The Believers - fantasi och verklighet

När de första vittnesmålen om rituella övergrepp kom fram i USA i tidigt 80-tal togs det - naturligtvis - ibland upp av filmindustrin. Det allvarliga ämnet förvandlades självfallet ofta till en sörja av spekulationer i övernaturliga krafter, xenofobi och hyllningar till "The Amercian Way of Life".

Detta gäller också i hög grad "The Believers" från 1987 (som jag länkar till längst ner i inlägget.).  Men kanske inte helt och hållet. .

För även om den är en typisk Hollywoodprodukt (låt vara både välgjord och bitvis psykologiskt trovärdig) är det ett faktum att endast två år efter att filmen gjordes avslöjades en serie av rituella offer - där förövarna hade en ideologi med kusliga likheter med den som beskrivs i The Believers.

Detta fall började rullas upp med ett mordfall på en amerikansk turist  i Matamaros i Mexiko, och ledde efter ett tag till avslöjandet av ett narkotikasyndikat, som begick rituella människooffer för att de trodde att de på det sättet skulle få övernaturligt skydd mot polisen. Om detta kan man läsa här.

Det går ett rykte att The Believers finansierades av kristna fundamentalister. Om det var så, kände de sig i slutändan förmodligen ordentligt lurade. För även om man till en början får intrycket att de rituella barnamördarna i filmen var knutna till den afro-karibiska religionen Santeria visar det sig snart att så inte var fallet . Filmen skulle tvärtom nästan kunna fungera som en propagandafilm för Santeria.

Filmens scenario visar istället på en sluten grupp av förövare, som enbart dyrkar makt och som för detta syfte är beredda att offra barn - och som försöker dölja sig i den bredare santeriamiljön. Och efter ett tag tar filmens hjältar hjälp av en santeriapräst för att få magiskt  beskydd mot förövarna. Och uppenbarligen fungerar detta...

I slutet av filmen visar det sig till och med att den kvinnliga hjälten konverterar till Santeria, då hon anser att det är det enda sättet hon kan skydda sin familj!

Faktum är också att i den ritualmördande gruppen i Matamarosfallet fanns det ganska så liknande relationer mellan Santeria och förövarna som i filmen. Detta narkotikasyndikat rörde sig i en santeriainspirerad "magisk" miljö men hade ett eget "trossystem" som hade lika lite med Santeria att göra som satanism har med kristendom att göra. De tog över en religiös-magisk världsbild - men vände upp och ner på värderingarna.

Filmen är som sagt välgjord, och om inte annat är dess beskrivning av förövarnas kombination av människoföraktande makthunger och tro på svart magi psykologiskt trovärdig.  Och beskriver en mentalitet som faktiskt har motsvarigheter i verkligheten.

 /"The Believers" kan nu ses på You Tube i 11 delar. Man kan börja med del ett, och sedan fortsätta/.

Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.

"Modellfotografen - inte ensam, inte galen"

Vill tipsa om My Vingrens utmärkta artikel på bloggen Genusfolket.
Läs den gärna!

Organiserade sadistiska övergrepp

Nu kan det sägas. Även i de stora media.

Under rubriken "Ett nätverk av sadister" beskriver Aftonbladet på två sidor igår hur polischefen Göran Lindberg samarbetat med andra högt uppsatta män för att begå sadistiska övergrepp. Den som läser på nätet måste tyvärr ha plustjänst för att kunna ta del av hela artikeln.

Nåväl. I denna artikel får läsarna veta vad många har vetat hela tiden. Nämligen att polischef Lindberg inte agerade ensam utan ingick i just - ett större nätverk. Men vi får också reda på att det går trådar mellan olika sexualsadistiska härvor och att samma personer figurerar i flera av dessa. Och det handlar inte om vilka som helst. Förutom polischef Lindberg figurerar bland många andra en koncernchef och en miljonär.

Vad Aftonbladet dock inte nämner är hur polisen under mer än tre år försökte mörka det faktum att Lindberg inte agerade ensam . Man gick tidigt ut i en presskonferens där man lögnaktigt påstod att Lindberg var den ende misstänkte. Det är inte polisens förtjänst att sanningen kommit fram. Det är andra som ihärdigt försökt ta reda på sanningen. Exempelvis nättidningen Feministiskt Perspektiv.

