I en intervju med Feministiskt Perspektiv medger spaningsledaren Jonas Trolle sent omsider att man underlät att försöka få tag i de andra männen som var inblandade i härvan kring polischefen Göran Lindberg. Han skyller det nu bland annat på "resursbrist" och på en omsorg om att Lindberg "inte skulle behöva sitta häktad för länge".
Men så lät det inte när det begav sig.
Då sa han istället detta: "Polsen är angelägen att påpeka att utredningen bedrivs mot en person. Det finns inga andra misstänkta just nu".
Detta gjorde han i en snabbinsatt presskonferens lördageftermiddagen (!) den 30 januari 2010, som en reaktion på att tidningar tagit fram uppgifter som visade att det fanns fler inblandade. Trolle var då väldigt angelägen om att påpeka att det bara handlade om Lindberg...
Om detta skrev jag ett blogginlägg den 6 februari samma år.
Nu talar Trolle om resursbrist. Det är rent nonsens. Det handlar ytterst om samma fenomen som i bordellhärvan 1976.
Det stavas m-ö-r-k-l-ä-g-g-n-i-n-g.
Saturday, June 29, 2013
Thursday, June 27, 2013
Förtalat dagboksvittne död
/Från min huvudblogg 17/6 2013./
Det så kallade dagboksvittnet i Da Costa-fallet har dött.
Jag noterar att åtminstone den ena av Aftonbladets artiklar om saken faktiskt är respektfullt skriven.
Annars har denna kvinna under de senare åren systematiskt och tvärsäkert kallats för lögnare (den alltid lika vulgäre Jan Guillou använde för sin del ordet "menederska") trots att anklagelserna om mened inte på något sätt kunde styrkas. Följaktligen lades också förundersökningen mot henne mycket snart ner.
I samband med den hade hon förhörts mycket hårt och ingående. Den utredande polisen förklarade senare i att hon hade gett ett trovärdigt intryck och att det inte framkommit något som tydde på att hon ljög.
Det fick tyvärr inte förtalskampanjen att upphöra.
"Dagboksvittnet" blev snart en av de mest angripna och förtalade personerna i Sverige. Det är en sorglig historia. .
Må hon vila i frid.
Det så kallade dagboksvittnet i Da Costa-fallet har dött.
Jag noterar att åtminstone den ena av Aftonbladets artiklar om saken faktiskt är respektfullt skriven.
Annars har denna kvinna under de senare åren systematiskt och tvärsäkert kallats för lögnare (den alltid lika vulgäre Jan Guillou använde för sin del ordet "menederska") trots att anklagelserna om mened inte på något sätt kunde styrkas. Följaktligen lades också förundersökningen mot henne mycket snart ner.
I samband med den hade hon förhörts mycket hårt och ingående. Den utredande polisen förklarade senare i att hon hade gett ett trovärdigt intryck och att det inte framkommit något som tydde på att hon ljög.
Det fick tyvärr inte förtalskampanjen att upphöra.
"Dagboksvittnet" blev snart en av de mest angripna och förtalade personerna i Sverige. Det är en sorglig historia. .
Må hon vila i frid.
Friday, May 24, 2013
Juridisk terror mot överlevare från "rituella övergrepp"
Nu har det alltså hänt igen. En flicka berättade om hur hon utsatts för hundratals våldtäkter av sin far och fick honom dömd. Men så berättar hon att hon - liksom många andra i Sverige och västvärlden - också utsatts för övergrepp med rituella inslag . Då anses hon genast som mindre trovärdig - och fadern får resning.
Beslutet togs av HD - som däremot gick emot RÅ, som var mot resning. Med tanke på den roll HD numera spelar är det inte alls förvånande.
Ja, det står förstås också att "polisen kunde visa att en del av uppgifterna var falska". Det brukar stå sådant. På vilket sätt de påstås kunnat "visa" något sådant kommer att bli intressant att veta. Jag vill notera att i nio fall av tio där det förekommer den typen av formuleringar i media om den typen av fall, visar det sig vara grundlöst - när man undersökt saken. Jfr mediamyterna om Södertäljefallet!
Lägg märke till att jag inte uttalar mig om ett specifikt fall, som jag vet ytterst lite om. Vad jag reagerar på är att i rättsapparaten idag betraktas berättelser om övergrepp med rituella inslag som något som närmast automatiskt leder till att den som berättar misstros. En åklagare vägrade för några år sedan att starta en förundersökning om ett fall med rituella övergrepp med kommentaren: "här har vi en till som har läst Spökflickan"!!
