountbatten of abuse. Kincora was run by three men who were convicted of child abuse in 1981—William McGrath, Joseph Mains and Raymond Semple.

Smyth says he was abused twice in Kincora in 1977 by Mountbatten. McGrath abused him for months afterwards.  In later life, the trauma of what he had experienced drove him to attempt suicide by driving his motorcycle into oncoming traffic.

At least three other boys were more than likely trafficked to Mountbatten’s mock castle in Ireland.  One of the victims, Stephen Waring, later took his own life in dubious circumstances. Another “Sean” came ­forward to accuse Mountbatten in 2019.

Mountbatten was the former Viceroy of India and head of the British Armed Forces.  He was killed by an IRA bomb in 1979, along with his 14 year old grandson Nicholas and a 15 year old deckhand Paul Maxwell.

According to FBI documents Mountbatten was gripped by “a lust for young boys”. A Historical Institutional Abuse Inquiry found that 39 boys were abused at Kincora.  But it dismissed ­allegations against Mountbatten and said it found no evidence that security agencies were ­complicit in the abuse.

The second of those ­conclusions is immediately provable as nonsense.  MI5 and the Northern Ireland Office intervened to protect McGrath because he was working for them. While launching far right Loyalist groups and gun ­running, McGrath’s task was to supply boys to politicians and Loyalist terrorists so they could be blackmailed by MI5.

For instance John Young, town solicitor at Belfast, to whom the boys’ complaints were passed, was one of the abusers. Others were councillors But it went higher. Richard Kerr, another victim from Kincora, says he met the chief spook Sir Maurice Oldfield in the home in 1978. People in authority knew what was going on because military intelligence officer Colin Wallace blew the whistle.  

Wallace told his superiors what was happening and even put out a press release in early 1973. He supplied the address and phone number of Kincora. No newspaper followed this up despite the media usually running Wallace’s ­propaganda briefings unedited.

While the repeated cover-ups around Kincora encourage conspiracies, the evidence against Mountbatten has grown. And he did have a role in a real conspiracy. He came close to leading industrialists and generals plotting a coup in 1968 against the Labour government of Harold Wilson.

The security services backed off but went on to run a serious operation to destabilise successive governments.  One offshoot of that ­operation was the ­cover-up—at best—of child abuse, including by the rich and powerful. Operation Clockwork Orange was an attempt to smear and undermine a Labour government—and those Tories who weren’t ­considered tough enough.

Wallace was sacked in 1975 after he refused to ­continue on Clockwork Orange.  He had baulked at the idea of overthrowing the ­government he was supposed to be working for. He was frustrated that his attempts to expose the Kincora scandal were failing.

There have been ­numerous inquiries into the case. The first, in 1982, collapsed after a day.  The next one wouldn’t look into the cover-up and didn’t interview anyone. Others have come and gone.

Appropriately the most recent report into the scandal by the Police Ombudsman for Northern Ireland, which added less than little, was released on the same day as the queen’s funeral. But the state doesn’t need a funeral to cover up its crimes. These Kincora files the state admits to keeping will be ­classified until 2060.

Birgitta Allmo in memorian

Jag borde ha lagt ut detta för länge sedan.  Men jag var för tagen för att orka det.

Birgitta Allmo somnade in den 15 april 2021.
 
Hon var en av de finaste människor jag någonsin mött.
 
Hon gjorde en enorm nytta.
 
Må hon vila i frid.

"Ghislaine Maxwell trial shines a light on the depravity of the ruling class"

/Från min huvudblogg 14 januari 2022/

Den ovanstående rubriken är också rubriken på ett inlägg på webbsidan marxist.com. 

Det är klart läsvärt. 

Ett citat från inlägget: 

"... Maxwell once reportedly told a confidante: 'They’re nothing, these girls, they are trash'. This all reveals the utter contempt that Maxwell and her super-rich ilk harbour for working-class people, who are nothing to them but raw material to exploit and abuse for their pleasure."