Nu har vi alltså fått bekräftat att högt uppsatta män kan samarbeta för att begå grova sexualbrott. Och att polisen inte drar sig för att medvetet mörka existensen av sådana nätverk.

Den typen av fakta har ju ofta avfärdats som "moderna myter". Det hela ställer förstås också frågan om vilka ohyggligheter som kan finnas under ytan men som ännu inte kommit fram...

Satanister och anti-satanister

/Detta är såväl en bokrecension som ett inlägg om den bagatelliserande av satanism i den akademiska världen som jag skrev 1997. Om jag skrev om den idag, skulle den se ganska så annorlunda ut... Men jag tycker fortfarande att min kritik mot denna strömning är helt relevant. Den inställning som beskrivs i artikeln i fråga finns fortfarande kvar på många håll.

Grundinställningen tycktes ofta vara att det egentligen bara finns en "riktig" typ av satanism, den beskedliga variant som företräds av framförallt Church of Satan. De mindre beskedliga formerna avfärdades antingen med att de inte existerar i sinnevärlden (som rapporter om "rituella övergrepp" i en satanistisk kontext) eller med att det inte handlar om riktiga satanister utan om "pseudo-satanister" som inte riktigt förstår vad satanism egentligen innebär. Det sista användes ofta för att bortförklara mord och andra våldsdåd av black metal-inspirerade grupper.

Ett intressant exempel på att den sistnämnda inställningen inte har försvunnit är engelska Wikipedias artikel om den så kallade "satanistpaniken" i Sydafrika . Den börjar med att beskriva hur kristna fundamentalister konstruerat upp en skräckbild av "satanismen" - och fortsätter sedan med att beskriva (och avfärda) ett antal bevisade fall av mord med mer eller mindre klara satanistiska kopplingar.

Dessa avfärdas i Wikipedias version  dels genom att de satanistiska inslagen tonas ner så långt som det är möjligt (eller rättare sagt - oftast egentligen längre än som borde vara möjligt), dels genom att just avfärda förövarna som "pseudo-satanister" som inte är satanister på riktigt. Vad det innebär att vara satanist på riktigt är i sammanhanget inte helt klart, men man får intrycket att det är att ha medlemskort i Church of Satan (CoS)... eller i någon annan "respektabel" organisation. På så sätt är den ståndpunkt som avspeglas i Wikipediaartikeln ett rent eko av CoS´ officiella ståndpunkt: det finna bara en typ av satanister - anhängarna till LaVey och CoS - de andra är "nuts" och "sickos" - eller icke-existerande fantasiprodukter....

De som inte håller med om detta brukar i dessa sammanhang avfärdas såsom varandes "anti-satanister", vilket verkar vara det värsta som man kan vara...

För övrigt har jag själv ofta "anklagats" för bygga mina åsikter i frågan på "anti-satanism". Bland annat av Mattias Gardell, i hans famösa opposition på min lic-uppsats 1998. Själv förstod jag faktiskt inte varför det skulle vara mer fel att (delvis) bygga på "anti-satanistiska" källor när man studerar satanism än det skulle vara att (delvis) bygga på "anti-rasistiska " källor när man studerar rasism...

Men saken var ju den att en välvillig inställning till "satanism" som fenomen av någon märklig anledning verkade ses som "politiskt korrekt" inom stora delar av akademiska världen. /
--------------------------------------------------------------------------
Satanister och anti-satanister

/Från tidskriften Finyar 1997./

James Richardson, Joel Best och David Bromley: Satanism Scare. New York. 1991. Jeffrey Victor: Satanic Panic. Chicago. 1993. Debbie Nathan och Michael Snedeker: Satan’s Silence. New York. 1995.