Mitt råd till alla överlevare som fått rätt i domstol men som dessutom har minnen av övegrepp med rituella inslag är att de bör hålla tyst med det, offentligt. Och inte låta rättsväsendet få veta det. För så fort de får veta det kommer mörkermän inom den juridiska apparaten omedelbart att utnyttja detta.
Å andra sidan är inte allt automatiskt förlorat ens när detta händer. Alla resningar i sådana fall leder inte till upphävd dom. I Södertäljefallet stod som bekant domen mot fadern kvar (även om den reducerades) och i ett mindre känt fall i Motala stod den kvar i sin helhet.
Beslutet togs av HD - som däremot gick emot RÅ, som var mot resning. Med tanke på den roll HD numera spelar är det inte alls förvånande.
Ja, det står förstås också att "polisen kunde visa att en del av uppgifterna var falska". Det brukar stå sådant. På vilket sätt de påstås kunnat "visa" något sådant kommer att bli intressant att veta. Jag vill notera att i nio fall av tio där det förekommer den typen av formuleringar i media om den typen av fall, visar det sig vara grundlöst - när man undersökt saken. Jfr mediamyterna om Södertäljefallet!
Lägg märke till att jag inte uttalar mig om ett specifikt fall, som jag vet ytterst lite om. Vad jag reagerar på är att i rättsapparaten idag betraktas berättelser om övergrepp med rituella inslag som något som närmast automatiskt leder till att den som berättar misstros. En åklagare vägrade för några år sedan att starta en förundersökning om ett fall med rituella övergrepp med kommentaren: "här har vi en till som har läst Spökflickan"!!
Mitt råd till alla överlevare som fått rätt i domstol men som dessutom har minnen av övegrepp med rituella inslag är att de bör hålla tyst med det, offentligt. Och inte låta rättsväsendet få veta det. För så fort de får veta det kommer mörkermän inom den juridiska apparaten omedelbart att utnyttja detta.
Å andra sidan är inte allt automatiskt förlorat ens när detta händer. Alla resningar i sådana fall leder inte till upphävd dom. I Södertäljefallet stod som bekant domen mot fadern kvar (även om den reducerades) och i ett mindre känt fall i Motala stod den kvar i sin helhet.
Thursday, May 23, 2013
Förlorade barn
I den nyutkomna reportageboken De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner (Natur och Kultur 2013) presenteras värdefull statistik över försvunna flyktingbarn. På sidan 201 ff sammanfattas den i en tabell.
Där får vi bland annat reda på följande. Mellan 2007 och 2012 försvann sammanlagt 1202 ensamkommande flyktingbarn. Av dessa är 65 procent, eller 783 personer, fortfarande spårlöst försvunna.
Av de som fortfarande är försvunna var enligt tabellen 66 barn mellan 0-12 år när de försvann. 174 var mellan 13-15. 543 var mellan 15-17.
Dessa kommer från i stort sett de länder som vi brukar ta emot flyktingar från. Somalia toppar med 163 försvunna.
Kinesiska barn har efter 2007 försvunnit mycket mer sällan än de gjorde tidigare. Under perioden 2007-2012 försvann 24 kinesiska barn totalt. Möjligen ledde den stora uppmärksamheten kring vad som verkade vara ett uppenbart nätverk för människosmuggling i just detta fall efter 2007 till att försvinnandena minskade.
Det framkommer också i boken att polisen (för att nu uttrycka det alltför välvilligt) rutinmässigt ger dessa fall en extremt låg prioritet...
Så - alla debattörer på förnekarsidan som under de senaste åren (exempelvis i samband med diskussioner om "rituella övergrepp") gång på gång har hävdat att det i stort sett inte försvinner några barn i Sverige har - i bästa fall - varit felunderättade. Eller så har de ljugit medvetet. Eller så handlar det om ovanligt extrema svenska chauvinister, som inte räknar invandrarbarn till människosläktet...
Där får vi bland annat reda på följande. Mellan 2007 och 2012 försvann sammanlagt 1202 ensamkommande flyktingbarn. Av dessa är 65 procent, eller 783 personer, fortfarande spårlöst försvunna.
