Barnen ingen vill lyssna på

Från Socalisten 74/2005.
I början av 1980-talet började berättelser om en "ny" typ av övergrepp mot barn att redovisas i USA. Berättelser, som kom både från barn, och vuxna som mindes övergrepp i barndomen, berättade om grovt sadistiska övergrepp, ofta utförda i grupp, och ofta kopplade till egendomliga och skrämmande ritualer. Nu hade den har typen av berättelser förekommit tidigare, men det var först nu de blev uppmärksammade i stor skala.

Den här ”nya” typen av övergrepp mot barn kom att kallas ”rituella övergrepp”, ett lite oklart, och omdiskuterat begrepp. Det handlade egentligen om olika typer av övergrepp mot barn, som fördes samman under denna benämning.

Det handlade dels om övergrepp inom familjen, där föräldrarna ensamma eller som en del av en större grupp begick grova övergrepp mot sina egna, och ibland även andras, barn. Dels handlade det om grupper utanför familjen, som exempelvis i förskolor, familjedaghem, kyrkliga barn- och ungdomsgrupper etc. begick grova övergrepp. Det fanns också exempel på hur enskilda förövare begick liknande typer av övergrepp. Ibland kunde övergreppen rikta sig mot vuxna i underläge.

Ganska snart uppmärksammades liknande typer av övergrepp i andra delar av västvärlden, och även i Sverige. Berättelser som ett årtionde tidigare skulle ha avfärdats som psykotiska fantasier togs nu på allvar. I några fall ledde den typen av berättelser också till fällande domar, dock ej i Sverige.

Själv tror jag att samlingsbeteckningen ”rituella övergrepp” var olycklig, då den satte ”ritualerna”, och de eventuella pseudoreligiösa eller pseudofilosofiska ”trossystem" de ibland var kopplade till, och inte det sadistiska utnyttjandet, i centrum. Själv skulle jag vilja använda termen ”organiserade sadistiska övergrepp” om det mesta av det som i debatten benämnts rituella övergrepp.

Backlashen, motreaktionen, lät dock inte vänta på sig. Barn och vuxna som berättade om sådana övergrepp började så småningom avfärdas som mytomaner, offer för ”moderna myter”, eller för terapeuter eller förhörsledare som ”inplanterade falska minnen” genom suggestion. Detta synsätt blev snart det förhärskande, liksom uppfattningen att det aldrig någonsin lagts fram materiella belägg som stöder anklagelserna.

När det gäller andra kulturer, och tidsperioder, har det för det mesta ansetts självklart att både ritualiserade och sadistiska övergrepp har kunnat äg rum. Att tusentals barn offrades till gudarna i den feniciska kulturen, eller att den franske riddaren Gilles de Rais och hans medhjälpare kombinerade pedofil sadism, barnamord, och fuskande i svart magi har betvivlats av få historiker. Och att det i stora dela av Afrika förekommer magiskt motiverade mord på barn, betvivlas likaså nästan av ingen (se Hamrin- Dahl 2002). Enligt BBC utreder Scotland Yard just ett exempel som finns på att denna praktik flyttats över till Storbritannien och möjligheten av att flera barn kan ha offrats i ritualmord i Storbritannien.

Ett annat exempel är den nynazistiska kolonin Colonia Dignidad i Chile, som under ledning av den tyske nazisten Paul Schäfer kombinerade sexuella övergrepp mot barn, en bisarr religiös åskådning, och ett nära samarbetet med Pinochet-regimen. När Pinochet-regimen föll, blev det möjligt för de som utnyttjats av denna grupp att få gehör. Och i år, 2005, greps slutligen ledaren för sekten.

Så frågan lyder egentligen: kan detta verkligen hända här, i Västerlandet? Är inte detta fantasier, utan skymten av belägg? Nej, faktiskt inte. En sak som sällan framgår i debatten är att i många, troligen majoriteten av fallen, finns det medicinskt konstaterbara skador på de utsatta, som bekräftar deras berättelser om övergrepp. Det medger till och med mer ärliga förnekare.

Den mest framträdande av de engelska ”skeptikerna”, Jean LaFontaine, har stått i ledningen för en rapport till det engelska hälsodepartementet som ansetts ”bevisat” att rituella övergrepp inte existerar. Men även denna rapport tvangs att erkänna att i nära hälften av de fall de undersökt fanns det rättsmedicinskt konstaterbara skador på de utsatta, som bekräftade deras berättelser om att ha utsatts för övergrepp. Någon förklaring till detta anmärkningsvärda faktum presenterades aldrig. Intressant nog konstaterade man även att i tre av de 84 fallen även återfanns materiell bevisning som styrkte berättelserna om att ritualer förekom under övergreppen. Detta förklarades med att dessa fall var atypiska, och att ritualerna ”bara” vara avsedda för att skrämma barnen, och inte hade någon ockult innebörd. Bortsett för att detta knappast är speciellt intressant för de utsatta, lades inte fram några bevis för detta påstående.

I flera fall har det också lagts fram en annan typ av materiell bevisning. I fallet med förskolan McMartin i Kalifornien, berättade barnen om övergrepp utfördes i tunnlar under skolan. Personalen förnekade att det skulle existera några tunnlar under skolan. I en utgrävning 1990, ledd av den professionelle arkeologen Gary Stickel, visades på existensen av nyligen igenfyllda tunnlar.