Så sant. Elitskikten i världens klassamhällen  innehåller så många människor (framförallt män, men som synes också en hel del kvinnor) som inte har något emot att sexuellt exploatera människor i underläge. De utsatta är framförallt kvinnor - och barn av båda könen.

Därför kommer  försök att bekämpa dessa övergrepp som inte går utöver dessa samhällens ramar.  aldrig att leda till verkliga förändringar - på djupet.

Om en kamp mot sexuella övergrepp ska bli effektiv måste den i sista hand också kombineras med en kamp för ett jämlikt samhälle.

Jeffrey Epsteins ö - och två kända kosmologer

Läser denna artikel tagen från bloggen "Stop Child Abuse". Den handlar om den dömde sexualförbrytaren Jeffrey Epsteins ö, dit många kvinnor och unga flickor fördes  - och sedan har berättat om systematiska sexuella övergrepp. 

Tänkte först länka direkt till tidningen Independent, där originaltexten finns, men den var låst för de som inte prenumererade, alternativt inte loggade in på något annat sätt. Så jag länkar till bloggen istället.

Artikeln kan rekommenderas. Den lämnar en rad värdefulla fakta. Bland annat nämns namnen  på ett antal kända gäster som besökte ön. 

När jag läste den såg jag plötsligt två namn jag stött på i helt andra sammanhang. . 

Två kända fysiker, den framlidne Stephen Hawking,  och Nobelpristagaren Lawrence Krauss - den första en av teoretikerna bakom dagens standardkosmologi, den andre en av de flitigaste försvararna av denna kosmologi - rapporteras ha varit bland de som brukade besöka Epsteins ö.

Det  fyller mig med en forrn  av olust. Inte för att jag skulle vilja tro att det finns ett logiskt samband mellan att försvara standardkosmologin, och vilja besöka Epsteins ö . Utan mest för att jag är mycket intresserad av kosmologiska frågor , och jag hoppade till när jag såg att två namn från  en vetenskaplig debatt som jag följt, plötsligt dyker upp i ett sammanhang som detta. 

Men det finns ju ingen anledning att haja till. Övergrepp mot kvinnor och barn förekommer på alla nivåer i samhället. Det finns således ingen direkt anledning till att bli förvånad över att namnen  på två av världens mest kända kosmologer dyker upp i samband med rapporter om  Epsteins ökända våldtäkts-ö. 

Men lite konstigt känns det ändå. . Och på något sätt mycket olustigt.. 

 

Jeffrey Epstein 

Die Forelle

Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817)  var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant. 

Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker. 

Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om.  Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld. 

Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten  Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten. 

I det tyska originalet  lyder den så här: 

"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."

I en artikel på engelska Wikipedia får vi reda på lite om bakgrunden.  Dikten handlade  egentligen inte om en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli utnyttjade av män. I Wikipediatexten står det att texten varnar unga kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel på mina språkkunskaper?

Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.  

"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."

Jag måste ändå medge att min första läsning av den strukna versen i die Forelle, kanske ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade nog inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet. 

Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle. 

Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna, av Jessamyn Anderson från 2015.

Det är en vacker version av en vacker sång. Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, ger den ju idag bilden av en sång, där empatin riktar sig mot den jagade - och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - eller vad de ursprungligen betydde.

Franz Schubert

Hästgården 2

Under 90-talet skapades  en ny journalistisk genre. Den kom som en motreaktion mot att anklagelser om sexuella övergrepp började uppmärksammas av media under 80-talet.

Detta handlade ofta om övergrepp mot barn, men även mot vuxna kvinnor. Det hela skakade om samhället. Många kände sig obekväma.

Då skapades alltså en typ av program, eller artiklar,  med ungefär följande karaktär. Man gjorde allt för att leta reda på varenda liten sak som kunde användas för att betvivla trovärdigheten hos den eller de som kom med anklagelsen  - och försvara trovärdigheten hos den eller de som anklagades. Det kunde handla om nästan vad som helst. Man använde de mediala resurser man hade - och de var ofta betydande! - till att smutskasta de som sade sig blivit utsatta.