Av de som fortfarande är försvunna var enligt tabellen 66 barn mellan 0-12 år när de försvann. 174 var mellan 13-15. 543 var mellan 15-17.
Dessa kommer från i stort sett de länder som vi brukar ta emot flyktingar från. Somalia toppar med 163 försvunna.
Kinesiska barn har efter 2007 försvunnit mycket mer sällan än de gjorde tidigare. Under perioden 2007-2012 försvann 24 kinesiska barn totalt. Möjligen ledde den stora uppmärksamheten kring vad som verkade vara ett uppenbart nätverk för människosmuggling i just detta fall efter 2007 till att försvinnandena minskade.
Det framkommer också i boken att polisen (för att nu uttrycka det alltför välvilligt) rutinmässigt ger dessa fall en extremt låg prioritet...
Så - alla debattörer på förnekarsidan som under de senaste åren (exempelvis i samband med diskussioner om "rituella övergrepp") gång på gång har hävdat att det i stort sett inte försvinner några barn i Sverige har - i bästa fall - varit felunderättade. Eller så har de ljugit medvetet. Eller så handlar det om ovanligt extrema svenska chauvinister, som inte räknar invandrarbarn till människosläktet...
Monday, May 20, 2013
Viktigt inlägg från Anna Lundin
Vill gärna rekommendera detta tankeväckande inlägg om försvunna barn på bloggen Så tänker Anna Lundin.
Läs det gärna!
Det tillhör nog avdelningen nedtystat sunt förnuft. Ämnet hon skriver om är milt sagt viktigt, och hennes reflektioner omkring är ju så oerhört självklara.
Barn kan födas utan att det registreras, barn kan föras över gränser utan att det märks, och - som sagt - flyktingbarn kan försvinna utan att de ansvariga höjer ett ögonbryn. Detta är självklara - men obekväma - sanningar som de större media aldrig vågade andas om i samband med 90-talets hetskampanj mot de som berättade om organiserade sadistiska övergrepp.
Men den typen av förnuftiga, men i sig närmast självklara, tankar omkring ett ämne som borde ses som oerhört viktigt hör vi annars nästan aldrig. Man kan fråga sig varför.
Läs det gärna!
Det tillhör nog avdelningen nedtystat sunt förnuft. Ämnet hon skriver om är milt sagt viktigt, och hennes reflektioner omkring är ju så oerhört självklara.
Barn kan födas utan att det registreras, barn kan föras över gränser utan att det märks, och - som sagt - flyktingbarn kan försvinna utan att de ansvariga höjer ett ögonbryn. Detta är självklara - men obekväma - sanningar som de större media aldrig vågade andas om i samband med 90-talets hetskampanj mot de som berättade om organiserade sadistiska övergrepp.
Men den typen av förnuftiga, men i sig närmast självklara, tankar omkring ett ämne som borde ses som oerhört viktigt hör vi annars nästan aldrig. Man kan fråga sig varför.
Wednesday, May 8, 2013
Är satanister aldrig onda?
Till och från hamnar jag i diskussioner om Södertäljefallet. Där får jag ofta påpeka att detta fall från början av 90-talet, inte på något sätt handlade om "satanism". Det handlade om en flicka som bland annat berättade hur hon och andra barn sexuellt utnyttjats i gruppsammanhang, och att en del av barnen dödades. Men hon sa inte ett ord om satanism.
Det hindrade inte såväl "motståndare" som "anhängare" att tala om satanism, och ta fallet som ett exempel på anklagelser om "sataniska rituella övergrepp" ("Satanic Ritual Abuse") som var den idiotiska term som ofta användes.
Rätt ska vara rätt. Som jag skrivit tidigare - endast sanningen gynnar kampen mot övergrepp mot barn. Övergrepp som inte har det minsta med "satanism" att göra ska inte beskrivas som satanistiska. Det borde vara självklart.
Men det finns en sak som stör mig i det hela. Och det är att människor har så mycket lättare att tro vad flickan berättade när de väl fattat att hon inte sade något om satanism. Man tycks resonera som så, att eftersom hon inte sade något som satanistiska motiv var hon nog trots allt förnuftig och rationell. Underförstått att hon inte skulle ha varit det om hon hade sagt något om "satanism".