Medan det är svårt att hitta seriösa akademiska arbeten om satanism har det under det senaste åren publicerats ett stort antal artiklar och åtminstone flera böcker som behandlar ämnet "anti-satanism". De har utgångspunkten att USA under de senaste åren drabbats av en anti-satanistisk masshysteri, där ihopfantiserade eller i några enstaka fall verkliga satanister anklagas för brott de aldrig begått. Det två mest väsentliga arbetena i denna genre är Satanism Scare från 1991, en antologi redigerad av James Richardson, Joel Best, och David Bromley och Satanic Panic från 1993, skriven av Jeffrey Victor. Ett annat inlägg om "anti-satanismen", som inte är skrivet av akademiker, men som blivit mycket uppmärksammat, är Satan´s Silence av Debbie Nathan och Michael Snedeker, som uteslutande behandlar debatten om satanistiska övergrepp mot barn.

För mig, som anser att den stora svagheten med samhällets bemötande av satanism och satanismrelaterad brottslighet snarare är förnekandet och bagatelliseringen än någon eventuell "masshysteri", var det med en viss spänning jag i somras började läsa Satanic Panic och Satan´s Silence. (Satanism Scare hade jag redan läst för flera år sedan). Var de verkligen de övertygande vederläggningarna av "anti-satanismen" som många recensenter menade? Sade de överhuvudtaget något väsentligt om "sat-anism" eller "anti-satanism"? Efter att ha ägnat en del av sommaren åt att studera argumenteringen i dessa arbeten är mitt eget svar på den frågan nej.

Satanism Scare och Satanic Panic har mycket stora likheter. Båda försöker genomföra en sociologisk analys av anti-satanismen utan att på allvar diskutera sanningshalten i "anti-satanisternas" påstå-enden. Satanism Scare behandlar, närmast i förbigående, satanistiska grupper - Church of Satan får en sida och Temple of Set några rader. Den enda grupp som behandlas mer utförligt är Process Church of Final Judgement, som i ett idylliskt kapitel av William Bainbridge beskrivs som en hälsosam psykoterapeutisk grupp, utan att de allvarliga anklagelser mot dem, som förts fram av undersökande journalister som Ed Sanders och Maury Terry ens diskuteras.[1] Satanic Panic behandlar inte satanismen alls - den utgår från att anti-satanismen kan analyseras utan några som helst kunskaper om vad anti-satanisterna bekämpar. Om Jeffrey Victor hade intresserat sig lite för den reellt existerande satanismen hade han kunnat göra upptäckter som inte skulle platsat i hans världsbild - bland annat skulle Victor kunnat upptäcka grupper som Order of Nine Angles, som öppet förespråkar de människooffer, som författaren är övertygad om att är endast "moderna myter".[2]

Lika lite som dessa böcker allvarligt diskuterar satanistiska grupper, lika lite diskuterar de den satanistiska eller satanoida litteraturen. Att till exempel en författare som Aleister Crowley under åratal spred uppmaningar till rituella människooffer, djuroffer, våldtäkter, incest, pederasti, nakotikabruk och passionsmord kan ju ha en viss relevans i en diskussion om sådana handlingar utförs i en satanistisk, rituell kontext idag. (Jag är helt medveten om att Crowley-försvarare brukar avfärda dessa uppmaningar som mer eller mindre "symboliska", men inte ens denna diskussion förs i dessa böcker - de väljer att helt ignorera ämnet).

Satanism Scare och Satanic Panic har som nämnts stora likheter - det gemensamma för dem är att de aldrig på allvar vågar ta upp kampen med anti-satanisternas anklagelser om satanism-relaterad brottslighet - de analyserar aldrig ett enda exempel på något mer djupgående sätt. Ändå får nog många läsare intrycket att den anti-satanistiska fronten är helt demolerad. Det beror mer på det sofistikerade skrivsättet och den ständiga hänvisningen till "auktoriteter" som påståtts ha visat att anklagelser är ohållbara än på någon verklig argumentering. I två kapitel i Satanism Scare om s.k. "cult cops" , dvs poliser som tar ockult-relaterad brottslighet på stort allvar och anser att den utgör ett allvarligt hot , visas dels att dessa "cult cops" använder sig av mycket osofistikerade och oklara metoder i sina försök att definiera det de bekämpar, dels att många av dem befinner sig någonstans på det republikanska partiets högerflygel. Det hela är övertygande - ända till dess läsaren inser att en av de mest väsentliga frågorna i sammanhanget - finns det en satanismrelaterad brottslighet och hur om-fattande är den - överhuvudtaget inte diskuteras av författarna till dessa kapitel.