Det här mönstret går igen även i Sverige. I det kanske mest kända fallet av organiserade sadistiska övergrepp, ”Södertäljefallet” 1992 – 94, hade den utsatta ”Södertäljeflickan” inte endast rättsmedicinskt konstaterbara skador, som styrkte hennes berättelser, det fanns dessutom en rad andra, ytterst anmärkningsvärda, omständigheter, som talar för att även de delar av berättelserna som handlar om organiserade övergrepp ingalunda var några fantasier. Exempelvis pekade hon bland sina förövare ut en person, som visat sig bevisligen varit inblandad i sexturism och barnpornografi. Nuri Kino har i sin artikel ”I vuxnas grepp” i DN 4/10 2003 gått in på en del av dessa omständigheter. Tyvärr verkar Stockholmspolisen inte ha följt upp dessa trådar, utan utredningen färgades av utgångspunkten att Södertäljeflickans berättelse var rena fantasier.

I debatten i Sverige påstås ofta att eftersom det inte har försvunnit mer än ett fåtal barn i Sverige, kan det inte förekomma några organiserade barnamord. Bortsett från att barn bevisligen kan födas utan att registreras, finns det bevis för att det går att olagligt "adoptera" barn i exempelvis Östeuropa och för att inte så få barn försvunnit från flyktingförläggningar. (För ett aktuellt exempel, där sextio asylsökande kinesiska barn försvunnit, se denna artikel i SvD.)

Den engelska filosofen Mary Midgley påpekade i samband med ett fall i Nottingham 1989, att det var de människor som kommit närmast barnen, som välvilliga anhöriga, förskolepersonal, barnpsykologer, socialarbetare, som var mest benägna att tro barnen, medan det var de som hade föga eller ingen kontakt med barnen, som poliser och journalister, som var benägna att avvisa berättelserna.

De flesta som kommit i kontakt med utsatta barn och vuxna, vet att de vanligtvis inte alls ger ett intryck av att vara paranoida mytomaner, eller hjälplösa offer för terapeutmanipulationer. Det händer också ganska ofta att ”överlevare” från denna typ av övergrepp får bekräftelser av olika slag. Exempelvis genom att anhöriga förövare avlidit, och att det i deras efterlämnade papper återfinns ganska så anmärkningsvärda bekräftelser på överlevarnas minnen. Eller i flera fall till och med att förövare sent omsider har erkänt. Det händer också att överlevare upptäcker att de utnyttjats i samma grupp, och kan berätta detaljer om andra överlevare som de inte skulle ha kunnat känna till om de inte varit där.

Men varför leder detta nästan aldrig till fällande domar? Det fanns faktiskt en del framgångsrika rättegångar mot denna typ av förövare, med fällande domar och även erkännanden, under 80-talet. (En del exempel finns här och här.) Men efter att en välorganiserad kampanj iscensatts, som beskrev denna brottstyp som föra mer än en modern folksägen, brukar idag förundersökningar läggas ned så fort berättelserna innefattar exempelvis ockultism, satanism, barnamord, eller utpekar högt uppsatta personer. Varför fick denna kampanj ett så stort genomslag?

Eva Lundgren har vid ett tillfälle kallat ”rituella övergrepp” för ”vår kulturs hemliga hjärta” Med det menade hon att dessa typer av övergrepp sade något väsentligt om vårt samhälle och dess värderingssystem. Det är bara att instämma. I den ritualisering som ofta finns i dessa organiserade sadistiska övergrepp upphöjs våld, över- och underordning, förtyck av kvinnor och barn, till en religion. I de fall dessa ritualer pekar på någon form av ”satanism”, stärks denna bild, då ”satanism” är en åskådning som ofta upphöjer företeelser som egoism, konkurrens och de starkas seger över de svaga till ”heliga” och förankrade i universums grundstruktur.

Men det finns ytterligare en intressant punkt här. I de flesta fall av berättelser om organiserade sadistiska övergrepp, i synnerhet de som innehåller starkt ritualiserade element, brukar det förekomma uppgifter om en eller flera högt uppsatta personer bland förövarna. Ja, i många av dessa fall är förutsättningen för dess existens, att personer med stora ekonomiska resurser deltar, finansierar och ställer lokaliteter till förfogande. Om flera människor tog dessa berättelser på allvar skulle samhället skakas i sina grundvalar. Man kan bara se på hur Dutrouxaffären förde det belgiska samhället till gränsen till en förrevolutionär situation 1996, och att aktörer det belgiska rättsystemet under de senaste tio åren gjort allt för att alla ska vara helt övertygade att Dutroux och hans närmaste medarbetare agerade helt på egen hand.

Om berättelserna om ”rituella övergrepp” helt eller delvis skulle visa sig vara sanna, skulle veritabla avgrunder öppna sig och tilltron till hela vårt samhällssystem falla sönder. Det är antagligen den viktigaste anledningen till intensiteten i den kampanj som under de senaste 15 åren försökt övertyga oss om att det enbart handlar om sägner, falska minnen och mytomanlögner.


Litteraturtips

Tina Hamrin-Dahl, Häxanklagelser i dagens Sydafrika, Svensk religionshistorisk årsskrift 2002

Linnéa Lilja, Under skalet, 2005

Eva Lundgren m.fl. La de små barn komme til meg, 1994

James Noblitt, Pamela Perskin, Cult and ritual abuse, 1995

Valerie Sinason, Treating survivors of satanist abuse, 1994


Erik Rodenborg (juli 2005)