På något sätt är det någonting som är konstigt här. "Satanism" finns bevisligen, och övergrepp mot barn finns också bevisligen. Men på något sätt har det under det senaste årtiondena skapats föreställningen att om man skulle påstås att dessa två saker någonsin skulle kunna sammanfalla är man en stolle, jämförbar med de som tror på snömannen eller Loch Ness-odjuret.
Det är som sagt väldigt konstigt. "Satan" har under 2000 år varit den närmast arketypiska symbolen för ondska i vår kultur. Är det så oerhört konstigt att det i åtminstone ibland skulle kunnas finnas personer som säger sig dyrka denna entitet - som också skulle kunna tänkas begå onda handlingar?
Nej, det är ju inte konstigt,. och satanistiska illdåd har ju också ibland lett till fällande domar - som i detta fall i Finland. Missförstå mig inte. - det finns förvisso en massa beskedliga satanister som förmodligen inte skulle kunna skada en fluga. Det finns ingen anledning att misstänka någon för hemska saker endast för att denne visat sig vara "satanist". Men det är lika mycket fel att automatiskt anta att övergrepp mot barn, aldrig, säger aldrig, skulle kunna ha något med "satanism" ar göra.
Det är intressant att jämföra med katolska kyrkan. Få människor verkar tycka att det är konstigt att katolska präster har begått övergrepp. Det verkar nästan som om många tycker att det snarare verkar självklart. Ja, jag har till och med någon gång träffat personer som på största allvar tycktes mena att nu hade "papisterna" avslöjat sig!
Katolska kyrkan dyrkar, som bekant, Jesus. En person som sägs ha sagt att ingen som inte är som ett barn kan komma in i Guds rike, och som dessutom sägs ha sagt att man hellre bör hugga av sig sin högra hand om dess existens hotar att leda en till grov synd. Att personer som dyrkar Jesus ändå kan begå övergrepp mot barn förvånar mig inte alls. Övergrepp mot barn begås av människor med alla världsåskådningar.
Övergrepp mot barn begås dessutom med all sannolikhet mycket oftare av "kristna" än av "satanister" - av den enkla anledningen att det finns betydligt fler av de förra än av de senare. Men återigen....
Varför reagerar folk med sådan automatisk misstro om man berättar att det finns människor som utsatts för övergrepp som berättat att förövarna var "satanister"? Med andra ord att de sympatiserade med den figur som under två tusen år i vår kultur har förknippats med egoism och grymhet.
Jag vet att det finns "satanister" som tolkar om satansfiguren och gör den till något som inte har speciellt mycket med ondska att götra. Men ska vi verkligen tro att det gäller alla?
Ska vi alltså tro att om man stöder en lära som den katolska, som säger sig arbeta för kärlek och medkänsla är det hur lätt som helst att ta steget över till att begå övergrepp mot barn? Men om man öppet dyrkar den entitet som redan i Bibeln kallades för en lögnare och mördare kommer man aldrig, aldrig, att kröka ens ett hår på ett barns huvud?
Det är en logik som jag verkligen inte förstår.
Det hindrade inte såväl "motståndare" som "anhängare" att tala om satanism, och ta fallet som ett exempel på anklagelser om "sataniska rituella övergrepp" ("Satanic Ritual Abuse") som var den idiotiska term som ofta användes.
Rätt ska vara rätt. Som jag skrivit tidigare - endast sanningen gynnar kampen mot övergrepp mot barn. Övergrepp som inte har det minsta med "satanism" att göra ska inte beskrivas som satanistiska. Det borde vara självklart.
Men det finns en sak som stör mig i det hela. Och det är att människor har så mycket lättare att tro vad flickan berättade när de väl fattat att hon inte sade något om satanism. Man tycks resonera som så, att eftersom hon inte sade något som satanistiska motiv var hon nog trots allt förnuftig och rationell. Underförstått att hon inte skulle ha varit det om hon hade sagt något om "satanism".
På något sätt är det någonting som är konstigt här. "Satanism" finns bevisligen, och övergrepp mot barn finns också bevisligen. Men på något sätt har det under det senaste årtiondena skapats föreställningen att om man skulle påstås att dessa två saker någonsin skulle kunna sammanfalla är man en stolle, jämförbar med de som tror på snömannen eller Loch Ness-odjuret.