Den som läser Satanism Scare kan lätt få intrycket att satanismrelaterad brottslighet i sin helhet är en myt - men i Satanic Panic medger författaren att det faktiskt finns ett stort antal ungdomar som begår brott i Satans namn. Men författaren löser det problemet med att avfärda dem som "pseudo-satanister", som endast använder satanistiska symboler för att få lite spänning (s. 140 ff) Det hela påminner lite om Anders Carlbergs olika försök att bortförklara rasistiska brott i Sverige som relativt harmlösa "ungdomsbråk". Det påminner också om satanisten LaVeys försök att avfärda alla satanister som begår brott som "nuts" och "sickos", som inte är några riktiga satanister.

Medan Jeffrey Victor ändå erkänner att en satanismrelaterad ungdomsbrottslighet finns (även om den inte är utförd av "riktiga" satanister och alltså inte riktigt bör räknas) anser han definitivt att rituella övergrepp inte finns. Det är en ren legend av samma slag som de som var spridda på 1800-talet om att katolska präster ibland begick övergrepp mot unga flickor. (s. 80) Hur han nu kan veta att dessa berättelser helt saknade sanningshalt framgår inte alls - menar han kanske att det är helt otänkbart att katolska präster begår sexualbrott?

Det finns idag ett stort antal rapporter om rituella övergrepp. Vi har flera exempel på fällande domar och i flera fall också på erkännanden. Mycket ofta visar medicinska undersökningar att de som hävdar att de varit utsatta faktiskt har omfattande medicinska skador som styrker berät-telserna. Det finns många publicerade fall (Presidio, McMartin, Nottingham, Country Walk, mm), där beläggen för att övergrepp verkligen ägt rum är starka.[3] Vare sig Satanism Scare eller Satanic Panic vill diskutera något av dessa fall. Istället föredrar de svepande generaliseringar eller hänvisningar till "auktoriteter" som Kenneth Lanning som ersättning för argument. Jeffrey Victor hänvisar till Lannings "careful work" (s. 249) utan att nämna att Lanning till dags dato endast publicerat två cirka 30 sidor långa artiklar om rituella övergrepp, fyllda med sofistikerade ordvändningar och eleganta definitioner, men som inte diskuterar ett enda konkret fall.

Satan´s Silence, däremot, diskuterar konkreta fall. Denna bok, som huvud-sakligen skrivits av Debbie Nathan, en journalist som under de senaste åren i en flod av artiklar passionerat försvarat anklagade för rituella övergrepp, är i motsats till de två tidigare nämnda böckerna, skriven i syfte att verkligen övertyga om att satanistiska övergrepp mot barn inte finns. Problemet med boken är två - dels dess (inte alltför dolda) agenda, dels dess relation till verkligheten.

Det är anmärkningsvärt att författarna till en bok som behandlar övergrepp mot barn har grundinställningen att sexuella relationer mellan barn och vuxna i flera fall kan vara av glädje för barnet. På sidan 232 anklagar författarna "child protectionists" för "the political theory that cross-generational sex can never be a positive experience for the younger party....even though the scientific data indicate otherwise". Vad de syftar på för vetenskapliga data framgår tyvärr inte. I övrigt anser författarna att barnpornografi i det närmaste inte finns (s. 42), att sadistiska förövare alltid dödar sina offer på en gång och att det alltså inte kan finnas några utdragna sadistiska övergrepp (s. 241), att sadister nästan alltid är ensamma och inte samarbetar när de begår övergrepp (samma sida), att det inte finns ett enda exempel på att kvinnor kan begå sexuella övergrepp mot barn (och att alltså de rapporter om rituella övergrepp där kvinnor är förövare måste vara falska) (s. 242). Det ska kanske tilläggas att boken kom ut före gripandena av makarna West och paret Dutroux.

