En viktig bok om rituella övergrepp

/Recension av
Sara Scott, The politics and experience of ritual abuse, Open University Press, Buckingham/Philadelphia 2001.
Först publicerad i Spegeln 1/2002./

Under de senaste åren har det kommit ut böcker av sociologer som påstår sig vilja analysera diskussionen om rituella övergrepp. De har i stort sett helt och hållet utgått från att alla anklagelser varit falska och sedan försöka analysera de personer och grupper som tror på anklagelserna. Denna genre har haft stort inflytande och skapat bilden av rituella övergrepp som enbart en ”social konstruktion” av de ”troende”.

Sara Scott är också sociolog. men har skrivit en helt annorlunda typ av bok. Hon tror på överlevarna och har detta som utgångspunkt för boken.

Boken börjar med en historisk redogörelse för debatten om övergrepp mot barn. Hon fortsätter med att analysera förnekarna med en sociologisk begreppsapparat, på samma sätt som backlashsociologerna försöker analysera ”de troende”.

Sedan går hon över till att analysera de rituellt utnyttjande grupperna. Hon börjar med ett kapitel om det som förenar dessa grupper med andra typer av förövare och beskriver övergreppen i hemmet, övergreppen utanför hemmet och produktionen av barnpornografi i de rituellt utnyttjande grupperna. I nästa kapitel beskriver hon trossystemen i de satanistiska rituellt utnyttjande grupperna. Hon beskriver bland annat hur vissa förövare verkar vara cyniker besatta av lust och vinningslystnad medan andra verkar ta de ockulta föreställningarna på allvar.

I ett intressant kapitel om förhållandet mellan könen i dessa grupper visar hon att de kvinnliga överlevare hon intervjuat ofta inledningsvis brukar beskriva någon form av ”jämlikhet" mellan könen mellan förövarna men att en noggrann analys av berättelserna ändå visar på manlig makt och kvinnlig underordning även band dessa. Intressant nog visar hon sedan att manliga överlevare i betydligt högre grad än kvinnliga med en gång beskriver grupperna som patriarkala med en manligt dominerad maktstruktur.

I ett annat kapitel beskriver hon upplevelser av döden och olika former av dödande i dessa grupper. Hon skriver här med en ganska så anmärkningsvärd distans – men det är i det här sammanhanget en fördel. För de som själv är utsatta är nog detta kapitel det mest plågsamma och bör läsas försiktigt. I ett sista kapitel tar hon upp splittring av personligheten och multipelfenomen.

Om man bortser från Eva Lundgrens antologi från 1994 är det här den första bok jag sett skriven av en sociolog som inte tillhör förnekarlägret. Den kan i högsta grad rekommenderas.

Erik Rodenborg