Det kunde ibland te sig mycket övertygande. 1994 sände SVT ett program om en chef för en hästgård som anklagats – och även dömts – för sexuella övergrepp på tonårstjejer på gården. Med hjälp av en skickligt iscensatt dramaturgi - inklusive ångerfullt återtagna anklagelser - gav man en till synes övertygande bild av att anklagelserna inte endast var falska, utan uppenbart orimliga. Programmet hade stor effekt. Efter avtjänar straff kunde den anklagade ridläraren komma tillbaka  till hästgården- i ett klimat då nästan alla såg honom som oskyldig.

Långt senare började reportrar på Sveriges Radio granska "granskarna". Bilden av att det var ett fall med uppenbart falska anklagelser blev efter ett tag effektivt demonterats. Det resulterade i en serie program som gav  en totalt annorlunda  bild än vad som gavs i programmet 1994.  Serien sändes  i fem delar, och kallades Hästgården. 

Det visade sig att de som hade intervjuats i programmet 1994 och  och bestämt hävdat att ridläraren var oskyldig -  nu medgav att de medvetet  hade ljugit i SVT:s program. Det var elever på ridskolan, men även ridlärarens sambo. Av rädsla för vad som skulle kunna hända om de gick emot mannen, hade de försäkrat att han  vare sig hade, eller ens skulle ha kunnat göra, vad han anklagades för. 

De som gjorde SVT: "dokumentär" 1994  hade alltså byggt upp en stämning av att mannen  helt enkelt inte  kunde vara skyldig. De som hade utsatts för ridläraren, och inte tagit till baks sina anklagelser,  fick inte komma till tals i programmet. Och nu visade det sig alltså  att programmets trumfkort - de som hade bott på Hästgården och försäkrade att mannen  helt enkelt inte kunde vara skyldig -alltså hade ljugit helt medvetet. -

Det visade sig också att flickor som hade varit på  ridlägret efter att mannen avtjänat sitt straff kunde berätta att också de hade utsatts. 

Programmet fick Stora journalistpriset , men anmäldes  också till Granskningsnämnden. Där fälldes det på några punkter. Det fick till följd att programmet togs bort från Sveriges Radios webbsida. 

Men det kom faktiskt tillbaka - i en lätt  omarbetad  form.   När jag igår började lyssna igenom de redigerade programmen var jag nog rädd för att  väsentliga saker hade gått förlorade - och att programserien inte längre skulle ge ett lika övertygande intryck. Jag hade fel.

Serien är fortfarande oerhört bra, och man får ett övertygande svar på frågan om hur en man kunde terrorisera och förgripa sig på unga tjejer under åratal trots att många visste vad som pågick, Och hur SVT 1994  lyckades förvrida huvudet på sin publik - och därmed gav den dömde mannen en möjlighet att fortsätta att begå övergrepp

Den som vill ta del av Sveriges Radios  nya version av programserien  i sin  helhet -  kan göra det genom dessa länkar.  . Ni kan lyssna på det första inslaget  här, det andra här, det tredje här, det fjärde här och det femte här.

Rituella övergrepp - och förövarförsvararnas största triumf

Under 90-talet i kom  i Sverige berättelser om en typ av övergrepp som, snart gavs namnet "rituella övergrepp". Man kan förstås diskutera om termen var lämplig, men i  motsats till hur det brukar beskrivas idag, stär det  för en hemsk verklighet. 

Denna typ av övergrepp hade uppmärksammats i USA redan i början av 80-talet. Men det hade funnits berättelser av i mångt och mycket  samma karaktär  långt tidigare. 

Ett känt exempel från Storbritannien var poliskommissarien Robert Fabian , som hade skrivit om liknande övergrepp i sin bok "London after dark" 1954.

Det som fick termen rituella övergrepp under 80-och 90-tal handlade framförallt om sadistiska övergrepp mot barn, oftast utförda i grupp, som kombinerades med en form av indoktrinering. Vanligtvis hade denna indoktrinering någon form av "religiös" eller "ockult" karaktär, men det kunde också handla om ideologier av annan typ, Den vanligast förekommande typen av indoktrinering var dock av någon sorts "satanistisk" karaktär. 