Satan´s Silence går igenom några av de mer kända rapporterna om rituella övergrepp, med syftet att visa att alla anklagade är helt oskyldiga offer för en häxjakt. För att kunna visa detta är författarna tvungna att bortförklara den medicinska och tekniska bevisning som finns i många av fallen. I ett kapitel om medicinsk bevisning hävdar författarna att medicinska tecken på sexuella övergrepp är i det närmaste helt värdelösa eftersom de alltid kan ha orsakats av något annat. (s.178 ff). Inte ens om barnen lider av könssjukdomar bör det kunna användas i en bevisning - för de kan, ren teoretiskt, ha uppkommit på något annat sätt än genom sexuell kontakt. Åsikten är något extrem och synes inte delas av majoriteten av de läkare som arbetat med sådana frågor.

I sina fallbeskrivningar undviker författarna konsekvent att ta upp fakta som strider mot deras teser. När de beskriver den uppmärksammade rätte-gången mot daghemsföreståndarna Frank och Ileana Fuster, som slutligen dömdes till fängelse för rituella övergrepp efter att Ileana erkände brotten, försöker de beskriva fallet som en ren häxprocess utan någon som helst grund, där Ileana erkände för att slippa den vidriga behandlingen i häktet. (s. 169 ff). De undviker att nämna sådana besvärande fakta som att Frank redan tidigare var dömd för såväl sexuella övergrepp mot barn som dråp (det sista resultatet av en kompromiss mellan försvaret och åklagarna - den ursprungliga anklagelsen var mord).[4] Att ett av Franks barn själv led av gonorré anser författarna inte ha någon betydelse - rent teoretiskt kan ju gonorré uppstå på ickesexuella vägar!

När en arkeologisk undersökning ledd av den professionelle arkeologen Gary Stickel från UCLA kom fram till att de underjordiska tunnlar under förskolan McMartin (där personalen anklagats för rituella övergrepp) som barnen beskrivit, men som personalen förnekat existensen av, verkligen existerade, avfärdar författarna det med en teori som implicerar att såväl Stickel, som de föräldrar som deltog som medarbetare i utgrävningen, medvetet förfalskat materialet (s. 242).

Satan´s Silence är en rasande partsinlaga, i likhet med Lilian Öhrströms Sex, lögner och terapi, men betydligt mer sofistikerad. Den ligger långt ifrån den akademiska distansen hos Richardson, Bromley eller Victor. Dess halvdolda agenda gör dessutom att den inte kan betraktas som helt rumsren. Det är kanske därför som det efter ett tag blev ganska tyst om den.

Problemet med hela den "anti-anti-satanistiska" genren är att satanismrelaterad brottslighet faktiskt existerar, liksom rituella övergrepp. De kan inte förmås att försvinna för att några akademiker föredrar att blunda. Och så länge de finns kommer det att finnas "anti-satanister", hysteriska eller inte. Och så länge böcker som vill analysera (eller bekämpa) "anti-satanismen" inte vill erkänna det är det svårt att ta dem på allvar.


Erik Rodenborg



Referenser

Blood, L. 1994. The New Satanists, New York. Boyd, A. 1991. Blasphemous Rumors, London. Boyd, A. 1996. Dangerous Obsessions, London. Lockwood, C. 1993. Other Altars, Minnesota. Lundgren, E. (red). 1994. La de små barn komme til meg, Oslo. Newton, M. 1993. Raising Hell, New York. Newton, M. 1996. ”Written in Blood: A History of Human Sacrifice”, Journal of psychohistory, vol. 24:2. Newton, M, 1997, recension av Satan´s Silence, i Accuracy About Abuse, http://www.carleton.ca/~whovdest/aaa8. htm. Reproducerat från, Believe the Children, vol. 13:1. Noblitt, J R. och Perskin, P.S., 1995. Cult and Ritual Abuse, London. Order of Nine Angles, 1997 . A Gift for the Prince, http://webpages. marshall.edu/~allen12/onagift.txt. Quan, J. 1997. A Consolidation of SRA and False Memory Data, http://www.iccom.com/usrwww/jlquan/consolid. htm. Raschke, C. A. 1990. Painted Black, San Francisco. Sakheim, D och Devine, S. (red.). 1992 Out of Darkness; Exploring Satanism and Ritual Abuse, New York. Sanders, E. 1971. The Family, New York. (Obs, endast denna upplaga innehåller en diskussion om kopplingen mellan Manson och organiserad satanism. Efter flera stämningshot ströks dessa avsnitt i senare upplagor!) Sinason, V. (red.). 1994. Treating Survivors of Satanist Abuse, London och New York. Summit, R. 1994. ”The Dark Tunnels of McMartin”, Journal of Psychohistory, vol. 21: 4. Terry, M. 1987. The Ultimate Evil, New York. Tate, T. 1991. Children for the Devil, London.


