Signaturen Garvarn och rituella övergrepp

En av de mest ettriga debattörerna som drivit tesen att rituella övergrepp inte existerar är signaturen Garvarn på Vetenskap och Folkbildning. Garvarns utfall mot mig från 2006 har till och från refererats som den slutliga vederläggningen av vad jag skrivit om "rituella övergrepp". Det är ju inte förvånande. Den som läser det rätt upp och ned får onekligen intrycket av att jag var totalt hjälplös och inte kunde svara. Men så var det inte. Den som läser denna tråd där jag i en plågsam evighetsdebatt, som egentligen handlade om Max Scharnberg, efterhand tar upp den ena efter den andra av Garvarns länkar och demolerar dem torde inse det. I alla fall borde det stå klart för den som läser den någorlunda grundligt. Om man följer den ser man som sagt hur jag i en lång och närmast outhärdlig debatt gradvis demolerar den ena efter den andra av Garvarns källor.

Hans källor 2006 för sina konkreta påståenden om framförallt McMartin och Nottingham visade sig nämligen bestå av artikar i Ralph Underwagers tidskrift "Issues in child abuse accusations" (mannen som ansåg att "pedofiler" bör säga att de ”utför Guds vilja") och sektförsvararsidan "Religous Tolerance". 2009 kompletterar han med att hänvisa till engelska Wikipedias källor om McMartin - Paul och Shirley Eberle, ett författarpar som tidigare gav ut barnpornografiska noveller och Debbie Nathan och Michael Snedeker - två journalister som de facto försvarar sex mellan barn och vuxna.

I övrigt innehöll hans litteraturlista mest allmänt hållna böcker om "pseudovetenskap".

Garvarn har aldrig ens försökt försvara sina märkliga källor. Han blev väldigt tyst när jag tog upp frågan.

Men det är inte bara det. Hela Garvarns beskrivning av mina och andras åsikter i frågan är både vinklad och ohederlig. Han blandar ihop mig med extrema kristna fundamentalister.. Vad Garvarn inte ville inse var att de som drev frågan om de så kallade rituella övergreppen bestod av två diametralt olika grupper.

I den första gruppen fanns bland annat terapeuter, socialarbetare och andra som kommit i kontakt med förtvivlade människor - barn och vuxna - som oberoende av varandra berättade om fruktansvärda övergrepp av sadistisk art i mer eller mindre "rituella" former, som ibland dessutom innehöll element som i en (mycket) vid mening skulle kunna definieras som "satanistiska". När sådana förekom handlade det förvisso inte, med i stort sett endast ett undantag, om några kända "satanistgrupper", utom om grupper av förövare som kombinerade övergrepp med en hemmagjord "satanism" (den som vill kan förstås gärna få använda ordet "pseudosatanism").

Dessa övergrepp kunde ofta bekräftas med exempelvis rättsmedicinska resultat.

I den andra gruppen fanns kristna fundamentalister som utnyttjade situationen till att fantisera upp en gigantisk "satanistisk" komplott mot den kristna civilisationen, familjen, och "the American way of life". Denna fantasi hade obetydligt eller inget stöd i de utsattas berättelser. I denna grupp fanns exempelvis Rebbeca Brown, en udda figur som på allvar trodde att Satan själv, bokstavligen, i fysisk form, var på plats i olika satanistgruppers ritualer.

I Garvarns hetsiga inlägg - som han sin vana trogen kryddade med diverse invektiv riktade till mig - "rabiat vettvilling" var möjligen ett av de mildare - kopplades jag de facto ihop med den kristna fundamentaliska gruppens synsätt trots att jag i samma tråd länkade till ett inlägg av mig från 2004 där jag inte endast tog avstånd från dessa utan även distanserade mig från termen "rituella övergrepp" som ett meningsfullt begrepp.

Garvarn tillhör den pretentiöst pseudovetenskapliga grenen av förövarförsvaret och bör, för att parafrasera en formulering han använt om mig, avslöjas och bemötas så fort hans inlägg används i någon form av debatt om "rituella övergrepp".

Den som plågar sig igenom trådarna märker nog att jag till en början faktiskt var skrämd av den hatiska energin i hans inlägg. Det är jag inte längre. För mig ter han sig nu mest av allt patetisk.

Det bör tilläggas att han 2010 drog sig tillbaka från offentligheten och försvann in i det mörker han kom från. Han vågade aldrig tala om vem han var. Han var känd för sina kränkande utfall mot de som hade fräckheten att tycka annorlunda än han själv. Sådana utfall brukar ju nästan alltid på nätet vara kopplade till en bekväm anonymitet.

Garvarn är ett av många olustiga exempel på det råa debattklimat som internet gjort möjligt. Man kan bara glädja sig åt att han till slut kände sig tvungen att dra sig tillbaka.