Denna "satanism" hade inga större likheter med den som förs fram av offentligt verkande satanistgrupper. Medan de flesta av dess försökte skapa en  "satanism" som inte på ett entydigt sätt står för ren ondska var det som förekom i dessa rituella övergrepp så att säga "The real thing". Det var så att säga ondska på riktigt, minus alla förskönande omskrivningar. 

Man skulle ju kunna kalla detta "pseudo-satanism" om man så vill. Eller också skulle man tvärtom  ju kunna hävda att just detta var verklig satanism, på blodigt allvar,  medan de flesta offentliga gruppers lära inte var det... Vad man anser om saken beror kanske på ens egna religiösa preferenser. 

Sedan fanns det även grupper som utförde ungefär samma typ av övergrepp, men som inte hade någon annan "ideologi" än den rena sadismen. 

Dessa berättelser  kom definitivt inte alltid fram under terapi, vilket idag är en vanlig föreställning.  De som  berättade om den visade alla tecken på att var kraftigt traumatiserade. De hade ofta rättsmedicinskt bekräftade skador. Deras berättelser brukade stödjas av en myriad små detaljer  och materiella bekräftelser som inte gärna kunde vara en slump. 

Efter ett tag hände något., En våldsam kampanj startade som med hjälp av termer som "falska minnen" "konfabulation", "vandringssägner", "inplantering",  "masshysteri", "social konstruktion"   etc. etc, försökte diskreditera hela begreppet. Motreaktionen kom i alla länder där den typen av berättelser hade förekommit. 

Var detta ett sunt uppvaknande, en insikt om att detta just var en hysteri utan någon som helst förankring i verkligheten? Själv anser jag att det inte var så. De verkligt övertygande  argument som framfördes av förnekarna var mycket lätt räknade.  

Om man först har tagit del den litteratur som getts ut om rituella övergrepp, och som argumenterade för att de existerade, och sedan läser ex.vis Kenneth Lannings  tunna "rapporter" från 1989 och 1992, eller JS LaFontaines torftiga "undersökning" från 1994 är det lätt att associera till "Kejsarens nya kläder". Det är lätt  att se att det idag är förnekarna som står nakna.

De enda undantag som fanns var såvitt jag vet en handfull skickligt manipulerande förnekare, framförallt  Debbie Nathan. Men hon förvrängde medvetet, vilket på ett övertygande sätt visats av Ross Cheit, trots att denne författare själv inte accepterar att rituella övergrepp skulle vara något speciellt vanligt förekommande.  

Det finns en utförlig  argumentation mot Debbie Nathans metoder i Cheits bok ""The Witch-hunt narrative", men en del av denna kan man även ta del av här. 

 Men nu till saken. 

Jag har fatkiskt en rad böcker från  tiden innan backlashen hade segrat, hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up,  Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg, Other Altars, Blasphemous Rumors, The politics and experience of ritual abuse, - för att endast nämna en del av dem. 

Om någon som inte var med då skulle få tag i dessa böcker (det går oftast - leta i så fall efter ovanstående titlar på Amazon.com), läsa igenom alla, och sedan försöka ta reda på vad i dessa myriader av fakta som verkligen blivit "vederlagt" kommer hen kanske att få en chock. 

Idag är åsikten att det ens skulle kunna  finnas en kärna av sanning i berättelser om "rituella övergrepp" officiellt begravd.  Den som idag försöker  ta upp detta kommer att mötas av förlöjligande, hånskratt, upprörda utfall - och ibland hot. 

Det ligger en hund begravd någonstans.

Detta måste ses som förövarförsvararnas och  övergreppsförnekarnas största triumf, Den kommer inte att vara för evigt, men har  redan varat så länge att en många utsatta inte har en chans att få hjälp. För inte kan man hjälpa någon som säger sig varit med om något som inte existerar? 

Eller det är så de vill att vi ska tänka. ..