-------------------------------------------------------
[1] Sanders 1971; Terry 1987

[2] Order of Nine Angles 1997

[3] Jfr Boyd 1991, 1996; Tate 1991; Sakheim/Devine 1992; Sinason 1994; Lundgren 1994; Noblit/Perskin 1995; Raschke 1990; Blood 1994; Summit 1990; Quan 1997; Newton 1993, 1996, Lockwood 1993. Jag vill passa på att tillägga att det, mig veterligt, aldrig funnits några kopplingar mellan LaVeys Church of Satan och personer som anklagats för rituella övergrepp mot barn.

[4] Newton 1997

Jonas Trolle, Lindberghärvan och "resursbristen"

I en intervju med Feministiskt Perspektiv medger spaningsledaren Jonas Trolle sent omsider att man underlät att försöka få tag i de andra männen som var inblandade i härvan kring polischefen Göran Lindberg. Han skyller det nu bland annat på "resursbrist" och på en omsorg om att Lindberg "inte skulle behöva sitta häktad för länge".

Men så lät det inte när det begav sig. 
Då sa han istället detta: "Polsen är angelägen att påpeka att utredningen bedrivs mot en person. Det finns inga andra misstänkta just nu".

Detta gjorde han i en snabbinsatt presskonferens lördageftermiddagen (!) den 30 januari 2010, som en reaktion på att tidningar tagit fram uppgifter som visade att det fanns fler inblandade. Trolle var då väldigt angelägen om att påpeka att det bara handlade om Lindberg...

Om detta skrev jag ett blogginlägg den 6 februari samma år.

Nu talar Trolle om resursbrist. Det är rent nonsens. Det handlar ytterst om samma fenomen som i bordellhärvan 1976.

Det stavas m-ö-r-k-l-ä-g-g-n-i-n-g.

Förtalat dagboksvittne död

/Från min huvudblogg 17/6 2013./

Det så kallade dagboksvittnet i Da Costa-fallet har dött.

Jag noterar att åtminstone den ena av Aftonbladets artiklar om saken faktiskt är respektfullt skriven.

Annars har denna kvinna under de senare åren systematiskt och tvärsäkert kallats för lögnare (den alltid lika vulgäre Jan Guillou använde för sin del ordet "menederska") trots att anklagelserna om mened inte på något sätt kunde styrkas. Följaktligen lades också förundersökningen mot henne mycket snart ner.

I samband med den hade hon förhörts mycket hårt och ingående. Den utredande polisen förklarade senare i att hon hade gett  ett trovärdigt intryck och att det inte framkommit något som tydde på att hon ljög. 

Det fick tyvärr inte förtalskampanjen att upphöra.

"Dagboksvittnet" blev snart en av de mest angripna och förtalade personerna i Sverige. Det är en sorglig historia. .

Må hon vila i frid.

Juridisk terror mot överlevare från "rituella övergrepp"

Nu har det alltså hänt igen. En flicka berättade om hur hon utsatts för hundratals våldtäkter av sin far och fick honom dömd. Men så berättar hon att hon - liksom många andra i Sverige och västvärlden - också utsatts för övergrepp med rituella inslag . Då anses hon genast som mindre trovärdig - och fadern får resning.

Beslutet togs av HD - som däremot gick emot RÅ, som var mot resning.  Med tanke på den roll HD numera spelar är det inte alls förvånande.

