Backlash mot överlevare från rituella övergrepp

/Publicerad i Spegeln 3/1999. Recension av "Speak of the devil" av J.S. LaFontaine./

Under de senaste åren har det kommit ut flera böcker som argumenterat för att rapporter och minnen av rituella övergrepp utgör en ”masshysteri” eller har karaktären av ”vandringssägner”. Till denna genre kan räknas James Richardsons m. fl. ”Satanism Scare” från 1991, Jeffrey Victors ”Satanic Panic” från 1993 och Debbie Nathans och Michaels Snedekers ”Satans Silence” från 1995. De två förstnämnda argumenterar egentligen inte i sakfrågan – de utgår istället, utan någon egentlig argumentering, från att alla anklagelser i stort sett är falska och försöker sedan analysera den sociala dynamiken bakom denna ”masshysteri”.

De behandlar heller inte enbart anklagelser om rituella övergrepp utan även andra anklagelser om satanism. Deras ståndpunkt tycks vara att satanister antingen inte finns eller är helt harmlösa, vilket i ljuset av den senaste tidens våg av satanismrelaterade vålds- och sexualbrott gör böckerna i det närmast pinsamma.

Tunn rapport

Nathan/Snedeker, däremot, behandlar enbart anklagelser om rituella övergrepp mot barn och de försöker argumentera i sakfrågan. Men deras trovärdighet försvagas onekligen av att de förespråkar milt sagt tvivelaktiga åsikter som till exempel att barnpornografi knappast finns, att kvinnor aldrig begår sexuella övergrep mot barn och, framförallt, att barn ofta uppskattar och kan få glädje av att utsättas för övergrepp. Speciellt den sista punkten bidrar till att boken inte riktigt kan ses som rumsren.

J.S. LaFontaines ”Speak of the Devil” är ett mer sofistikerat uttryck för backlashen. Författaren är en ansedd socialantropolog, hon förnekar inte existensen av sexuella övergrepp mot barn och försöker heller inte försvara övergrepp. Hon har tidigare stått i ledningen för en undersökningskommission inom det engelska hälsodepartementet som studerade 84 fall av anklagelser om rituella övergrepp mot barn. Den rapport denna grupp producerade blev mycket uppmärksammad – bland annat presenterades den i Sverige av Lilian Öhrström i hennes famösa artikelserie om rituella övergrepp i DN hösten 1994 under rubriken ”Vetenskapens syn”.

Det är denna rapport som ligger till grund även för ”Speak of the Devil” och därför inleder jag med att kort kommentera den.

Den gavs ut av hälsodepartementet 1994 under rubriken ”The extent and nature of organized and ritual abuse” . Den är mycket tunn. Den är på endast 36 sidor, inklusive en litteraturlista på endast 4 (!) titlar. Dess huvudsakliga innehåll är en ganska så torftig statistik.

Medicinska bevis

Trots att den har anförts som ett avgörande bevis för att rituella övergrepp inte existerar bevisar den ingenting sådant. Intressant nog visar den tvärtom att av de 84 fall kommissionen undersökt fanns det i 35 av fallen medicinska bevis på att barnen faktiskt utsatts för sexuella övergrepp. Vad som får LaFontaine att presentera rapporten som en vederläggbning av anklagelserna var att i endast tre av fallen fanns det materiella bevis på att ritualer förekom under övergreppen. Eftersom rapporten visar att det vanligen gick månader och ibland år innan övergreppen anmäldes är det knappast förvånande. Varför skulle förövare spara bevisen och i månader snällt vänta på eventuella husrannsakningar?

I ”Speak of the Devil” försöker LaFontaine sätta rapporten i ett större sammanhang. Resultatet blir en bok som delvis liknar ”Satanic Panic”, med sociologiska analyser av de som tror på det LaFontaine anser inte existerar. De som anser att rituella övergrepp finns kallar hon genomgående ”the believers”, uppenbarligen avsett som en nedlåtande benämning.

Tyvärr är hennes bok fylld av många sakfel, ofullständiga beskrivningar och kränkande karakteriseringar av överlevare och de som valt att tro på dem.

Avfärdar

När hon går igenom anklagelser om rituella övergrepp genom historien påstår hon felaktig att inga historiker någonsin accepterat att sådana anklagelser haft någon verklighetsbakgrund. (s. 22 ff, s. 80). Om hon hade haft en seriös inställning till ämnet skulle hon bland annat upptäckt att få historiker betvivlat de anklagelser mot den franske riddaren, marskalk Gilles de Rais och hans medsammansvurna, som avrättades för barnamord, sexuella övergrepp mot barn och svart magi 1440. (Den ansedde forskaren George Battaille behandlar utförligt fallet i sin bok The Trial of Gilles de Rais, Amok Books, London 1991).

