Vem granskar Uppdrag Granskning?

/Om de två programmen om den incestdömde mannen i Helsingborg; en kort kommentar./

/Tillägg 2006: Sedan detta skrevs har de anklagade fått resning av HD, och friats. I samband med detta har media uppmärksammat fallet igen, och i stort tagit över Uppdrag Gransknings beskrivnning, och dessutom lagt till några egna vanföreställningar. Men denna kommentar från våren 2004 tycker jag står sig än idag./

Uppdrag Granskning har i två program tagit upp en incestdom. Programmet säger sig inte ta ställning i skuldfrågan, men det är ganska uppenbart att det är det de gör. För min del vill jag inte uttala mig om ett fall som jag i stort inte känner till. Jag nöjer mig att konstatera att Uppdrag Gransknings två reportage är kraftigt vinklade, och bitvis ganska så ohederliga.

Det bör också påpekas att påståendet i det andra programmet att beskrivningen av ritualmordet är kalkerad på boken Spökflickan är ganska så tveksamt. Den som läst Spökflickan slås av att likheterna mellan flickans berättelse i programmet och skildringen i Spökflickan inte är överväldigande. Skildringen i programmet är nu inte så detaljerad, men flera av de saker som nämns överensstämmer inte med Spökflickan. I Spökflickan förekommer till exempel inte ett ödehus, och antalet förövare är betydligt fler än de som figurerar i Uppdrag Gransknings referat.

Alla sadistiska ritualmord har naturligtvis vissa strukturella likheter, men mycket fler likheter än så verkar det inte vara. (Föt övtig är "Spökflickan" inte en roman, som ibland påstås, uten en verklighetsbaserad skildring.)

Vad som är verkligt allvarligt i det andra programmet är den underförstådda utgångspunkten att om berättelser om övergrepp mot barn innefattar inslag av ritualiserad sadism, inklusive ritualmord blir de på något sätt automatiskt mindre trovärdiga. Detta låg implicit under mycket i programmet, men den som gick längst var här (vem annars?)Jan Guillou.

Han delade upp övergrepp i de som var "otäcka" men "möjliga" och de som, underförstått, inte var "möjliga". Och dit hörde inte bara rituella mord utan även andra övergrepp som utförs i en rituell kontext.

Det finns naturligtvis (tyvärr!) ingenting "omöjligt" i sadistiska/ rituella övergrepp eller ens ritualiserade mord på barn. Om Uppdrag Gransknings antydningar åt det hållet får ett genomslag kommer det att bli än svårare för överlevare från rituella sadistiska övergrepp att bli trodda.

Uppfattningen att en viss typ av övergrepp är "omöjliga" och att den enda orsaken någon berättar om att hon/han varit med om dessa, är att vederbörande "ljuger" eller lider av "falska minnen", kan få förödande effekter för många som faktiskt minns just dessa saker.

Nu råkar det vara så att ritualiserade övergrepp mot barn bevisligen existerar och att rituella mord tyvärr varit en del av kriminalhistorien i tusentals år. Det är ett obehagligt faktum, men det blir inte ett dugg mindre obehagligt av att man blundar.

Tvärtom - det faktum att samhället så ofta blundat för den typen av brott gör det än mer mardrömslikt..

Slutligen. Det är mer än tio är sedan jag först satte mig in i den här frågan. Det känns ledsamt att det fortfarande är så att nästan de enda gånger massmedia tar upp ämnet är i samband med artiklar och reportage om påstått "falska anklagelser".

Om media verkligen förutsättningslöst ville ta upp ämnet organiserade sadistiska övergrepp mot barn skulle de kunna göra nytta. Men de till och från återkommande kampanjerna om "inplanterade" berättelser och minnen gör mer skada än vad många kan föreställa sig.

Erik Rodenborg 2004