Det är som sagt väldigt konstigt. "Satan" har under 2000 år varit den närmast arketypiska symbolen för ondska i vår kultur. Är det så oerhört konstigt att det i åtminstone ibland skulle kunnas finnas personer som säger sig dyrka denna entitet - som också skulle kunna tänkas begå onda handlingar?
Nej, det är ju inte konstigt,. och satanistiska illdåd har ju också ibland lett till fällande domar - som i detta fall i Finland. Missförstå mig inte. - det finns förvisso en massa beskedliga satanister som förmodligen inte skulle kunna skada en fluga. Det finns ingen anledning att misstänka någon för hemska saker endast för att denne visat sig vara "satanist". Men det är lika mycket fel att automatiskt anta att övergrepp mot barn, aldrig, säger aldrig, skulle kunna ha något med "satanism" ar göra.
Det är intressant att jämföra med katolska kyrkan. Få människor verkar tycka att det är konstigt att katolska präster har begått övergrepp. Det verkar nästan som om många tycker att det snarare verkar självklart. Ja, jag har till och med någon gång träffat personer som på största allvar tycktes mena att nu hade "papisterna" avslöjat sig!
Katolska kyrkan dyrkar, som bekant, Jesus. En person som sägs ha sagt att ingen som inte är som ett barn kan komma in i Guds rike, och som dessutom sägs ha sagt att man hellre bör hugga av sig sin högra hand om dess existens hotar att leda en till grov synd. Att personer som dyrkar Jesus ändå kan begå övergrepp mot barn förvånar mig inte alls. Övergrepp mot barn begås av människor med alla världsåskådningar.
Övergrepp mot barn begås dessutom med all sannolikhet mycket oftare av "kristna" än av "satanister" - av den enkla anledningen att det finns betydligt fler av de förra än av de senare. Men återigen....
Varför reagerar folk med sådan automatisk misstro om man berättar att det finns människor som utsatts för övergrepp som berättat att förövarna var "satanister"? Med andra ord att de sympatiserade med den figur som under två tusen år i vår kultur har förknippats med egoism och grymhet.
Jag vet att det finns "satanister" som tolkar om satansfiguren och gör den till något som inte har speciellt mycket med ondska att götra. Men ska vi verkligen tro att det gäller alla?
Ska vi alltså tro att om man stöder en lära som den katolska, som säger sig arbeta för kärlek och medkänsla är det hur lätt som helst att ta steget över till att begå övergrepp mot barn? Men om man öppet dyrkar den entitet som redan i Bibeln kallades för en lögnare och mördare kommer man aldrig, aldrig, att kröka ens ett hår på ett barns huvud?
Det är en logik som jag verkligen inte förstår.
Monday, April 29, 2013
Vinklad journalistik gör barnen rättslösa
/Denna debattartikel av Annika Sundbaum-Melin publicerade först i Journalisten nr 34/2006. Den var högaktuell då - och den är tyvärr fortfarande högaktuell idag. Själv tycker jag den är helt lysande. Det har nog aldrig formulerats bättre.
Läs den!/
I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.
Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar. Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.
När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?
Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.
Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.
Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.
Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försörjt hjälpa de här barren. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.
För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.
Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?
Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.
Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.
Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.
Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.
En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.
ANNIKA SUNDBAUM-MELIN
Läs den!/
I det här landet tycks det som om såväl de som misshandlar barn, de som utnyttjar dem sexuellt, de som är svårt förståndshandikappade eller de som är tunga missbrukare - alla ska de ha rätt till en unge. Kan man av olika skäl inte ta hand om barnen kan man ändå åka till det hem där barnet har sin trygghet - och omgående få det tillbaka, den dagen man har lust att vara förälder igen.
Bobby är glömd och alla andra barn som mördats konkret eller psykiskt - inom familjens fyra väggar. Glömda är också de barn som lever i sitt privata helvete just nu. För nu är medierna inriktade på de stackars, stackars män som enligt justitiekansler Göran Lambertz sitter oskyldiga i fängelser för brott de inte har begått. Christian Diesen, som inte bara är professor i processrätt utan också ser på saken utifrån barnens perspektiv, har gjort en klarsynt och svidande kritisk analys av Lambertz lakejers dravel. Men den analysen ignorerar medierna.
När slutade journalister att tänka själva eller har vi aldrig ens haft ett barnperspektiv?