Ja, det står förstås också att "polisen kunde visa att en del av uppgifterna var falska". Det brukar stå sådant. På vilket sätt de påstås kunnat "visa" något sådant kommer att bli intressant att veta. Jag vill notera att i nio fall av tio där det förekommer den typen av formuleringar i media om den typen av fall, visar det sig vara grundlöst - när man undersökt saken. Jfr mediamyterna om Södertäljefallet!

Lägg märke till att jag inte uttalar mig om ett specifikt fall, som jag vet ytterst lite om. Vad jag reagerar på är att i rättsapparaten idag betraktas berättelser om övergrepp med rituella inslag som något som närmast automatiskt leder till att den som berättar misstros. En åklagare vägrade för några år sedan att starta en förundersökning om ett fall med rituella övergrepp med kommentaren: "här har vi en till som har läst Spökflickan"!!

Mitt råd till alla överlevare som fått rätt i domstol men som dessutom har minnen av övegrepp med rituella inslag är att de bör hålla tyst med det, offentligt. Och inte låta rättsväsendet få veta det. För så fort de får veta det kommer mörkermän inom den juridiska apparaten omedelbart att utnyttja detta.

Å andra sidan är inte allt automatiskt förlorat ens när detta händer. Alla resningar i sådana fall leder inte till upphävd dom. I Södertäljefallet stod som bekant domen mot fadern kvar (även om den reducerades) och i ett mindre känt fall i Motala stod den kvar i sin helhet.

Förlorade barn

I den nyutkomna reportageboken De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner (Natur och Kultur 2013) presenteras värdefull statistik över försvunna flyktingbarn. På sidan 201 ff sammanfattas den i en tabell.

Där får vi bland annat reda på följande. Mellan 2007 och 2012 försvann sammanlagt 1202 ensamkommande flyktingbarn. Av dessa är 65 procent, eller 783 personer, fortfarande spårlöst försvunna.

Av de som fortfarande är försvunna var enligt tabellen 66 barn mellan 0-12 år när de försvann. 174 var mellan 13-15. 543 var mellan 15-17.

Dessa kommer från i stort sett de länder som vi brukar ta emot flyktingar från. Somalia toppar med 163 försvunna.

Kinesiska barn har efter 2007 försvunnit mycket mer sällan än de gjorde tidigare. Under perioden 2007-2012 försvann 24 kinesiska barn totalt. Möjligen ledde den stora uppmärksamheten kring vad som verkade vara ett uppenbart nätverk för människosmuggling i just detta fall efter 2007 till att försvinnandena minskade.

Det framkommer också i boken att polisen (för att nu uttrycka det alltför välvilligt) rutinmässigt ger dessa fall en extremt låg prioritet...

Så - alla debattörer på förnekarsidan som under de senaste åren (exempelvis i samband med diskussioner om "rituella övergrepp") gång på gång har hävdat att det i stort sett inte försvinner några barn i Sverige har - i bästa fall - varit felunderättade. Eller så har de ljugit medvetet. Eller så handlar det om ovanligt extrema svenska chauvinister, som inte räknar invandrarbarn till människosläktet...

Viktigt inlägg från Anna Lundin

Vill gärna rekommendera detta tankeväckande inlägg om försvunna barn på bloggen Så tänker Anna Lundin.
Läs det gärna!

Det tillhör nog avdelningen nedtystat sunt förnuft. Ämnet hon skriver om är milt sagt viktigt, och hennes reflektioner omkring är ju så oerhört självklara.

Barn kan födas utan att det registreras, barn kan föras över gränser utan att det märks, och - som sagt - flyktingbarn kan försvinna utan att de ansvariga höjer ett ögonbryn. Detta är självklara - men obekväma - sanningar som de större media aldrig vågade andas om i samband med 90-talets hetskampanj mot de som berättade om organiserade sadistiska övergrepp.

Men den typen av förnuftiga, men i sig närmast självklara, tankar omkring ett ämne som borde ses som oerhört viktigt hör vi annars nästan aldrig. Man kan fråga sig varför.