Istället avfärdar hon fallet Gilles de Rais på några rader och påstår felaktig att han utsattes för tortyr innan han bekände. Hon vågar däremot inte ens nämna de övergrepp som aristokrater i England begick under 1700-talet i de så kallade ”Hell-fire Clubs”. Anledningen är troligen att ingen historiker skulle drömma om att betvivla existensen av denna grupp.

Arméofficer avskedas

När det gäller satanism idag påstår hon felaktigt att Temple of Set inte anklagats för övergrepp, trots att hon torde vara helt medveten om att dess grundare, den förre officeren i den amerikanska arméns underrättelsetjänst Michael Aquino, avskedades från armén efter en internutredning om sexuella och rituella övergrepp mot barn på arméns daghem Presidio i Kalifornien. (Aquino stämde armén för att få tillbaka tjänsten. Han förlorade den rättegången).

Sakfel

Hon diskuterar kort Process Church of Final Judgement utan att nämna att den inte helt obekante massmördaren Charles Manson medarbetade i deras tidning (i ett temanummer om ”död”) och att flera undersökande journalister funnit samband mellan denna grupp och en rad vålds- och sexualbrott. Hon nämner gruppen Order of Nine Angles utan att tala om att de mest av allt är kända för att offentligt uppmana till människooffer (vilket var och en som hittar deras hemsida på internet kan konstatera).

Hon nämner ungdomssatanisterna i Norge och påstår att de bränt ned en (!) kyrka – det rör sig om över 40 kyrkor. Dessutom dömdes en av deras ledare för några år sedan till 21 års fängelse för mord, vilket hon inte nämner.

´"Bara bluffritualer"

Om vi går till bokens egentliga ämne – rituella övergrepp mot barn – upprepar hon sin egendomliga tolkning av rapportens statistik och försöker även argumentera, på ganska tveksamma grunder, för att i de tre fall där materiella bevis för ritualer ändå fanns, det inte handlade om ”riktiga” ritualer utan bara om bluffritualer för att skrämma barnen. I ett av dessa fall bygger hon under sitt påstående med att hävda att ledaren inte var någon riktig satanist eftersom de ockultister hon frågade inte kände igen honom som satanist (s. 85). I ett annat av fallen bygger hon under sitt påstående med att hävda att ledaren inte kunde vara ”riktig” satanist eftersom han kallade sig ”Lucifer”. Och , menar hon, inga ”riktiga” satanister tror sig vara Lucifer!

Hennes slutsats blir: de fall där ritualer bevisas är inte relevanta eftersom det inte var ”riktiga” ritualer eller ”riktiga” satanister och i resten av fallen saknas det teknisk bevisning på att ritualer genomförts. Att det i nära hälften av fallen finns bevisning på att sexuella övergrepp genomförts tycker hon uppenbarligen inte har någon betydelse…

När hon sedan försöker förklara bort fosterföräldrars, socialarbetares och psykologers amstämmiga vittnesmål om att dessa barn var ovanligt hårt traumatiserade (s. 95 ff) börjar det bli riktigt plågsamt. Än värre blir det när hon försöker avfärda alla vuxna överlevares vittnesmål. För att göra detta tvingas hon närmast till karaktärsmord på såväl överlevare som alla de som tror på dem. (s. 134 ff).


Försvarar sekter
När hon sedan ska försöka genomföra en ”sociologisk” analys av de som hon förklenande kallar ”troende” och som hon skamlöst jämför med inkvisitorerna under 1500- och 1600-talets häxprocesser uppstår genast frågan: varför genomför hon ingen liknade analys av de grupper som hon själv kallar ”skeptiker”? Om hon gjorde det skulle hon finna att de utgör en salig blandning av kända försvarare av sexuella ”relationer” mellan vuxna och barn (Underwager, Nathan/Snedeker m.fl.), barnpornografer (Paul och Shirley Eberle), familjefundamentalister som räds alla angrepp mot det heliga föräldraskapet (Richard Ofshe m.fl.) . Dessutom religionsvetare som gjort karriär på att försvara angripna destruktiva sekter, som Guds barn eller Unification Church, mot ”anti-kult-rörelsens häxjakt” (Richardson, Victor m.fl.), liksom personer som förnekar minnen av övergepp överhuvudtaget. (False Memory Syndrome Foundation).

“Speak of the Devil" lär oss inget om rituella övergrepp. Däremot är det ett lärorikt exempel på backlashen mot överlevare.

Erik Rodenborg september 1999