Göran Lambertz, Flashback och lite annat

I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först  ut brukar vara rännstenssajten Flashback.  Sedan följer andra efter, och ofta blir det mycket snart allmänt spritt.

Jag återkommer snart  till det senaste fallet med en häktad person som outats av Flashback, Men först vill jag kort gå in på hur jag ser på detta forum. 

Jag har  inget emot att de publicerar namn. Inte heller att de nu nämnde  namnet på den nu häktade - Göran Lambertz. Men det sätt som de sedan brukar skriva om saker lämnar ofta mycket i övrigt att önska. .

Sedan 2005 har jag mått illa så fort jag tänker på Flashbck, eftersom det just detta år skapades en tråd där jag framställdes som en person som dels har falska minnen av övergrepp, dels har fantastiska konspirationsteorier om satanister, dels är kristen fundamentalist, av den typen som påstår sig vara "born again".. 

Som om inte det skulle räcka sägs det  också att jag luktar illa, och det finns ett inlägg i tråden där det beskrivs hur två personer  som kommit mig för nära får rusa in på toaletten för att kräkas. Vidare sägs jag vara ett fanatiskt fan av Carola, och skulle ha betett mig så underligt när jag ville ha en autograf av henne att  hon tittade konstigt på mig. Dessutom skulle jag efter att ha fått autografen sagt att detta är det värdefullaste man kan få. 

Vidare sägs det att jag är rasist, och att jag går ut på stan med skor med två helt olika storlekar på varsin fot.. 

Ett speciellt avsnitt ägnas tillfället jag lade fram min lic-uppsats  i religionshistoria. Mattias Gardell var opponent, och i tråden beskrivs hur imponerande han både var och såg ut. Detta ställs i kontrast till mig, som enligt skribenten såg ut på detta sätt: "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Detta om detta. Jag kommer kanske  att återkomma till tråden i fråga - eftersom den nu till och från plockas upp av sökprogrammet Bing,  som av (till synes) outgrundliga anledningar verkar att ha satt i system att leta reda på gamla negativa länkar som torde lästs av få, om personer som deltagit i debatter om övergrepp mot barn - på barnens sida.

Men nu till Göran Lambertz. Jag tänker inte uttala mig om anklagelserna  om våldtäkt. Men eftersom han  nu är aktuell passar jag på att skriva några ord om hans roll i debatten om övergrepp. 

Först vill jag gärna länka till detta inlägg av NoBoyToy.

Hon lägger upp tidigare exempel på hur Lamberttz  lierat sig med extrema övergreppsförnekare  och bland annat tog initiativ till en "rapport" om "felaktigt dömda". Nej, han skrev den inte, men tog som sagt initiativ till den - och försvarade den hårt mot kritik från bland andra Christian Diesen och   Madeleine  Leijonhufvud . Under denna period producerade han ett antal förfärliga uttalanden - varav en del kan läsas hos NBT. 

Men sedan hände något. På en punkt skilde han ju sig från nästan alla andra som drev linjen om "falskt anklagade". Han stödde domarna mot Thomas Quick., vilka av de andra som lierat sig med honom i debatten om falska anklagelser snarast sågs som det värsta fallet någonsin av felaktiga domar för sexualbrott. 

Det innebar att hans gamla allierade snart började angripa honom hårt. Och han fick nya allierade av en helt annan typ. Detta ledde faktiskt till att han alltmer sällan tog upp de frågor som han så hårt  tidigare hade drivit. Ja, han förvånade mig till och med genom att en gång klicka gilla på en Facebook-länk till ett inlägg jag hade skrivit om Södertäljefallet. Han började försvara existensen av bortträngda minnen - mot Dan Josefsson och dennes allierade. Osv. 

När han nu häktats för våldtäkt skapar det nog olika  reaktioner både från hans tidigare, liksom från de senare, uppsättningar av allierade som han har haft. 

Nu uppmärksammas på nytt hans skriverier från ca 1996 och några år framåt.

Vi står kanske i inledningen till en märklig och komplex händelsekedja, och man kan verkligen undra hur detta ska sluta...