Det faktum att de allra flesta fall av misstänkta sexualbrott mot barn aldrig leder till någonting alls, mer än ett fortsatt helvete för barnen, verkar vara ointressant i debatten just nu.
Barn är av underordnad betydelse i de allra flesta fall det skrivs om dem. Det är så otäckt att ens tänka sig att en far eller en mor skulle skada sitt barn att journalister gärna hjälper föräldrarna att få tillbaka barnet, de få gånger socialtjänsten faktiskt vågar ingripa.
Det verkar vara en hobby för machojournalister att få svinen ut ur fängelserna, samtidigt som alla som kan något om övergrepp och barnmisshandel vet vilken oerhörd bevisbörda som krävs och vad de på goda grunder dömda männen och kvinnorna har gjort. Men journalisterna som kliver över (barn-)lik för att få en guldspade eller bättre sändningstid - de skiter i det.
Hellre misstänkliggör de barn, tonåringar, kvinnor och alla professionella som försörjt hjälpa de här barren. De machostinna (ja, de är både män och kvinnor) TV- och radiojournalisterna är värst. De frågar inga verkliga experter på barn, de väljer sida redan innan programmet görs och de vet exakt vilka personer som kommer att säga "rätt" saker. Säger de fel saker, klipps intervjuerna ner till oigenkännlighet. Det klipps och det klistras för att fullständigt bryta ner barn och ungdomars trovärdighet. De barn som inte knäckts av sin uppväxt knäcks istället av journalisterna och samhällets flathet.
För många år sedan lyckades en man, som på sannolika skäl misstänktes för övergrepp på sim minderåriga dotter, få både en reporter på en stor kvällstidning och polismyndigheterna att tro att det var familjens hund som våldtagit flickan. Vilket det skrevs helsidor om. Mannen fick skadestånd - flickan fick komma hem (åh, hon var SÅ glad) - och så vitt jag vet är den fullständigt livsfarliga labradoren fortfarande i livet.
Ju fler vinklade tidningsartiklar som skrivs och TV-program som visas, desto mindre vågar socialtjänsten göra. Nyligen grät en före detta kändiskvinna ut i tidningarna för att hon inte fick träffa sitt barn. Ingen kollar upp hur hon skött den detaljen tidigare. Kanske dags att avskaffa de sociala myndigheternas sekretess?
Medierna agerar nästan alltid som föräldrarnas försvarsadvokater.
Och den som, mot förmodan, har civilkurage nog att skriva om misstänkt vanvård av barn, får ofta uppleva att chefredaktören inte vågar publicera, eller att Jan Guillou gör köttfärs av både journalisten, tidningen och barnet i en raljerande krönika.
Ett nu pågående fall, där pappan flera gånger anmälts för sexuella övergrepp mot sin son som han har vårdnaden om, leder inte till något alls. Pappan spelar golf med socialsekreterarens man.
Det borde vara lag på att utredningar om barn som far illa ska göras på annan ort. Det borde vara lag på att alla artiklar och TV-inslag som görs i sådana här frågor ska vara objektiva. Och att barnet aldrig hängs ut. Både de som alltid tror på barn - och de som inte gör det - ska vara representerade. Och varför nyttjar man inte den expertis som finns? En usel förälder är INTE bättre än ingen förälder alls.
En usel journalist med total brist på empati och kompetens, som i förlängningen kan ta livet av det barn som hängs ut, är inte heller bättre än ingen journalist alls.
ANNIKA SUNDBAUM-MELIN
Friday, April 26, 2013
Makt genom umgänge – 70-talets bordellhärva
Detta är titeln på en av programpunkterna på Feministiskt Forum i ABF-huset i Stockholm den 11 maj i år. Klockan 15.45 – 17.00 i Erlanderrummet.
I forumprogrammet presenteras det så här:
"En av feminismens konkreta uppgifter är att avslöja manliga nätverk som upprätthåller makt. Bordellhärvan från 70-talet, som inspirerat till filmen Call Girl är ett konkret exempel på hur ett nätverk fungerar. Medverkande: Kerstin Alfredsson, bibliotekarie och medlem i Socialdemokraterna. Arrangör: Föreningen Socialisten."
I forumprogrammet presenteras det så här:
"En av feminismens konkreta uppgifter är att avslöja manliga nätverk som upprätthåller makt. Bordellhärvan från 70-talet, som inspirerat till filmen Call Girl är ett konkret exempel på hur ett nätverk fungerar. Medverkande: Kerstin Alfredsson, bibliotekarie och medlem i Socialdemokraterna. Arrangör: Föreningen Socialisten."
