Läkaren som inte bröt mot lagen

/Om Nina Yderberg och DN:s pseudonyhet./

Den 13 och 14 december 2004 kunde DN: s läsare ta del av Stefan Lisinskis ”avslöjande” att läkaren Nina Yderberg har ”kritiserats” för ”felaktiga sexanklagelser”. Bakgrunden var att hon hade terapeutiska samtal med mödrar och barn som mådde dåligt och att i 30 fall av 120, dvs. i 25 procent av fallen, hade barnen berättat om sexuella övergrepp. Detta framställs om något märkligt och det verkar som om Lisinski tycker att siffran skulle vara ovanligt hög.

Det är den knappast. Vi får hålla i minnet att det rör sig om barn med problem, och där andelen som utsatts för sexuella övergrepp enligt alla erfarenheter är högre än i den övriga befolkningen. En rad undersökningar talar för att cirka 10 procent av alla flickor och 5 procent av alla pojkar utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, och då handlar det om statistiska undersökningar som ytligt sveper över hela populationen. Att då bli förvånad över att terapeutiska djupsamtal med barn som verkligen mår dåligt skulle visa en siffra på 25 procent utsatta är lite egendomligt.

Det andra argumentet för att Yderberg skulle suggerera fram falska anklagelser är att den stora majoriteten av fallen inte gick till åtal. Men vi vet från bland annat Christian Diesen att bara en liten del av anmälningar om övergrepp går till åtal.

Faktum är att Nina Yderberg skulle ha brutit mot lagen om hon inte anmälde misstänkta fall av övergrepp. Att åklagare kritiserar läkare för att de inte bryter mot lagen är anmärkningsvärt. Att DN gör det till en förstasidesnyhet är än mer anmärkningsvärt.

I övrigt förekommer de klassiska backlashargumenten att flera av berättelserna har ”utvidgats”. Att barn efter ett tag vågar berätta att fler än fadern deltog i övergreppen beskrivs som att deras berättelser efter hand blev ”fantastiska” – som om det skulle ligga något ”fantasiskt” i berättelser om fler förövare! Lägg väl märke till att påståenden om ”utvidgade” berättelser inte bara använts mot barn – Invandrarverkets handläggares brukar använda det för att ifrågasätta flyktingars trovärdighet när de berättar om tortyr. Att traumatiserade. människor, barn, flyktingar, och andra, oftast inte berättar allt, utan vågar berätta vissa saker först när de fått förtroende för den de berättar för, verkar aldrig backlashförfattarna inse.

Dagen efter, den 14 december, presenterar Lisinski ett exempel på vad han upplever som en ”fantastisk” berättelse. Eftersom flera barn i ett av dessa fall hade berättat om ett ”hemskt hus där det hade funnits massor med barn och där flera män hade förgripit sig på dem” spekulerar artikeln i möjligheten att idén skulle ha uppstått när barnen tittat på filmen ”Matrix"! Nu handlar inte Matrix på något sätt om sexuella övergrepp på barn, så hur detta skulle kunna vara en förklaring till dessa minnen framstår som ett sannskyldigt mysterium. Det finns ju en viss, om än förvriden logik, i Hannes Råstams försök att bortförklara minnen av rituella övergrepp med att den utsatta hade läst Spökfli8ckan – men Matrix…

Allvarligt talat, det är många som minns liknande saker som beskrivs i artikeln – även människor som aldrig fått upp några minnen i terapi. Anledningen till att sådana fall nästan aldrig går till åtal är främst att de flesta accepterar Lisinskis värdering att den typen av minnen är ”fantasiska” och inte förtjänar att bli trodda. Ofta läggs förundersökningar nästan automatiskt ner när berättelserna börjar handla om organiserade sadistiska övergrepp. Och när några av de anklagade i sådana fall kommer från högre samhällsklasser läggs i sort sett locket på automatiskt – och det gäller hela västvärlden.

Lisinskis artikel kommer att göra människor än minde benägna att berätta, terapeuter än mindre benägna att anmäla, och domstolar än mindre benägna att vecka åtal. Plus att ett antal män kommer att utnyttja den typen av mediaretorik för att få vårdnaden om barn som är livrädda för dem…

Men finns det inte något av värde i Lisinskis vinklade ”granskning”? Jo, han har faktiskt dragit fram en sak av intresse. I den första artikeln finns i anknytning till en intervju med Nina Yderberg uppgiften om att det kostade 1000 kronor för varje samtal med henne. Om man till detta lägger att hon enligt intervjun var av åsikten att vuxna som utsatts för övergrepp kanske borde gå mellan 15 och 20 år i terapi blir åtminstone jag lite beklämd. En enkel huvudräkning visar att 20 år i terapi a´la 1000 kronor gången torde sluta på utgifter i miljonklassen.

Uppriktigt sagt, här har vi den enda delen av artikeln som inte kan beskrivas som en pseudonyhet. Att det är så dyrt att få hjälp för de som utsatts för övergrepp är skrämmande, och säger en del om det samhälle vi lever i. Ska bara rika ha möjlighet att få kvalificerad terapi? Ska vanliga människor bli tvungna att leva på vatten och bröd, skuldsätta sig för decennier eller lära upp sig till bankrånare för att få hjälp?

Erik Rodenborg december 2004