Tuesday, April 2, 2013
Flyktingbarn som försvinner
Det kommer ensamma flyktingbarn till Sverige som försvinner - ofta spårlöst. År efter år.
Det uppmärksammas inte speciellt ofta. Men idag har Monica Gunne skrivit en krönika om det i Aftonbladet. Den kan läsas här.
Då och då ställs frågor till de ansvariga. 2007 fick Tobias Billström frågan om 23 kinesiska flyktingbarn som nyligen försvunnit. Han svarade då att "vi har läget under kontroll". Vad han nu menade med det...
Rent tekniskt skulle det inte vara svårt att stoppa dessa försvinnanden. Inte alls. Men det görs inte.
Uppenbarligen finns det här och var människor som verkligen har läget (och en del av flyktingbarnen!) "under kontroll". Utan att myndigheterna stoppar det.
Man kan drömma mardrömmar för mindre.
Det uppmärksammas inte speciellt ofta. Men idag har Monica Gunne skrivit en krönika om det i Aftonbladet. Den kan läsas här.
Då och då ställs frågor till de ansvariga. 2007 fick Tobias Billström frågan om 23 kinesiska flyktingbarn som nyligen försvunnit. Han svarade då att "vi har läget under kontroll". Vad han nu menade med det...
Rent tekniskt skulle det inte vara svårt att stoppa dessa försvinnanden. Inte alls. Men det görs inte.
Uppenbarligen finns det här och var människor som verkligen har läget (och en del av flyktingbarnen!) "under kontroll". Utan att myndigheterna stoppar det.
Man kan drömma mardrömmar för mindre.
Thursday, March 28, 2013
Ganska bra svar från Eva Lundgren
Se gärna Eva Lundgrens svar till det inlägg av Ann Charlott Altstadt, som jag tog upp nedan i mitt inlägg den 21 mars. Eva Lundgrens svar är ganska bra och klargörande. Hon visar med all önskvärd tydlighet att Altstadt inte satt sig in i den fråga hon så självsäkert och arrogant uttalat sig om.
Altstadt verkar framförallt ha sett några TV-program, och lyssnat på de som hånat Eva Lundgren i syftet att diskreditera vad utsatta barn och vuxna överlevare berättat. Och uppenbarligen låtit sig duperas. Lundgren har inga större svårigheter att bemöta henne.
Och läs sedan gärna också Altstadts svar till Lundgren. Lägg märke till hur hon retirerat från sitt ursrprungliga påstående att Eva Lundgren sagt att hon "intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld" (mina markeringar).
Nu är hon istället ganska så vag. Och faktum är ju att det närmaste man kan komma detta är att Eva Lundgren vid ett tillfälle verkar ha sagt att hon intervjuat hundratals vuxna och barn som berättat att de utsatts för rituella (men inte specificerat "satanistiska") övergrepp.
Det är inte riktigt samma sak.
När Altstadt dessutom drar in Södertäljefallet, som hon inte verkar veta ett skvatt om, och som inte alls innefattade anklagelser om satanism, blir det hela bara ännu mer konstigt.
Altstadt verkar framförallt ha sett några TV-program, och lyssnat på de som hånat Eva Lundgren i syftet att diskreditera vad utsatta barn och vuxna överlevare berättat. Och uppenbarligen låtit sig duperas. Lundgren har inga större svårigheter att bemöta henne.
Och läs sedan gärna också Altstadts svar till Lundgren. Lägg märke till hur hon retirerat från sitt ursrprungliga påstående att Eva Lundgren sagt att hon "intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld" (mina markeringar).
Nu är hon istället ganska så vag. Och faktum är ju att det närmaste man kan komma detta är att Eva Lundgren vid ett tillfälle verkar ha sagt att hon intervjuat hundratals vuxna och barn som berättat att de utsatts för rituella (men inte specificerat "satanistiska") övergrepp.
Det är inte riktigt samma sak.
När Altstadt dessutom drar in Södertäljefallet, som hon inte verkar veta ett skvatt om, och som inte alls innefattade anklagelser om satanism, blir det hela bara ännu mer konstigt.
Subscribe to:
Posts (Atom)